Vi har liberalerna att tacka för FRA

Med 80-talets liberala hegemoni kom politik, medlet med vilket vi tillsammans förändrar och trotsar maktens logik, att tappa sin förmåga till mobilisering. I en värld där påverkan blivit en sak för individen, inte kollektivet, förtvinar politikens, och därmed statens trådar ner i folkdjupet och blir en fråga enkom för eliten. De senaste årens radikalt integritetskränkande lagstiftning är bara den senaste konsekvensen av en stat som saknar mothugg från ett mobiliserat folk, och ett liberalt projekt som bitit sig själv i svansen.

När Svenskt Näringsliv drog igång sin opinionsbildande verksamhet på 70-talet var det som ett svar på vänsterns tilltagande hegemoni i samhällsdebatten. Politiken omfamnade fler och fler områden till den grad att framtiden för den privata äganderätten upplevdes vara hotad. Arbetsgivarnas motdrag var så välkoordinerat och backat med så stora resurser att det gav resultat redan under 80-talet. Satsa på dig själv löd en av många paroller vars syfte var att undergräva svenska folkets tro på kollektiva emancipatoriska projekt, för att vi istället skulle se över CV:t en extra gång och kanske starta eget. Partier, fack och hyresgästföreningar utmålades som mossiga och otidsenliga i en gränslös värld av tilltagande fri konkurrens och rörlighet. En utmattad och svarslös vänster lyckades aldrig ta tillbaka initiativet och fick finna sig i att spela på motståndarnas planhalva, i debatten och inom lagstiftningen.

Facit för våra folkrörelser har varit dystert. Minskade medlemstal, mindre slagkraft och radikalt försämrad förmåga till mobilisering. Sen kom Internethandel, prispress genom social dumping, EU:s inre marknad, privatiseringar och skattesänkningar, mm. Det liberala projektet har levererat eller löpt parallellt med nya varor, nya sociala arenor och en skenbar valfrihet inom välfärdsområdet, allt som en urban medelklass kunde tänkas vilja ha.

Men säg den lycka som varar för evigt. Individualiseringen av det politiska resulterade i ett minskat intresse för gemensamma frågeställningar, och därmed en stat allt längre bort från folklig kontroll. De ideologiska allianser som konstruerats för att sänka skatter, privatisera, öka frihandel och undergräva arbetsrätten skakades i fundamenten när andra, mindre säljbara intressen flyttade fram sina positioner. Staters säkerhet från mer eller mindre väldefinierade inre och yttre hot fick en ny arena att övervaka i och med Internets växande betydelse och staten kunde därmed, med tyst medhåll från ett demobiliserat folk, gå utanför det mandat som den skänkts av de idealistiska liberalerna och kämpa ner nästa hinder: Den personliga integriteten.

I det ljuset ska vi se alltifrån desillusionerade liberala bloggare, tårfyllda riksdagsledamöter och Piratpartiets framväxt. De är alla liberaler som inte vill kännas vid sin egen skapelse, sin egen avpolitisering av det gemensamma och som förgäves försöker mobilisera mot den stat de trodde sig vunnit för gott.

FRA, Ipred, Telekompaketet och nu ACTA är impopulär politik som gynnar ljusskygga särintressen och statligt kontrollbehov. Ändå är det liberalerna som banat vägen för denna högst antiliberala politik.

Vår förmåga att möta hotet mot integriteten avgörs av vår tro på politikens kraft, att engagemang spelar roll. Vår generation måste återupptäcka makten i kollektivet för att demokratin ska kunna återerövras. Annars väntar ett iskallt och totalitärt samhälle som vida överstiger sina historiska föregångares repressiva kapaciteter.