Riksbanken är alltså friställd från den politiska nyckfylldheten, tills finanssektorn och bankerna ligger dåligt till. Gäller denna möjlighet även om krisen drabbar arbetsmarknaden? Kan politiken återigen få företräde framför inflationsmålen som en följd av ökade varsel?

Fast det där med riksbanken är en lite mer komplicerad fråga än det kan verka. Vart fjärde år har vi val i Sverige. Det innebär att de partier som regerar måste hålla sig väl med väljarna och gärna få det att se ut som om de bryr sig extra mycket om vissa väljargrupper. Det kallas politisk taktik.

Det är inte alls säkert att det är idealiskt att en sak som reporäntan ska ligga i händerna på opinionskänsliga vindflöjlar som kan få för sig att sänka den för att ställa sig in hos exempelvis högbelånad medelklass i storstäder, om det nu är de som inför ett specifikt val har identifierats som en strategiskt viktig väljargrupp.

Sådana frestelser brukar straffa sig på lite längre sikt med högre inflation, det vill säga mindre att röra sig med för framför allt de fattigaste i samhället – de som inte arbetar och därmed inte kan löneförhandla sig till kompensation. Bidrag tenderar att släpa efter, som alla som försöker leva på studiemedel kan intyga.

Sedan kan man alltid diskutera riksbankens agerande och deras exakta direktiv. Är de ett hinder för de massiva infrastruktursatsningar och resursförstärkningar i servicesektorn som ALLTID bör sättas in i lågkonjunkturer så får ju det problemet lösas på något sätt.

Alliansregeringen verkar ha försökt kringgå problemet med den självständiga riksbanken genom att istället sänka skatterna på löneinkomster – vilket vädjar till samma urbana medelklass i och med att de inte drabbas lika hårt av höjda a-kasseavgifter som arbetarna. Även detta hjälper naturligtvis till att späda på inflationen.

För övrigt: Ska vi ha en stor offentlig (‘kejrå, gemensam) sektor så måste den reformeras ordentligt. Det har framkommit tydligt att problemen med utbrändhet inom vården, för att ta ett exempel, inte BARA handlar om underbemanning, utan även om att kommuner och landsting ofta är usla arbetsköpare. Det måste det bli ändring på.