Republiken Sverige tar form
Efter Kung Karl Gustavs minst sagt skakiga insats i den ”historiska intervjun”, där existensen av känsliga bilder på kungen i diverse opassande miljöer förnekades, har vi haft vårt lilla roliga. Kungens formuleringskonst är klart säregen, dessutom är det självklart att han ljuger, så trevande och osäker som han var.
Eller kanske inte, för det där intrycket ger vår statschef mer eller mindre vartenda tillfälle som ges framför kamerorna. Och det har vi som sagt haft roligt åt så det räcker och blir över.
Vad krisen för monarken (inte monarkin, än) ger oss är däremot ett tillfälle att diskutera republiken Sverige. När vi ledsnat på förnedringen av det gamla, borde vi tillsammans börja skissa på det nya. Annars riskerar det enda svaret som bjuds att bli: Låt kungen abdikera och skicka kronan vidare till Victoria.
Vanligtvis är vårt statsskick för de allra flesta en ickefråga. Sedan 70-talets konstitutionella förändringar som gjorde monarkin formellt harmlös är republikanismen som stridsrop djupt begravet på en offentlighetens bakgård. Folk har bättre saker för sig, inte minst att bekymra sig om viktiga grejer som vård, skola och omsorg. Men kungens personliga vandel öppnar fönstret på glänt för att en gång för alla göra slut på denna den största av alla symbolfrågor: Att vår statschef ärver sin titel.
Republikanska föreningen har tillsatt en utredning som ska ge ett konkret förslag på en monarkifri grundlag. Initiativet är välkommet och kan tjäna som verkningsfull ammunition när debatten ska vändas från anti-monark(i) till pro-republik.
Men låt oss gå händelserna i förväg. Ett förslag som vill vinna största möjliga stöd från republikaner i alla politiska läger, ändrar så lite som möjligt av vår grundlag i övrigt. Alla former av presidentialism, med förstärkt personfokus och försvagat parlament, bör alltså undvikas. En mer försiktig reformator skulle kanske snegla på Tyskland eller Italien, där presidenten väljs av parlamentet och tjänar ungefär samma syfte som vår konung. Men vi kan gå ännu längre.
Några av monarkens uppgifter kanske är hopplöst daterade och bör avskaffas? Andra kan delegeras ut till lämplig företrädare för regering eller riksdag, och varför inte göra talmannen till statschef?
Med några pennstreck skulle vi förpassa en uråldrig konstitutionell rest till historien men lämna den befintliga demokratin, med dess brister och förtjänster, intakt. Försvinner gör däremot en viktig nod för överklassens kulturella och ekonomiska strävanden, samt en helt central symbol för den svenska kulturkonservatismen.
Vilka konsekvenser det skulle få på sikt för det politiska och ideologiska klimatet är svårt att sia om, men det lär knappast vara till nackdel för en egalitär rörelse vars segrar under senaste åren är lätträknade.
5 kommentarer



