Tid att vara kritiskt nyfiken
Jag välkomnar, liksom Gabrielsson, en offentlig debatt i frågan om vägval för rörelsens olika grenar. Vad vi försöker utröna här är vad det finns för potential hos ett gammalt minoritetsparti inom arbetarrörelsen. Vad är egentligen den historiska uppgiften?
Ja, vi är eniga om mycket, bland annat behovet av en förstärkt utomparlamentarisk maktposition. En stor skillnad ligger i bedömningen av socialdemokratin som sådan, men också dess relation till facket. Jag skrev att facket var upptaget, av socialdemokratin ja, men visst, också av dess medlemmar.
Samtidigt måste vi se att det finns en facklig-politisk samverkan idag som i praktiken innebär att SAP och LO sitter ihop i höften och lägger ett tak på graden av radikalitet, alldeles oavsett vad medlemmarna säger. De utgör, som en god vän och socialdemokrat en gång sa, en personalunion.
Det som ger Socialdemokraterna dess ställning är den facklig-politiska samverkan, att det är mer än ett parti med en samling åsikter, det är ett maskineri med gott om resurser och trådar ut på merparten av landets arbetsplatser. Och jag är ganska säker på att den nuvarande S-krisen inte kommer att röra upp en tillräcklig revoltlusta i LO-leden för att klippa banden för gott. Och såvida inte ”ta på sig ledartröjan” innebär att från vänster lägga ett bud på LO för den facklig-politiska samverkan så förstår jag inte riktigt vad som skiljer Gabrielssons medicin från vad Vänsterpartiet har försökt göra sedan åtminstone 2008, förutom att det ska göras bättre?
[...]
Läs hela artikel på Dagens Arena
