Vilken elit talar du om, Hägglund?
Kristdemokratins partiledare Göran Hägglund försöker desperat etablera en ny gränsdragning i svensk politik. Vanligt folk vs kulturvänster. Det är en retorisk halmgubbe konstruerad för två syften, att ge Kd en högerpopulistisk profil som kan trygga partiets fortsatta existens, samt att lyfta fokus från verkliga motsättningar i samhället. Motsättningar där Hägglund och hans parti inte alls står på samma sida som det ”verklighetens folk” han säger sig representera.
Läs hela artikeln på Newsmill.se
september 18th, 2009 at 20:19
Verklighetens folk skulle aldrig exempelvis, jag säger aldrig, komma på den vansinniga idén att män ska amma och att detta på något sätt ska leda till mer jämlikhet mellan män och kvinnor. Jag förstår Hägglund om han reagerar mot tokvänstern. Män som ammar borde det vara pedofilvarning på.
september 19th, 2009 at 9:58
”Män som ammar”? Vilka stödjer den tanken? Som del av, antar jag, ”tokvänstern” så måste jag säga att du är den första personen jag hört som säger att män ska amma… Eller menar du att papporna inte ska få ge ungen flaskan eller vadfaen pratar du om. Detta är kruxet med er reaktionära jeppar – ni är aldrig riktigt stabila nog för att prata det ”klarspråk” ni alltid hävdar att bara ni gör.
september 19th, 2009 at 10:42
Det har varit en debatt om män som väljer att amma. Och personligen tycker jag väl att den som är mest tokig är den som ser något erotiskt i närheten mellan ett barn och en man. Vilket gör att man kanske borde vara lite försiktig med att peka finger och skrika pedofil åt folk då det lätt slår tillbaka mot sig själv.
Och om vi skall återgå till Hägglunds tema så är ju snarare de som vill förbjuda vissa kontakt mellan barn och deras föräldrar de egentliga moralisterna som skritter runt i samhället på höga hästar.
september 19th, 2009 at 12:53
Det intressanta i kontexten är egentligen varför den högerpopulistiska retoriken är så framgångsrik i dagens Europa.
Det är något jag har försökt bemöta, och jag anser att det har med den samtida demokratisyn vi anammat, där det politiska som en konflikt mellan motståndare förnekas framför en strävan till konsensus.
september 23rd, 2009 at 12:33
Newsmill fungerade inte, så jag skriver här. Det skrämmande med Hägglund och kompani’s kulturdiskussion är hur det obönhörligen framstår som om det underliggande syftet är att begränsa sprängkraften som finns i konst. De har ju själva erkänt att det är samhällskritiken de inte kan med och det är väl detta som känns lite väl nazi. Särskilt i tider som dessa när det redan är trångt med detta på i princip alla andra ställen.
Genom argument som det är svårt att se som annat än populistiska vill man smalna av och sätta gränser för vad som är sann kultur (det som alla gillar och förstår) och osann kultur (den som är provocerande).
Håller därför med Martin och tycker Birro m fl missförstår Hägglund på ett smickrande sätt. Hägglund går ju inte på kulturvärldens doxa med grindvakter, klanmentalitet och hela kittet som tyvärr alltid funnits och alltid kommer finnas (och som är roten till problemen), utan synen på/uppfattningen av vad kultur/konst ska och inte ska vara. Och det är inte rebellisk. Det känns snarare väldigt traditionsenligt.
Och det skapar nog bara ett ännu mer ängsligt fält = mer inavel och mer maktspel. För att kultursnobbarna skulle släppa oron och prestigen skulle det behövas mindre konkurrens och därmed mer frihet/förutsättningsöshet. Men det är inte lönsamt. DÄRFÖR har vi idag säkert en jättebra plattform för sådana som skulle avfärdat Dan Andersson, för att komma tillbaka till Birro. (både martins och birros artiklar var jättebra)
september 25th, 2009 at 15:45
Hägglund och de i hans konservativa och frikyrkliga kulturelit är helt enkelt livrädda – för konst, för fritänkande människor, för rebelliska tendenser, för nakenkonst, ja för mkt. Det är därför så att säga Hägglund i detta läge gör en retorisk skenmanöver genom att ”såga den gren han sitter på”.
Hägglund lever likt andra i den borgerliga kultureliten i en bubbla som han försöker expandera för att inkludera svennebananer.
Men kulturen att gå på kyrkkaffe, snacka sig varm om kärnfamiljen och hushållsnära tjänster, moralisera över förfärlig konst, sex och samlevnad är just vad Hägglund och de i hans krets elitistiskt brinner för. Att med pekpinnar få folk att hålla sig på mattan genom att ”prata på bönders vis” är ett gammalt herreknep som Hägglund är smart nog att utnyttja.
I ett samhälle där sportbladet utgör en daglig lunta med aftontidningar, emedans kultursidan ges just en sida, var finns då kultureliten?
Är fria teatergrupper som kämpar för att få både anslag och legitimitet en del av Hägglunds kulturelit? Eller är det folksporten som får miljoner i anslag?
oktober 3rd, 2009 at 18:54
kultureliten finns väl. menade främst att den nuvarande nog stöds av marknadsfundamentalismen på ett sätt som känns lite osunt. ekonomisk konkurrens som går för långt leder ofta till att enbart de allra största och starkaste aktörerna överlever. man får i slutändan inte den mångfald som det berättas om i den nyliberala ideologin. det leder snarare till det man säger sig vara rädd för i densamma; några få äger allt, monopol, ingen konkurrens. det blir samma sak i båda politiska ändar.
den främsta skillnaden är intressena som förespråkas och sprids; folkets eller ägarnas. nu har vi uppenbarligen det senare.
det var detta jag menade med att mindre (ekonomisk) konkurrens behövs i media – för det skapar mer konkurrens och mångfald vad gäller budskap/ideologi etc!