Först välfärden, nu feminismen?
Att feminismen och kvinnors rättigheter är under angrepp är ingen nyhet. Media fylls av hetskt abortmotstånd, nynazister attackerar aktivister och den borgerliga regeringen inför vårdnadsbidrag och pigavdrag. Samtidigt poserar Anders Borg med en tummad pocketutgåva av Simone de Beauvoirs Det andra könet i tidningen Kupé och säger ”Självklart är jag feminist!” Detta är minst sagt provocerande. Men det är också farligt.
Borgerligheten försöker vinna agendan i frågor som är, eller skulle kunna vulgärtolkas, som feministiska. Ånyo har borgerliga röster höjts för kemisk kastrering av våldtäktsmän, genom Yvonne Andersson. Senast var det Kristina Axén-Olin som förespråkade denna typ av meningslösa, kränkande behandling. Att det är ett reaktionärt drev som denna gång utlöst en längtan efter feodala kroppsstraff är väldigt tydligt, men inte desto mindre upprörande. Att det görs i namnet av kvinnors och barns rättigheter är otroligt farligt. Under de senaste åren har högern och nyliberalismen försökt lägga beslag på problemformuleringen när det gäller arbetsmarknaden och välfärden. Står feministiska frågor på tur?
Abortmotståndarna mobiliserar ute i Europa. Genom EU-medlemskapet går nu absurda mängder skattepengar till att svenska folkvalda tvingas utkämpa strider gentemot tokkonservativa reaktionärer. Alternativt alliera sig med dem. Att Göran Hägglund för ett år sedan uttalade sig positivt på DN debatt om att erbjuda aborter på samma villkor för utländska medborgare kan politiskt och strategiskt analyseras på flera sätt. En viss seger för feminismen och kvinnorörelsen, då den fria aborten spridit sig hela vägen in i ett av det svenska abortmotståndets starkaste fästen (och kanske framförallt för att splittringen uttalandet orsakat drivit partiet mot 4 %-spärren). Eller en opportunistisk eftergift, då det trots allt är problematiskt att uttala sig kritiskt om den fria aborten (än så länge, utrymmet krymper hela tiden i takt med märkliga tv-reportage och tidigare nämnda hetsjakter). Men kanske framförallt – vilket vänstern och kvinnorörelsen måste vara ytterst vaksam över – var det ett sätt att vinna agendan. Hägglund skrev:
”Det finns få politiska frågor som väcker så starka känslor och intensiv debatt som frågan om aborträtten. Detta är inte på något sätt är märkligt. Frågan rymmer en etisk komplexitet som – med stor ödmjukhet och respekt – behöver diskuteras och ventileras.”
Detta var ju inget annat än skitsnack. Aborträtten har, fram till idag, mer eller mindre varit en icke-fråga i svensk politik. När lagstiftningen infördes 1974 var det inte heller en särskilt het potatis, snarare en juridisk eftergift av redan rådande praxis. Jag tänker inte påstå att abortmotståndet inte existerat eller synts, inte heller att det inte befunnit sig högt upp i samhällstoppen (läs riksdag och regering). Men i jämförelse med dagens samhällsdebatt har aborträtten inte varit särskilt omtvistad. Då är det synnerligen praktiskt för kd att gå in och lägga beslag på den fria aborten som ”sin” fråga
I samma ljus måste den reaktionära hetsjakten på sexualbrottslingar ses. När Andersson och Axén-Olin vill tvångskastrera våldtäktsmän är det inget annat än ett opportunistiskt sätt att rida på vågen. Samtidigt avslöjar det en hel del om borgerlighetens människosyn, men kanske viktigast av allt – deras brist på insikt i könsmaktsordningens mekanismer. För det första är kemisk kastrering ett människovidrigt kroppsstraff som strider mot grundlagen. För det andra – våldtäkt har ingenting med erektion att göra. Det är ett maktutövande där sexualiteten är ett medel. Redskapet kan vara en penis. Eller ett par fingrar. Eller en trasig flaska. För det tredje avslöjar det här förslaget en hel del om vem den potentielle våldtäktsmannen är. Ständigt den fula, sjuka gubben som lurar i buskarna. Trots att vi vet att de flesta sexuella övergrepp sker i hemmen av en för offret ytterst bekant man, ofta maken eller pojkvännen. Kukar våldtar inte, män våldtar.
Män har privilegiet att distansera sig från våldtäkt. Det är något som sker någon annanstans. Något man kan spotta och svära över när man läser kvällstidningen. Kemisk kastrering av våldtäktsmän pekar på ett liknande förhållningssätt från borgerligheten som är farligt både för samhället och feminismen. Våldtäkt som ett patologiskt fenomen på individnivå. Det borgerliga individualiserandet av könsmaktsordningen existerar även inom rättsväsendet. Dömda våldtäktsmän har möjligheten att neka terapeutisk behandling. Så stark är könsmaktsordningen att även en dömd våldtäktsman kan distansera sig från strukturen. Självklart är detta ett problem som måste åtgärdas. Men det är en kraftansträngning som måste göras ur ett humant strukturperspektiv med inblick i och medveten om hur könsmaktsordningen fungerar.
Den amerikanska kvinnorörelsen gjorde på 70-talet misstaget att alliera sig med den kristna högern i kampen mot pornografin. Resultatet var förödande. Sexualundervisningen inskränktes i flera stater och kvinnorörelsen blev urvattnad och desillusionerad. Därför ska vi inte ropa hej när borgarna kallar sig feminister eller påstår sig vara intresserade av våra frågor. Samma borgerlighet, där vissa kallade sig ”det nya arbetarpartiet” när man attackerade våra fackföreningar, säger att de självklart är feminister samtidigt som de förespråkar ”reformer” som begränsar kvinnors livsutrymme och på allvar undergräver möjligheten till feministisk politik och samhällsanalys.
Den svenska borgerligheten har under de senaste åren drivit en retorisk strategi för att lägga beslag på arbetarrörelsens nyckelfrågor. Begrepp som ”full sysselsättning” och ”solidaritet” fylls med nya innebörder. Samtliga borgerliga partier erbjuder alternativa firanden på 1 maj. Feminismen står på tur. Vänstern måste mobilisera motstånd och fortsätta sätta agendan inom feminismen. Det är ett slag vi inte bara måste vinna, vi måste utkämpa det på vår mark, på våra premisser.
juni 2nd, 2008 at 14:38
Jäkligt bra artikel! Jag funderar på om det du skriver om är en del av att abortfrågan blivit så institutionaliserad. Enskilda personer förlorar makten och kanske ännu viktigare kunskapen kring abort när det är en lag som riksdagsledamöter bestämmer över, istället för en del av livet.
När det är en lag innebär det på något sätt att det måste regleras. Lena Lennerhed föreslår i en bok om abort (Historien om ett brott) att abort ska vara en del av den vanliga sjukvården, inte beskrivet som varken lagligt eller olagligt. På samma sätt som man får hjälp av sjukvården när man är gravid med ett foster man planerar att föda (även om man inte är sjuk), så får man hjälp med en oönskad graviditet. Det är en väldigt intressant tanke, istället för en lag som hela tiden riskerar att omprövas, även om den inte diskuterats så mycket i Sverige som Mia skriver.
Ibland känns det som om feministiska förslag är lite defensiva, abort och p-piller var värsta revolutionen när det kom/blev tillåtet, men det är ju inte slutmålet att kvinnor ska vara beroende av välvilliga lagstiftare för att få bestämma över sina kroppar eller att alla fertila kvinnor ska äta hormoner medan män inte behöver bry sig. Som med alla andra försämringar så gäller det väl att inte bara försvara utan också vara offensiv och tänka tanken på ett helt annat samhälle.
juni 2nd, 2008 at 14:41
Kan inte vi också plocka fram några gamla feodala godingar?
Till exempel:
- Skär ut tungan på den som ljuger i riksdagen tre gånger
- Dekapitering av politiker utan folklig förankring
- Häng migrationsbyråkraterna i kapitalisternas tarmar!
Feodalism underifrån! ;-)
juni 3rd, 2008 at 10:08
Vad man måste börja inse är att hotet mot aborträtten inte enbart kommer från högerkristna eller från människor som åberopar religiösa skäl överhuvudtaget, hotet kommer minst lika mycket från människor med en perverterad uppfattning om vad ”jämställdhet” är, människor som på fullt allvar hävdar att de män som gjort kvinnorna gravida ska ha juridisk vetorätt i abortfrågan. För inte så länge sedan publicerade en norrländsk morgontidning en ledare med rubriken ”låt männen få bli föräldrar” där de på fullt allvar hävdade att kvinnor inte ska få göra abort om mannen som gjort dem gravida motsäter sig det. När sådant kan publiceras på ledarutrymme i en morgontidning säger det en hel del om debattklimatet.
Man måste vara vaksam på att motståndare till fri abort (för det är knappast fri abort längre om en annnan människa än den gravida ska ha juridisk vetorätt) inte alltid argumenterar utifrån att ett embryo är en människa eller att abort är mord utan det kan lika gärna handla om det ”ojämställda” i att mannen inte har någon juridisk rätt alls att besluta om abort eller inte.
juni 3rd, 2008 at 10:41
Carolina – tackar! Jag håller absolut med om att feminismen stagnerat, troligen ett jävligt surt resultat av bland annat den hetska antifeminismen. I grund och botten handlar ju feminism om frigörelse. Det måste vara visionärt för att ha något slags bäring. Intressant med Lennerhed.
Lisa – jag håller med dig. Abortmotståndet är, som jag också skriver, utbrett i samhällsdebatten. Jag vill dock poängtera att även om abortmotstånd inte kommer från ett uttalat håll är det en åsikt som i grund och botten är – just borgerlig.
juni 3rd, 2008 at 14:25
Att feminismen försöks ätas upp innifrån av det reaktionära är en mycket intressant strategisk situation. Är det inte i någon mån en eftergift av radikal kritik som gör att borgaren helt plötsligt vill kalla sig feminist?
På många fler områden än just de feministiska låter sig ju radikalare politik omslutas av kapitalet och görs till medströmskultur. Ett slags estetiserande av radikal symbolik.
Vi tror att förflyttningen av det gemensammas kanon till tex. abortfrågan oundvikligen måste besvaras med en extrem radikalisering av abortfrågefeminismen. Att när Kulturens omslutning sker ta ett steg rakt ut i ett politiskt omöjligt annat.
Om vi nöjer oss med att diskutera abortfrågan som en individuell fråga om det egnas makt över kroppen utan att ställa frågorna om djupare feministisk maktanalyserande så ger vi upp.
När retorikens riddare lyckats borga för en egen kultur där arbetklassens egna världar tolkas inom det absolut givna förekommande (som när Borgaren menar att hans liv mycket väl levs på ett av honom definierat feministiskt sätt… se vår blogg om Göran Skyttes bisarra tänkande tex) måste måste måste måste vi ta steget bortom det bekväma. Enligt vår antagonistiska kritik av vänsterdiskursen i Sverige så hamnar nästan all politisk aktivism idag inom ett borgerligt faktum som vi inte accepterar som givet, tvunget eller ens möjligt.
Borgerlighetens omöjlighet är dels beviset på att den inte ”fungerar” och samtidigt själva ”överlevnadsstrategin”. Vi måste kasta borgerlighetens egen avföring på dess gatur och torg för att driva dess egen undergång, radikalsering eller evolution.
När vi tappar momentum kan dessa strategier lätt återinlivas i det rådande för att sakta formas från radikaliteter till självklarheter. Men vi får aldrig glömma våra eftergifter eller göra avkall på omedelbara visioner.
Och vi menar att feminismens utpost är en av vänsterns viktigaste slagfält nu. Om borgerligheten lyckas diskursivisera feminismen och föda sitt eget avskyvärda feministbarn så har vi förlorat ett slag så stort att de blir svårt för en radikal maxism att hämta sig.
Vi får inte låta borgerligheten göra feminism (miljö, arbetsrätt, migrationsfrågor) till isolerade estetiska val eller kulturella skiftningar inom en allenarådande kapitalism. Vi har inte råd med det.
juni 14th, 2008 at 14:00
Det är mycket riktigt intressant, som Carolina sa, att abortfrågan handlar om lagstiftning. Bakgrunden är väl att vi har en historia av att det är så vi fastställer rättigheter men faran blir precis som Carolina säger att det är distansierat och inte nära vår een rätt över våra egna kropp.
Det finns som du säger Mia en stor fara att feminism blir (om det inte är) ett lika innehållslöst ord som arbetare har blivit när borgaran har förträngt, genom sociologin omdefinierat eller nu genom moderaterna totalt omdefinierat ordet.
Det är dock som på Grupp 8-evenemanget på ABF för några månader sedan, kvinnorörelsen på den tiden fick igenom mycket av våra kvinnojourer , daghem etc idag. Men det var på kapitalismens villkor, vi fick det kapitalet i princip hade råd med. Nu är det dags att vi tar kampen vidare, försvara det vi nästan kan mista idag samtidigt som vi blickar framåt. Och jag tror att vi redan vet vad vi behöver göra och svaren, det är fortfarande samma krav vi har om än utvigdat till att röra hela hbtqspektrat gällande våra materiella villkor men vi agerar splittrat och utan någon större enighet.
Vad hände med den starka kvinnorörelsen och hur gör vi för att än en gång ena oss kanske frågan nu är-
juni 15th, 2008 at 13:51
Häromdagen satt jag och tittade på en dokumentär som delvis berörde fascisterna, närmare bestämt falangisterna. Där sitter en av de grå gamla överlevande fascistgubbarna och pratade om att det var självklart att dom använde sej av en röd svart flagga för det hade ju anarkisterna, den blå skortan fick sin färg efter arbetarnas overall. Den som läst lite historia vet hur dom pratade om en ”nationell revolution” i motsats till den sociala revolutionen.
Igår läste jag om hur italienska fascister börjat ockupera hus. En gammal väl peprövad vänstermetod som funnit nytt liv i högerns tjänst, omformulerad och fylld med nytt inhåll för att tjäna andra syften.
Mia, jag vill tacka för en väldigt intelligent och välskriven artikel samtidigt som jag påminner om att precis det du beskriver har alltid funnits med i högerns repertoar. Taktiken är lika gammal som fascismen själv även om den förfinats alltmer. Att ta våra symboler och vårt språk och och ändra på det så det kan användas i deras syften.
Vår uppgift, i detta sammanhanget, är att ligga steget före. Peka på vart ifrån orättvisorna kommer. Att förtyckandet av kvinnan inte avgörs av huruvida det ligger en moské eller en kyrka i närheten. Eller som du så klarsynt påpekar, att våldtäktsmän oftast är någon som står offret nära och problemen med att individualisera en ett problem som får näring från så oändligt mycket mer än en persons maktbegär.
Egentligen ville jag bara tacka för en peppande artikel men det blev visst lite längre inlägg än ja tänkte. Fram för fler klarsynta debattörer, tack än en gång för en bra och viktig artikel.
p.s.
hittade tyvärr inte länken till den där dokumentären men här är artikeln om husockupanterna iaf.
http://guldfiske.motkraftblogg.net/2008/06/09/en-fascistisk-husockupantrorelse-pa-framvaxt/
oktober 29th, 2008 at 16:52
Bra text! Men du glömmer ett av de största hoten nämligen LIBERAL FEMINISM som Petra Östergren, Maria Abrahamsson med flera står för, i deras nya bok. De har blivit kända som de NYA feministerna. Jag tror det här är värre än abortmotståndarna, för, dem vet man var man har, men de nyliberala feministerna låtsas vara i samma tankegång, bara att de har kommit på ett nytt perspektiv. T.e.ex. att våldtäkt inte är så farligt, BDSM är bra och prostitution är kvinnans fria vilja. Jag tycker vänsterfeminister borde stå upp mot det här om något. Men tyvärr har många inom anarkorörelsen gått på detta och tror att det är ”tänkvärt” – ser inte att det är Timbro som betalar för allt. Farligt! Högerns nya strategi är att låtsas vara sexiga feminister och verka inifrån. Sånt som Anders Borg är uppenbart skrattretande, men nyliberaler som Anna Svensson och Östergren får credd inom vänsterkretsar fast deras åsikter inte är vänster för fem öre.
oktober 29th, 2008 at 20:00
BDSM är dåligt?
oktober 29th, 2008 at 20:33
Anarkafeminist:
Hur är du ”anarka” om du inte anser att kvinnor själva bör avgöra om de vill prostituera sig eller inte (eller, för den delen, män) eller om de gillar BDSM? Feminist kan du väl vara med nästan vilka åsikter du vill; men anarkist kan du knappast vara om du vill bestämma hur andra individer ska leva sina liv, vad de ska arbeta med och hur de vill ha sex.
För att citera anarkisten Lysander Spooner:
”Men and women may be addicted to very gross vices, and to a great many of them — such as gluttony, drunkenness, prostitution, gambling, prize-fighting, tobacco-chewing, smoking, and snuffing, opium-eating, corset-wearing, idleness, waste of property, avarice, hypocrisy, &c., &c. — and still be sane, compos mentis, capable of reasonable discretion and self-control, within the meaning of the law. And so long as they are sane, they must be permitted to control themselves and their property, and to be their own judges as to where their vices will finally lead them.” (Spooner, ”Vices Are Not Crimes: A Vindication Of Moral Liberty”, 1875)
oktober 29th, 2008 at 21:15
Prostitution är lönearbete. Inte ett fritt val, lika litet som allt annat lönearbete är det. Det är sällsynt dåligt arbete relativt sett, ingen trygghet, utsatthet och risk för såväl våld som allvarliga skador. Det är inte skändligare att sälja sin tid och kropp till sexuella tjänster som till fabriksarbete. Det handlar överhuvudtaget inte om moral. Det handlar om den grundläggande antagonismen. Sexarbete är ett av dess uttryck. Problemet ligger aldrig i arbetets innehåll utan i dess, form, lönearbetet. reduceringen av mänsklig aktivitet till funktion och mätbart värde.
Det finns inga bra arbeten, lika lite som det finns dåliga. Bara lönearbete i tusen och en olika varianter, och det handlar inte om att ta bort de så kallat dåliga arbetena utan att avskaffa lönearbetet i sig självt.
I övrigt är människors val av sexuella lekar, vare det sen BDSM eller ”wet sex”, knappast något som jag som kommunist har något att göra med. Att överhuvudtaget lägga moraliska aspekter på det är att helt sälja sig en transcendent moralism, vars enda syfte är att passa in sexualiteten i kapitalets eviga behov av expansion.
oktober 29th, 2008 at 21:58
Det där var det mest frasradikala jag läst på många år. Självklart kommer organiserade arbetare kämpa för att förbättra konkreta relationer i sina liv och därigenom öka sin samhällsmakt, utan att direkt ställa ekonomin på ända. Detta oavsett om det handlar om stress, farliga maskiner eller prekära kundrelationer. Jag kan inte tolka det som något annat än en brist på revolutionär strategi och dialektik när man tror att abstrakta krav (”avskaffa varuekonomi”) kan ställas i konkreta konflikter (prostituerades direkta överlevnad).
oktober 29th, 2008 at 21:58
”det handlar inte om att ta bort de så kallat dåliga arbetena utan att avskaffa lönearbetet i sig självt.”
Jag skulle hellre säga att det handlar om att ta bort arbetets beroende av kapitalet, vilket är vad som gör lönearbete till löneslaveri. Det är inte lönerna I SIG det är något fel på – det är borgarklassens utsugning av proletariatet som är problemet. Att detta har kommit att nästan bli synonymer i marxistiska kretsar är beklagligt, då lönearbete i sig inte är exploatering, utan enbart blir det under speciella förhållanden; dvs då en klass är gynnad och priviligierad i jämförelse med en annan genom statlig intervention. Marx var duktig på att framhålla skillnaden mellan produktionsmedel och kapital pga speciella förhållanden; men var sämre på att genom speciella förhållanden skilja på löneslaveri och lönearbete. Benjamin Tucker skriver angånede detta:
”If the men who oppose wages – that is, the purchase and sale of labor – were capable of analyzing their thought and feelings, they would see that what really excites their anger is not the fact that labor is bought and sold, but the fact that one class of men are dependent for their living upon the sale of their labor, while another class of men are relieved of the necessity of labor by being legally privileged to sell something that is not labor, and that, but for the privilege, would be enjoyed by all gratuitously. And to such a state of things I am as much opposed as any one. But the minute you remove privilege, the class that now enjoy it will be forced to sell their labor, and then, when there will be nothing but labor with which to buy labor, the distinction between wage-payers and wage-receivers will be wiped out, and every man will be a laborer exchanging with fellow-laborers. Not to abolish wages, but to make every man dependent upon wages and secure to every man his whole wages is the aim of Anarchistic Socialism. What Anarchistic Socialism aims to abolish is usury. It does not want to deprive labor of its reward; it wants to deprive capital of its reward. It does not hold that labor should not be sold; it holds that capital should not be hired at usury.”
Men då är jag å andra sidan inte marxist heller, utan anarkist; så jag tror inte på att ”avskaffa” någonting alls, utom de statliga privilegierna borgarklassen har under kapitalismen. Vill folk lönearbeta får de hemskt gärna göra det; vill folk avskaffa löner i sina företag eller samhällen är de fria att göra det ;)
oktober 30th, 2008 at 11:12
Mickis: Du har så rätt, vi behöver mer politik. Och sen ännu mer politik. Gärna revolution, men först ordning på arbetsmarknaden. För det handlar ju verkligen om att ställa krav, om att mäta upp, så att det går att genomföra. Först A sen B. Sen kan vi tala om det ”abstrakta”. Att våra sociala relationer, var närmaste verklighet de facto är en effekt av det där abstrakta, att arbetet är själva fokalpunkten för den grundläggande antagonismen och därigenom den arena där slaget bör stå verkar gått dig förbi.
Du vill placera det hela inom politiken, inom samhället i en diskurs om krav och uppfyllelse, och hoppas på något sätt att kapitalismen rasar på köpet.
Att prata om ett brott med kapitalismen är tydligen abstrakt, även när attacken är riktad det sker i dess själva fundament, arbetet. Och det är inte konstigt att du uppfattar det så då du efterfrågar samhällsmkat byggd på just detta fundament, på kapitalismen. Därför räds du att attackera ekonomin och talar om faran med att ”ställa den på ända” vilket du tror jag vill. För då skulle den makt du eftersträvar också ställas på ända och du skulle stå med tvättad hals i snålblåsten.
Men vad är att vänta på en sida som denna där vänsterismen, politiken är legio annat än trötta realister som talar om krav och vi måste göra något och de som talar om ett brott med kapitalismen är frasradikaler, till skillnad från oss, vi är ansvarsfulla och vi jobbar för det ”konkreta”. Vilket betyder politik, politik och åter politik.
Ett recept vars framgång kan diskuteras…
Emil: En anarkism utan klassanalys är inget annat än politik. Inget annat än en lek med ord, en form utan innehåll.
oktober 31st, 2008 at 20:22
”En anarkism utan klassanalys är inget annat än politik. Inget annat än en lek med ord, en form utan innehåll.”
Anarkismen som förespråkad av t.ex. Benjamin Tucker har definitivt en klassanalys. Man ser privilegier och monopol som orsakerna till klasskillnaderna och alieneringen; och vill upphäva dessa genom att avskaffa privilegiesystemen och monopolen. Löneslaveri är negativt; lönearbete i sig är det inte. Att vilja avskaffa lönearbetet för att man ogillar löneslaveri är att klippa grenar när man bör dra upp rötter.
oktober 31st, 2008 at 23:02
BDSM är dåligt? Inte undra på att folk drivs rakt in i armarna på liberaler som Östergren. Vad är nästa steg? Manlig homosexualitet är kvinnomisshandel? Dra något gammalt över dig.
oktober 31st, 2008 at 23:07
Löneslaveri, lönearbete. Samma sak även fast du försöker skilja på dem. Så länge löneabete existerar så existerar varusamhället, och människan i den som vara. Varusamhället är kapitalets essens. Så länge varan existerar så existerar kapitalismen.
november 2nd, 2008 at 20:49
”Löneslaveri, lönearbete. Samma sak även fast du försöker skilja på dem.”
På vilket sätt är jag en slav om jag genom ett ömsesidigt kontrakt går med på att måla min grannes vägg för tusen kronor…? Jag är nöjd med det, och min granne är nöjd med det. Var ligger slaveriet?
Om det däremot existerar ett privilegiesystem i samhället som gynnar borgarklassen på arbetarklassens bekostnad kan vi börja prata om löneslaveri; ifall man ”på konstgjord väg” – dvs genom statliga ingrepp – tar bort alternativen till lönearbete, då förvandlas lönearbetet till löneslaveri. Det är väldigt orimligt att anse att vilken tjänst som helst som utförs mot en belöning är slaveri; det måste du väl nästan inse själv?
”Så länge löneabete existerar så existerar varusamhället, och människan i den som vara.”
Nej, människans ARBETE existerar som en vara (eller, snarare, tjänst). Och det är väl som sig bör? Jag får ju hellre betalt för mitt arbete, än jag utför det gratis. Tucker uttrycker det bra i tidigare nämnda artikel:
”Labor should be paid! Horrible, isn’t it? Why, I thought that the fact that it is not paid was the whole grievance. ”Unpaid labor” has been the chief complaint of all Socialists, and that labor should get its reward has been their chief contention.”
Men visst, skulle det fungera att alla bara arbetade efter förmåga och fick ta för sig bäst de ville efter behov skulle det ju vara underbart; håller man sig däremot i verkligheten verkar det kanske lite långsökt. Vilka incitament finns till arbete, när man fritt får ta för sig av, som Lenin skrev, ”en godtycklig mängd tryffel, bilar, pianon o.s.v. av samhället”? Det övergår till drömmande, och en evighet fördömd i kommunismens lägre stadium, som Marx skrev om i ”Kritik av Gothaprogrammet”, som inte alls är ett speciellt trevligt samhälle, där dessutom varusamhället i allra högsta grad fortfarande existerar; men på ett sätt som effektivt dödar alla framsteg och allt entreprenörskap. Är dessutom förmåga/behov-systemet överlägset bör väl detta helt enkelt slå ut lönearbetet genom att det är vad som gynnar människor mest? Varför förbjuda lönearbete? Jag föredrar, som anarkist, givetvis en modell där människor arbetar på det sätt de själv anser bäst; må det vara efter förmåga med lönesättning efter behov i de företag/kollektiv/kooperativ som föredrar en sådan ”lönesättning”, eller direkt ackordlön av företag/kollektiv/kooperativ som föredrar en sådan. Låt det system människor föredrar ”vinna”; eller ännu bättre – låt alla systemen leva vid sidan av varandra, hos de individer som föredrar respektive lönsättning!
Att man vill förbjuda alla andra alternativ betyder tyvärr ofta att man inte ens SJÄLV tror att man sitter inne på det bästa alternativet ;)
februari 11th, 2009 at 21:32
Jag tror det är Göran Hägg som sagt att i politiska diskussioner har man inga svårigheter att förstå tankegångarna hos den som står till höger om en (även om man inte delar hennes uppfattning) medan däremot den som står till vänster om en oftast framstår mest som obegriplig i sina resonemang.
Det stämmer här. Jag begriper knappt hälften av de senaste posterna.