Whats the fuss about?
Varför är riksdagens budgetregler, åtminstone i den politiska retoriken från Mp och S så viktiga för att avgöra vilka som får vara med och spela och inte? Låt oss titta närmare på dessa tre pelare i normpolitikens arkitektur.
Utgiftstaket. Varje budget måste genom den här regeln gå jämnt upp och inte överstiga det tak som riksdagen har satt över en treårsperiod. I praktiken har det lett till att staten tar in en massa pengar i skatt som aldrig används, trots att behovet finns. Om vi slår ihop regeln med att det etablerats en förödande konsensus om att skatten aldrig får höjas eller göras mer progressiv blir summan sänkta statliga ambitioner, och förstås sänkta skatter.
Överskottsmålet. Regeringen ska ständigt lägga pengar på hög, för att….? Ja, varför egentligen? Det var längesedan staten hade en nettoskuld, alltså en skuld som överstiger tillgångarna. Skolmatens kvalitet är rekordlåg, offentlig sektor osthyvlas en bit i taget varje år som går och arbetslösheten blir högre. Men investeringar i människor anses inte vara långsiktigt, däremot att lägga pengar på hög. Man vet ju aldrig när det kommer en regnig dag…
Självständig riksbank. Istället för att riksbanken är en myndighet i mängden blir den under normpolitikens inflytande en självständig enhet, styrd av experter som då alltså får förfoga över penningpolitiken, ett centralt ekonomiskt styrmedel i en kapitalistisk ekonomi. Riksbanken har i uppdrag att prioritera inflationsbekämpning över allt annat. Behöver vi tillägga att riksbankens så kallade experter fullföljde låginflationspolitiken så nitiskt att arbetslösheten under långa perioder efter saneringen var onödigt hög?
En svensk regering är alltså bakbunden, den får inte bygga bort arbetslösheten med offentliga satsningar eftersom den självständiga riksbanken då reagerar på instinkt och höjer räntan så att arbetslösheten ökar i en annan del av samhällslivet. Det är, om man överhuvudtaget skulle få igenom satsningen i riksdagen där överskottsmålet och utgiftstaket gör sitt till för att svångremmen ska skära in i kött och ben.
Ekonomen Baumol upptäckte fenomenet att varuproduktion rationaliseras så oerhört mycket snabbare än tjänsteproduktion. Igår gjorde vi 3 muttrar på en sekund, idag 6. Men frisören och kocken blev inte mycket snabbare, för att inte tala om den personliga assistenten eller lärarinnan. Ekonomer kallar det för Baumols sjuka. Så, när vi kopplar ihop alltsammans så får vi…
…En gemensam sektor som krymper för varje år. Smittad av Baumols sjuka som vi är så kräver vår tjänstesektor mer, eller för att göra det enklare, varuproduktionen kräver mindre resurser för varje år som går. OM vi fortfarande är intresserade av att låta vår gemensamma sektor sköta samma eller fler verksamheter så kräver det att den gemensamma sektorn får mer av BNP för varje år som går.
Det parti som accepterar budgetreglerna säger också att de satsningar som ska göras enbart kan göras på andra uppgifters bekostnad alternativt enbart röra sig inom tillväxtens parametrar. Med andra ord, tal om utbyggd välfärd eller intensifierad klimatpolitik från partier med budgetreglerna intatuerade 4 life är just bara tal.
En vanlig retorisk metod som både socialdemokratin före -06 och Högeralliansen använt sig av är att prata om satsningar men inte ge ersättningar för pris- och löneomräkningar, som i sin tur är det konkreta uttrycket för Baumols sjuka. Resultatet blir istället små små nedskärningar varje år, väldigt sällan, om någonsin, satsningar.
Att ge upp motståndet mot normpolitiken är med andra ord ett högt pris för ett vänsterparti att betala för regeringsmedverkan, något som Italiens vänsterkrafter nu får lära sig genom smärta och marginalisering.
oktober 14th, 2008 at 11:28
OK. Visst. Håller med om överskottsmålet, lite mindre om utgiftstaket – det är väl hur högt det ska vara man borde diskutera, inte om det ska finnas?
Fast det där med riksbanken är en lite mer komplicerad fråga än det kan verka. Vart fjärde år har vi val i Sverige. Det innebär att de partier som regerar måste hålla sig väl med väljarna och gärna få det att se ut som om de bryr sig extra mycket om vissa väljargrupper. Det kallas politisk taktik.
Det är inte alls säkert att det är idealiskt att en sak som reporäntan ska ligga i händerna på opinionskänsliga vindflöjlar som kan få för sig att sänka den för att ställa sig in hos exempelvis högbelånad medelklass i storstäder, om det nu är de som inför ett specifikt val har identifierats som en strategiskt viktig väljargrupp.
Sådana frestelser brukar straffa sig på lite längre sikt med högre inflation, det vill säga mindre att röra sig med för framför allt de fattigaste i samhället – de som inte arbetar och därmed inte kan löneförhandla sig till kompensation. Bidrag tenderar att släpa efter, som alla som försöker leva på studiemedel kan intyga.
Sedan kan man alltid diskutera riksbankens agerande och deras exakta direktiv. Är de ett hinder för de massiva infrastruktursatsningar och resursförstärkningar i servicesektorn som ALLTID bör sättas in i lågkonjunkturer så får ju det problemet lösas på något sätt.
Alliansregeringen verkar ha försökt kringgå problemet med den självständiga riksbanken genom att istället sänka skatterna på löneinkomster – vilket vädjar till samma urbana medelklass i och med att de inte drabbas lika hårt av höjda a-kasseavgifter som arbetarna. Även detta hjälper naturligtvis till att späda på inflationen.
För övrigt: Ska vi ha en stor offentlig (‘kejrå, gemensam) sektor så måste den reformeras ordentligt. Det har framkommit tydligt att problemen med utbrändhet inom vården, för att ta ett exempel, inte BARA handlar om underbemanning, utan även om att kommuner och landsting ofta är usla arbetsköpare. Det måste det bli ändring på.
oktober 14th, 2008 at 22:22
Hade ingen aning om det här. Jävligt bra skrivet!
oktober 16th, 2008 at 1:02
Krastavac:
Kolla in filmen Novemberrevolutionen!
oktober 16th, 2008 at 13:39
På tal om den självständiga riksbanken och det faktum att den oberoende av politiken som förs skall eftersträva sitt heliga inflationsmål. Under de senaste veckorna som präglats av ekonomiska kriser kan vi se hur riksbanken och politikerna återigen har närmat sig varandra. Bara någon månad efter senaste räntehöjningen kunde man se hur riksbankschefen vid sidan av Reinfeldt deklarerar att man nu sänker räntan. Jag kan inte se annat än att man gjort avbön från sitt inflationsmål och nu agerar efter politiska pekpinnar likförbannat.
Riksbanken är alltså friställd från den politiska nyckfylldheten, tills finanssektorn och bankerna ligger dåligt till. Gäller denna möjlighet även om krisen drabbar arbetsmarknaden? Kan politiken återigen få företräde framför inflationsmålen som en följd av ökade varsel?
oktober 16th, 2008 at 23:00
http://www.direktaktion.se/kris/
november 21st, 2008 at 14:53
Tja, politiken får väl ses som en mental tvångströja. Denna tvångströja skapades av sossarna då de kritiserade Bildt-regeringen för att den under 90-talskrisen skapade stora underskott. Sedan har borgerligheten helt och hållet accepterat normpolitiken. Idag kan S inte frångå den linje man utstakat och som Göran Persson tjatat om i varje valrörelse medan han var partiledare. Det är irrationellt som fan. Intressant att notera är att även Svenskt Näringsliv gått ut och sagt att man i det läge vi nu har måste lämna normpolitiken och föra en mer verklighetsanpassad politik. Svenskt Näringsliv föreslår att staten tidigarelägger stora planerade infrastrukturprojekt för att stimulera ekonomin. Ännu håller Borg emot. Han vill vara duktig. Får se hur länge det håller.