Trianguleringpolitikens direkta baksida
Riksdagens opposition har, som vi väl alla noterat vid det här laget, problem. Problem som härrör inte minst från den komplicerade klasspolitiska balansakt som både socialdemokratin och vänsterpartiet tvingas att genomföra inför hela det politiska menageriet. Vad är då just sossarnas issue?
Det hela går tillbaka till 50-talet då socialdemokratin i Sverige och resten av Västeuropa strävade mot att bli ett parti för folket, inte bara för klassen. Den rena klasspolitiken, if ever there was one, skulle blandas med en politik och en retorik också för tjänstemännen, ett skikt på frammarsch. Gummibandet tänjdes, men den nya klassalliansen gick hem och välfärdsstaten kunde expandera eftersom socialdemokratin genom draget fortsatte att kamma hem nära nog egen majoritet i val efter val. Redan här hamnar arbetarklassen i underläge i rörelsen, klassprofilen förskjuts åt medelklassens håll vilket slår igenom hos representanterna i riksdagen, bland ombuden och hos kanslikadern.
Så länge ekonomin, tryggheten och välfärden kunde expandera existerade klassalliansens negativa aspekter i det fördolda. Det är inte förrän inpå 90-talet som medlemsraset inleds och gummibandet brister. Med växande klyftor mellan arbetar- och medelklass samt mellan offentligt och privat anställda blir det allt tydligare vilken klass som egentligen gynnas av alliansen och vilka som dragit det kortare strået. Tendensen fortsätter i sakta mak tills att borgarna 2004 inser att det går att slå politiska mynt av denna ideologiskt tvehågsna men ändå (mystiskt nog) pompösa rörelse. Högern vinner och det gör också Mona Sahlin när resterande partielit lämnar walk over.
Alla trianguleringsvurmare får förr eller senare problem med sina gräsrötter och de väljare vars intressen förhandlas bort för att partiet ska kamma hem den där mittenprocenten. Mona Sahlin är fast besluten om att socialdemokratin ska bli ett postmodernt parti, att klassamhället är omhändertaget och att framtiden handlar om slimmade statsfinanser, bekämpning av rasistiska och sexistiska attityder, EU-integrering i snabb takt och privatiseringar i en lite lägre takt (än om borgarna styr). Därav vikten i att knyta till sig Mp till 2020, ett parti som utgör urtypen för den sortens politiska kraft som Mona uppskattar men som också är ytterst opålitlig.
Så – och det här kanske inte Mona upptäcker själv, men väl någon av hennes närmaste – klassamhället är starkare än på länge och spökar dessutom av någon outgrundlig anledning i de politiska val som människor träffar. Den sortens parti som Mona vill skapa kommer inte i längden att kunna attrahera lika många som man en gång har gjort. Den gamla klassalliansen gav utdelning till alla som var med på båten medan dagens parti reser frågetecken kring huruvida det överhuvudtaget ens kan klassas som en allians. Att man i dagarna säljer ut den svenska modellen för det marknadsliberala EU-projekt som en stor grupp av de egna väljarna är högst skeptiska till är bara ett i mängden av beslut som gått i arbetarfientlig riktning under åren. Under debatten om Lissabon på socialistiskt forum i helgen berättade en företrädare för partiet att man hoppades på att Irlands parlament skulle köra över folkomröstningsnejet och ratificera fördraget så snart det bara gick. I ljuset av det uttalandet måste många fråga sig hur man egentligen hamnade där?
Politiska strategier och prognoser är alltid flyktiga och vilar ofta på osäkra antaganden. Just Monas utgår ifrån att arbetarrösterna trots rådslagens medelklassvurm och närmandet till Mp, ändå stannar i partiets famn och inte går till SD, V eller soffan, där det sistnämnda förstås är minst dåligt. Sjunkande röstetal är triangulistens adoptivdotter.
november 24th, 2008 at 18:25
Är det bara jag som blir lite förvirrad av din text? Tjänstemän, arbetare, medelklass… Arbetarklass och tjänstemän/medelklass har ju aldrig varit ömsesidigt uteslutande. Och tjänstemän är inte heller liktydigt med medelklass. Du skriver som om det rörde sig om klasser med motsatta intressen. Det blir en smula bakvänt kan jag tycka.
Jag fattar givetvis problemet med triangulering men det är inte ett problem som grundar sig i en existens av två skilda klasser – arbetar- och medelklass. Det skulle vara kul om du kunde reda ut hur du ser på klass. Det känns ju som något av en återvändsgränd om alla tjänstemän/medelklasspersoner skulle diskvalificeras ur arbetarklassen för att triangulering är ett sopigt fenomen.
november 26th, 2008 at 0:41
vänta nu, handlade det inte om att trianguleringen av sossepolitiken lett till att flera av arbetarklassens intresseområden negligerats? och hur en politik som blir allt mer likriktad skapar utymme för (behov av) missnöjes-partier?
problemet triangulering grundar sig väl inte i en existens av två skilda klasser, snarare ett antagande om det motsatta får man väl anta. men det kan väl uppenbarligen leda till (ytterligare) skilda klasser, om den nya politiken missgynnar vissas intressen.
att klasser har motsatta intressen, bakvänt? läste om bankpamparnas löner nyss, genom en fri och oreglerad marknad kan de fortsätta i samma stil. läste också om hur fler människor idag är hemlösa (ofta individer med psykiska problem), genom mindre marknadsstyrning och mer politisk styrning av t ex vård (alltså inte en vård som styrs av vinstintressen) och omsorg, men även bostadsmarknad, kan man komma åt dessa samhälls-problem.
vad man bedömer som viktigast verkar tyvärr vara olika, beroende just på klassrelaterade intressen. att överklassen förespråkar valfrihet för vissa, framför rättigheter för alla, verkar vara ett faktum, rätta mej om jag har fel. vad det beror på vet jag inte, men ‘the rich dont really give a shit cause they dont got to live it…’ är kanske inte bara en ganska desillusionerad textrad, utan även sann. det kan vara svårt att se ett problem om man aldrig varit där själv.
november 26th, 2008 at 22:30
Jo, som sagt så fattar jag problemet med triangulering. Och inte ifrågasätter jag att det finns skilda, direkt motsatta klassintressen. Jag menar bara att dessa inte står mellan arbetarklass och medelklass (en indelning som i sig är värd att ifrågasätta). Att olika skikt kan ha olika intressen i vissa sakfrågor är en annan sak. Trianguleringen har syftat till att skyla över den grundläggande intressekonflikten. Problemet är inte i sig att försöka lyfta fram gemensamma intressen, vilket inte behöver betyda att ”gå mot mitten” eller att skyla över de grundläggande konflikterna som föder kapitalet.
november 27th, 2008 at 14:13
nä, allra störst kanske intressekonflikten är mellan överklass och arbetarklass. men enligt mej finns den även mellan medel- och arbetar-klass. skillnaderna i livsvillkor som skapar de olika intressena ser väl dock annorlunda ut idag än förr. idag kanske det handlar om en skillnad vad gäller anställningsotrygghet och psykisk press på arbetet, samt möjlighet att få fast bostad. medelklassen har nog lättare att slå sig in på den ordinarie arbets- och bostadsmarknaden, bl a pga pengar, kontaktnät och socialt kapital, medan arbetarklassen ofta får hyra i andra hand och nöja sig med tillfälliga anställningar. det är vad jag tror iallafall.. och jag tror det har effekter på hälsan och hur den fördelar sig i olika skikt. stress påverkar.
jag tror alltså inte att intressena per definition är skilda mellan medel- och arbetar-klass, men då arbetarklassen missgynnas extremt idag, blir nog intressena mer skilda än vad de skulle kunna vara. och därför blir trianguering ett problem, för det har skapats för stora intresseskillnader för en envägspolitik ska funka för alla idag.
självklart är klassbegreppet värt att redas ut, men när de ekonomiska klyftorna mellan folk ökar allt mer, kanske man skulle kunna nöja sig med att acceptera att det idag finns ökande klass-skillnader och starta analysen/artikeln där. eller helst; åtgärderna.
vi vet ju redan att i princip allt viktigt (hälsa, lön, bostad, u name it) korrelerar med socioekonomisk status. och varför det gör det är inte så svårt att räkna ut – det är ju självklart för att arbetarklassen äter på mc donalds och röker hela tiden, nä skoja. råkade titta på propaganda-tv för mycket igår. det är för att skillnaderna i livsvillkor för de olika grupperingarna skiljer sig. därför är det alvarligt att vi idag ser växande ekonomiska skillnader mellan människor. kalla mej en enkelspårig neandertalare men det primära är väl ändå att förändra denna trend? snart. specifika skillnader mellan medel-, under- eller arbetar-klass, jag vet inte…
november 27th, 2008 at 15:16
Jag tror inte att begreppet klass är det viktigaste i frågan om att samla många olika människor till sossarna. Det som sossarna gör är att de står och väger mellan de olika grundläggande sätt man kan styra samhället på. De tror mycket på marknadens krafter och individernas självbestämmande, samtidigt som de talar om att ”alla ska med” och ett ”vi”, skanderar om hur Volvo ska räddas, typ. Egentligen tror jag inte att detta är så typiskt sossarna, utan att kanske hela världen håller på att balansera mellan jag:et och vi:et. Själv är jag övertygad om att vi:et måste vinna för att vår värld ska bli bättre (eller överhuvudtaget existera) i framtiden. Och det som är svårt är att få alla medelinkomsttagare att se fördelarna med att betala till den gemensamma kassan. Så att de också kan nöja sig med den gemensamma välfärden.
november 27th, 2008 at 22:55
Det finns dom som säger att medelklass inte finns. Dom är medeklass själva och är rädda för att för att tappa sin maktpositon i vänsterrörelsen.
december 1st, 2008 at 19:39
Tja, jag hävdar åtminstone inte att medelklass inte existerar. Men jag tycker att det urvattnar begreppet arbetarklass om det handlar om inkomst och utbildningsnivå istf position inom produktionen och makt över produktionsmedlen osv. Jag kanske är gnällig men jag tycker att underklass passar bättre till medelklass. Medelklasspersoner är liksom inte med nödvändighet utanför arbetarklassen, oftast bara privilegierade inom den.
Och jag kommer säkert räknas som medelklass en dag. Dock inte än.