Vem ställer frågorna?
Igår började gisslantagandet på Högkvarteret, ett gäng HBTQ-aktivister som synliggör sina prioriteringar inför valet genom att ställa riksdagskandidater mot väggen. Det är ett bra initiativ som visar på vikten av att vara den som ställer frågorna när politik ska diskuteras.
Skillnaden mellan Ylva Johansson (s) och Desiré Pethrus Engström (kd) var avgrundsdjup och förvånade ingen. Kd är ett idéorienterat parti med bas i frikyrkorörelsen som kampanjar för att bevara tvåsamhet och heterosexualitet som norm. Om partiet inte vore så marginaliserat, både röstmässigt och i opinionen så skulle tonen gentemot diverse avvikare gissningsvis vara bra mycket hårdare. Men mandat för en sådan politik finns inte riktigt i Sverige, i dagsläget.
Poängen är förstås inte att visa för ett gäng queeraktivister att Kd är reaktionärer. Det vet dom redan. Poängen är att kollektivt manifestera sig som intressegruppering och ställa frågor utifrån de egna ståndpunkterna. När en grupp som så uppenbarligen gynnas av en rödgrön regering snarare än fyra år till av kristdemokratiskt socialdepartementsinnehav, gör det, kan den progressiva sidan inte förlora, i just den debatten.
Förra valet såg ett framgångsrikt problemformulerande från borgerliga intressegrupperingar, som till exempel villaägarna och frågan om fastighetsskatten. Om det kommer frågor från i högre grad borgerliga intressenter så är det givetvis lättare för borgerliga partier att ge tillfredställande svar. Om ett rödgrönt parti trots allt svarar ”rätt” i förhållande till organisationens krav så framstår det ändå som en taktisk reträtt och därför mindre trovärdigt.
I år har LO Stockholm låtit sig inspireras av trondheimsmodellen och skickat ut enkäter till medlemmarna som fått tycka till i politiska sakfrågor rörande arbetsrätt och arbetsmarknad. Sedan har samma frågor ställts till riksdagspartierna som i tredje steget har matchats mot medlemmarnas åsikter och presenterats. Precis som i gårdagens HBTQ-grillning så vinner de rödgröna partierna på walk over.
Förtjänsterna med ett sådant förfaringssätt är flera: Det tydliggör politiska skillnader mellan partierna och blocken, det kan ta fokus ifrån effektsökande utspelspolitik och det engagerar medborgare i den demokratiska processen.
Så ställ frågor, annars gör någon annan det.
