Bring the war home!

Vi lever i en tid då det svenska försvaret bantats ned till ett minimum, samtidigt är vi mer delaktiga i USA-imperialismen än någonsin. Inom vänstern finns både ett utbrett ointresse för försvarspolitik blandat med en historielös pacifistisk hållning. Bristen på analys av insatsförsvaret, den urholkade värnpliktslagstiftningen och Sveriges roll i NATOs ockupationskrig är inte bara provocerande. Indirekt stödjer den USA-imperialismen.

Det har skett en förskjutning mellan värnpliktslagstiftning och praktik vilket gjort den allmänna värnplikten till ett tomt begrepp. Idag gör allt färre unga män och kvinnor värnplikten. Första steget i mönstringen utgörs av en enkät, där man får skatta sin egen förmåga. Om individen bedömer sig olämplig kallas man inte till mönstring. I praktiken har vi redan en frivillig värnplikt, vilket leder till likriktning och homogenisering utan demokratisk insyn.

Demokratiska rättigheter och skyldigheter måste vara folkförankrade, annars förlorar de sin betydelse.

Det var inte mer än drygt 60 år sedan Sverige stod inför ett ockupationshot som var minst sagt reellt. Under andra världskriget organiserade sig arbetarrörelsen där svenska män gjorde militärtjänstgöring. Tyskvänliga officerare kartlades och strategier förbereddes, inför en eventuell ockupation. På detta vis utnyttjade man militära mötesplatser, informationskanaler och teknologi för att försvara sig mot fascismen. Ett motstånd som var antimilitaristiskt men inte pacifistiskt. Ett motstånd som aldrig kunnat förverkligas utan någon form av allmän värnplikt.

Vänstern måste genomskåda de liberala individcentrerade argumenten om frivillighet. Värnplikten har varit frivillig för kvinnor i nästan 30 år, ändå har inte andelen kvinnliga värnpliktiga och officerare ökat särskilt mycket. Strukturer är mäktiga. Enda sättet att komma till rätta med representationen, både ur köns- och klassynpunkt, är en kraftigt utökad allmän värnplikt/civilplikt där alla 18-åringar oavsett kön kallas till mönstring, och där de mest lämpade tas ut.

Traditionellt sett har försvarsmakten eftersökt de mest lämpade till värnplikttjänstgöring, inte de mest motiverade. Detta för att skapa folklig representation. En strävan som idag är allmänt vedertagen inom till exempel polisen men av någon anledning allt mer börjar överges inom försvarsmakten. Att folket har insyn och deltagande i förvarsmakten är centralt. Det finns otaliga historiska exempel på vad som kan ske när högern kontrollerat vapnen, Ådalen och Chile 1973 är ett par. Försvarsmakten är en av de farligaste och potentiellt mäktigaste institutioner som finns i vårt samhälle. Det är just därför vi aldrig får släppa den till högern.

Svensk militär trupp deltar idag i NATOs ockupation av Afghanistan. Den mediala och folkliga tystnaden är skrämmande, men den är inte helt obegriplig. Försvarsmakten har separerats från svenska folket och därmed minskat den folkliga förankringen. Svenska truppers krigföring har idag ingenting med svenska folket att göra, precis som högern vill ha det. En allmän värnplikt värd namnet hade med dagens utlandstjänstgöring implicit krävt att samtliga svenska unga kvinnor och män, åtminstone på pappret, deltagit i ett ockupationskrig. Det hade blivit ett folkligt ramaskri. Minns Vietnamkriget. När en form av värnpliktstjänstgöring infördes tog antikrigsrörelsen på allvar fart i USA. Inte nödvändigtvis för att folk tidigare stött kriget, utan för att kriget fördes hem till ockupationsmaktens möteslokaler, gator och vardagsrum. Vi måste göra på liknande vis – bring the war home.

Dagens svenska försvar har skjutit människan åt sidan för marknaden. Värnpliktstjänsterna är få och till hög grad inriktade på utlandstjänstgöring. Vi säljer inte bara varor (vapen) till krigförande länder, utan även tjänster, så som utbildning i ubåtstaktik och överlevnad i vintermiljö för NATO-officerare. Ett folkförsvar baserat på första hjälpen och 20-mannatält utanför Boden, utan flashiga JAS, hade troligen varit totalt ointressant (läs: har historiskt sett varit ointressant) för NATO. Ett försvar som är fokuserat på folkligt deltagande och demokratisk insyn fyller alltså inte bara sitt syfte på hemmaplan. Det är en effektiv strategi för att begränsa imperialism och kolonialism.

Demokratiska rättigheter och skyldigheter måste vara folkförankrade, annars förlorar de sin betydelse. Oavsett om vi försvarar vår fackföreningsrörelse, vår fritidsgård eller vårt nationella självbestämmande måste det ske brett på gräsrotsnivå för att ha legitimitet och tjäna folket. Om den svenska vänstern vill vara en kritisk och solidarisk röst i den svenska och internationella antiimperialistiska rörelsen kan vi inte sitta tysta under nedbantandet av värnplikt och civilplikt till förmån för satsningar på vapenindustri och deltagande i NATO-ockupationer. Vi måste på allvar diskutera den svenska imperialismen, med stark historisk, ideologisk och strategisk förankring. Avsaknaden av ett försvarspolitiskt samtal inom vänstern är inte bara provocerande, det är farligt. Låt oss bryta tystnaden.