Spännande hets mot kultureliten

Hägglunds entourage kläckte en idé: ”Vi ska dra ett streck i sanden, på ena sidan det vanliga folket, på andra sidan kultursidornas malligt överspända tyckarelit, vi kan till och med kalla dom för dekadenta, det borde ta hus i helsike.”

Politik handlar om att dra upp just sådana konfliktlinjer, vare sig de på andra sidan strecket är överklassen, muslimer, de icke skötsamma eller kulturkoftorna. Just idén om en motsättning mellan folket och den tyckande klassen är det som de amerikanska republikanernas mjölkat så mästerligt de senaste trettio åren och som förmodligen agerat förebild för kristdemokratins revanschplan.

Hela upplägget är ett högerns winning game, eftersom motsättningen är hittepå i konkreta materiella termer men kan upplevas reell för en arbetarklass som marginaliserats i det offentliga samtalet. Precis som med brunhögerns fokus på invandring är tricket att INTE ta debatten där de mörkblå vill ha den, alltså om värderingar, utan att alltid hålla i minnet att vänsterns starka kort är och förblir fördelningsfrågorna. Åtminstone om man vill mobilisera de sina.

När journalisten Magnus Marsdal gav sig ut på den norska landsbygden för att hitta ”Frp-landet” fann han bland annat att den traditionella arbetarklassen är konservativ i värderingsfrågor men progressiv i ekonomiska frågor, välfärds- och fördelningspolitik. När vänstern och arbetarrörelsen sviker välfärden och profilerar sig värderingsmässigt progressivt brister bandet till arbetarklassen som blir mer benäget att gå till ett parti som åtminstone fångar upp deras egna värderingar inom ett område.

I exemplet Norge, Frp. Det här hoppas Hägglund att profitera på. Men precis som den svenska vänstern fått lära sig att utländska exempel kan vara intressanta men inte alltid helt överförbara, kommer högern att bli varse densamma. Just eftersom den amerikanska arbetarrörelsen historiskt sett varit så svag (och motståndarsidan så stark) har politiken i unionen alltid i högre utsträckning fokuserats kring värderingar än vad som varit fallet i Sverige. Här finns en inte alls lika fin jordmån för konservativ populism, även om försöket är både tappert och spännande.

Den här typen av utspel måste till ifall KD alls ska ha ett existensberättigande inom den moderatledda alliansen, precis som Olofsson måste agera nyliberal vakthund och Björklund batonga sig rakt in i våra hjärtan. Av var och en ett reaktionärt profilområde, åt var och en ett potentiellt väljarsegment. Men om det gör mer än att trygga KD:s fortsatta riksdagsplats så beror det bara på att de rödgröna lämnade sin planhalva för att utspela en på förhand förlorad fajt.

Tips från coachen: Gör inte det.

martin

5 kommentarer till Spännande hets mot kultureliten

  1. Roger Svensson

    Intressant att det här erkänns öppet att vänstern har litet stöd för sin politik när det gäller värderingsfrågor eller har något att vinna på att driva dessa! Nu är det ju så att det är just kulturradikala idéer från Frankfurtskolan och postmoderna teorier som blivit det centrala inom den etablerade vänstern när man, i praktiken, mer eller mindre har tvingats ge upp försöken att driva någon radikal socialistisk ekonomisk politik. Få inom den etablerade vänstern vill väl längre sträva efter t.ex. förstatliga näringslivet (snarats skall små- och nyföretagande uppmuntras), det är i stället ”HBT-frågor”, radikalfeminism och ”mångkultur” som gäller …

  2. Nima Djohari-Taimouri

    Hmm, problemet är väl att stora delar av arbetarklassen inte känner sig delaktiga i utformandet av kulturen, många har blivit helt förfrämligande från kulturen och kultur överlag – det är därför Sverigedemokraterna vinner mer mark på sin kulturkonservatism än sin rasistpolitik. Lösningen är att arbetarerörelsen måste börja demokratisera kulturen, och göra den tillgänglig för arbetarklassen igen. Idag verkar ”arbetarkultur” i form av ”arbetarlitteratur” och ”arbetarkonst” mer gå ut på att kultureliter ska kunna gotta sig med lite proletärromantik, än att handla om att skapa en kultur som arbetare kan identifiera sig med. Såklart konstfackstudenter ska få göra i stort sett vad dom vill i sina slutarbeten, men samtidigt så måste vi ställa oss frågan vilka det egentligen är som går på de konstnärliga högskoleutbildningarna. Är arbetarklassen representerad där? Hurdå? ”Vems” kultur/konst/musik/dramatik skapas på våra högskolor? Vilka erfarenheter och uppfattningar springer de ur? Kultureliten behöver sig en och annan törn, men inte fan på detta reaktionära och fientliga sätt som vi ser från regeringen (kulturutredningen) och de konservativa (Hägglunds Almedalstal) – snarare behövs det något som kommer underifrån och utifrån, som kan röra om och slutligen vända upp och ner på hela jävla skiten!

  3. jona

    Jag tror att vad som är värderingsfrågor defineras av en medelklass, och att vara progresiv i värderingsfrågor per automatik därför är att vara medelklass. Men det betyder inte att arbetarklassen är heterosexistiska rasister.
    De fågor som ses som störst i (medelklass) hbt-samanhang är ju giftemålet och hatbrott, och nu verkar det nya stora förslaget vara surrugatmödraskap. Det finns massor med andra reformer som mycket tydligare har direkt kopling till resursfördelning och möjligheten att leva sina liv. Tex det nya förslaget på att alla transexuella ska tvingas attt kastreras, behandlingen av hbt-flyktingar, utvidgad och hårdare diskrimineringslagstiftning för att skydda människor i arbetet etc etc
    När arbetarklassen bildar hbt-rörelser så lyfts frågor om resursfördelning och en kritik av kapitalismen integreras.
    Men denna rörelse marginaliseras ju av sthlm pride och media, och även RFSL.

  4. Rasmus

    Instämmer överlag i Martins analys (synd att den inte kom med i radion igår). En liten petitess bara: kristdemokraterna har (ännu) inte talat om ”dekadens”. Artikeln som länkas nämner inte ordet. Däremot nämns det i rubriken, men den är ju satt av Newsmill, som är hyfsat kända för att töja ut saker så långt de kan. Jag tycker ändå det finns en poäng i att skilja på vad skribenter respektive rubriksättare skriver.

    Ordet ”kulturkonservatism” som Nima nämner känns inte så adekvat för Hägglunds nya grej. Kulturkonservatism tenderar att vara stolt elitistisk, den kan i princip klara sig på att åkalla traditionen och behöver därför inte ständigt klaga på hur förtryckt den är av en påstådd elit. Retoriken som Hägglund nu kör är verkligen fullständigt genomsyrad av ressentiment: i gårdagens radioinslag upprepade han ständigt hur synd det var om honom för han hade fått ”epitet”. Du är ond – alltså är jag god.

  5. Nima Djohari-Taimouri

    Visserligen så tenderar kulturkonservatismen att vara stolt och elitistisk, men denna tendens bryter man med här. Och det handlar då om att man bryter med det i sin logik. För du kan väl inte påstå att (Kd) står för något annat än en kulturkonservativ politik? Kanske inte fullt ut reaktionär, men helt klart utvecklingsfientlig.

    Min poäng är att man i större utsträckning borde snacka om att det finns ett ”konservativt block” i den svenska partipolitiken, bestånde av (Sd), (Kd) och delar av (M). Att se denna gruppering hos våra motståndare har sina poänger, framförallt då man kan peka på på vilket sätt Moderater och Sverigedemokrater i grund och botten är av samma skrot och korn…

Kommentera