Ohly & Rävsaxen

Socialdemokratin och Vänsterpartiet har alltsedan splittringen/uteslutningen 1917 levt i en intim symbios som sällan erkänns eller påpekas. Mest talande måste väl det socialdemokratiska ”kamrat 4%”-slagordet vara som gick ut på att rädda dåvarande SKP/VPK från riksdagsspärren, eller sett från det andra hållet: Vänsterns reella ovilja att riva en socialdemokratisk regering, oavsett vad. Ett förhållande som visar att man på det ena eller andra sättet behöver varandra också när retoriken säger något annat.

Det här får såklart genomslag i Vänsterpartiets strategi i ljuset av Monas postmodernt anstrukna sosseprojekt. Paradoxalt nog kan Ohlys och partistyrelsens envisa hävdande av den öppna dörrens politik vara ett uttryck för att man är redo att lämna kolossen därhän, men inte utan att först ha snott deras gräsrötter.

V ska visa facket vilka som är de bästa sossarna och här ser vi spontant två möjliga utfall. Det ena är att man faktiskt lyckas och därmed tar ordentliga röstandelar av S, mer än 1998 års rekordval på 12 %, och till skillnad från dessa, permanent. Vad en sådan vänsterframgång skulle göra med S och med det fackligt-politiska samarbetet med LO är ooh så vanskligt att sia om.

Det andra utfallet är att S tar Vänsterpartiets manövrar på allvar och vidtar mått och steg åt vänster för att säkra det man annars förlorar för gott. Vad det gör med Mona Sahlins fortsatta förtroende som ordförande är inte lika vanskligt att sia om. Men det hänger, som så mycket annat, på osäkra antaganden. Vänsterpartiet måste bli bättre. Mer disciplin, bättre organisation, fler aktivister, mer utomparlamentarism. Bara då kan partiet visa t ex LO-kollektivet att man finns och är redo bli deras parti. Det är där den politiska metodiken från holländska SP kommer in. Helst ska det ske i kombination med att Mona et al genom sin politiska praktik skadar ”varumärket” så pass mycket att stora väljargrupper som röstat S i generationer överger skeppet och går vänsterut.

Skulle ledningen i V, som Etzler konstaterade för inte så länge sedan, vända Mp och S ryggen, vilket en hel del gräsrötter i partiet traktar efter, skulle man ge Mp och S rätt. Den så kallade mobbingen är en medveten strategi för att utdefiniera ett parti som sett från ledningarnas håll ligger långt borta i horisonten och som så länge det klänger sig kvar i spelet, tvingar de andra att prata budgettak och riksbankens självständighet, frågor som aldrig gjort sig bra table conversation.

Vänsterns balansgång, således, handlar dels om att hålla kvar och helst expandera antalet aktivister, behålla ”En annan värld är möjlig”-mentaliteten i organisationen samtidigt som man gör inbrytningar i facken och ”tar ansvar” för hela oppositionen med allt vad det innebär av änglalikt tålamod, pragmatiskt tonfall och ”Rör inte min kompis”-kampanjer.

Although prepared for martyrdom, I preferred that it be postponed sa Churchill under kriget. Ohly är nog beredd att hålla med.