Den stundande gemenskapen – Del 3
Under öppna workshops-diskussionerna, som togs upp i föregående avsnitt, fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.
Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som den enda källan till inkomst (lön), men hur man i och med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i det tillståndet, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av de sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflyttvapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han påpekade att fackföreningsrörelsen nu måste se till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.
För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns inte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande.
Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.
Den generaliserade strejken
Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.
”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.
Läs mer
Den stundande gemenskapen – Del 1
Den stundande gemenskapen – Del 2
