På en hemlig adress i Stockholm
På en hemlig adress i Stockholm samlas en gång i veckan människor för att trotsa en inhuman lagstiftning och ge papperslösa gratis vård. Fast vård vet jag inte om man kan kalla det. I ett litet rum samsas tre undersökningsbårer. Bårer av den smalaste och enklaste formen. På bordet hittas blodtrycksmanschett, stetoskop, reflexhammare, plasthandskar. Det är allt.
På kontoret finns en apparat som kan mäta blodvärdet, men just nu är kyvetterna som behövs för detta, slut. En förhoppning är att man även ska kunna ta snabbsänka snart, det vill säga ett prov som visar tecken på infektion. Men på de 15 år som kliniken funnits har man ännu inte kunnat konstatera huruvida en människa har en infektion eller inte.
Att komma hit är som att lämna i-landet Sverige och åka till ett av världens mest fattigaste länder. Vi medicinare som åkte på Global Hälsa till Tanzania såg bättre vårdinrättningar till och med i de fattigaste byarna. Hade någon satt en ögonbindel på mig som togs av först när jag klev in i kliniken, hade jag vägrat tro på att jag fortfarande var i Sverige.
Snabbt fylls det lilla väntrummet. När man är sjuk vill man gärna ha med sig någon, speciellt om man inte kan språket. Därför är det inte bara patienter utan kamrater och familjer till den sjuke som fyller den lilla lokalen. Där finns även före detta papperslösa som fått sitt uppehållstillstånd men återvänt för att tolka eller koka kaffe eller hjälpa på något annat sätt. I ett litet kyffe, som kallas reception, tar man emot patienterna och försöker ta reda på varför patienten söker. Kroppspråk fyller ut språkförbistringar. Det handlar ju ofta om kroppen. De vanligaste sökorsakerna är nämligen rygg- och nackont, som det är även i den svenska primärvården. Sedan är det mycket stressrelaterat och mycket är relaterat till den sociala situationen, var kroppen slutar och det sociala börjar är helt omöjligt att ta reda på.
Var patientens sjukdom slutar och var socialministern Göran Hägglunds politik börjar, är helt omöjlig att ta reda på. Det svenska asylsystemet gör människor sjuk för att sedan förvägra dem vård. För cirka två år sedan lyckades ett gäng läkarstudenter rikta medias uppmärksamhet mot denna fråga. Det lovades grejor från riksdagspolitiker. De röstade ned en motion om papperslösas rätt till vård, men lovade förbättringar. De ville avvakta till utredningen och budgeterade för en utredning på socialdepartemantet år 2009. Men minnet sviktade, inte ens en förutredning startades. Istället gjorde landsting runtom i Sverige olika tolkningar och följde sin moraliska kompass och läkare följde sin yrkesetik.
I Skåne beslöt man att papperslösa skulle få subventionerad akut vård. På vissa sjukhus beslöt man att de visserligen skulle skicka ut en räkning, men aldrig begära in summan. Från annat håll ropade man om vårdturism, människor skulle alltså migrera och försätta sig i en situation som i sig själv skulle innebära sämre hälsa, enbart för att få subventionerad vård. En rapport från Läkare i Världen i september slog hål på den myten. Och visade att kostnaderna för Skåne Landsting inte blev mer, när de erbjöd papperslösa subventionerad vård. Det har stått still länge, fram till för några dagar sedan, då tillsatte regeringen en utredning för papperslösas rätt till vård. Det är svårt att jubla när detta besked är en repris. Utredningen skulle ha varit klar nu, inte på väg att påbörjas.
Istället fortsätter läkarvolontärer att ta in patient efter patient, man ger dem ett stadigt handtag som hälsning, liksom för att kompensera för allt det som man inte kan ge, man för denne patient bakom ett skynke och slår lite reflexer. Man ger lugnande besked, återigen för att man inte kan göra annat. Man rotar i blå plastlådor efter mediciner som inte finns där. Det finns fullt med C-vitaminer och magsyrehämmande läkemedel. Det finns sömntabletter.
Men ska man ge C-vitaminer till en självmordsbenägen man som inte har träffat sin familj på fem år? Ska man ge sömntabletter mot en hjärtsvikt, hon kanske kan sova bort den och alla andra besvär? En kvinna får en p-pillerkarta, det är oklart om hon kan få till en nästa månad. Och en abort skulle kosta tiotusen kronor minst. Och en förlossning 25 000 kronor. Vilket slags liv har hon råd med?
Precis när kliniken stängt en kväll, kommer ett par in. Kvinnan pekar mot sin rygg, det gör ont. De vet att de är sena men kan vi hjälpa dem? Nej vi kan inte hjälpa dem, alla har gått, vi har packat ned. Kvinnan och mannen bönar och ber och ber om ursäkt. Vi ber om ursäkt, vi kan inte göra något nu, det blir inte bra när man ger korridorsvård. Och ni måste söka akuten, vad kan vi göra mot kvinnans gallsten eller njursten, som det verkar vara? Ge smärtstillande men det måste övervakas.
Vi stänger dörren medan vi fortsätter att be om ursäkt. Ursäkt för det här skitlandet som tillsammans med Österrike är sämst på att ge papperslösa deras rättigheter. De rättigheter som de har men Sverige tagit ifrån dem. En aktiv process som inte kan skyllas på okunskap eller passivitet, de har tagit något som tillhör de gömda (och de asylsökande som förvisso får subventionerad akutvård men inte det preventiva, de får inte gå till vårdcentral till exempel).
På hemvägen talar vi med en dam med stor skön päls som jobbat med oss under kvällen. Hon berättar öppet och glatt om de privata försäkringar som hon och hennes man har. På bara en dag fick han träffa öronspecialist, berättar hon, han behövde ingen remiss. Fantastiskt va? Hon låter mycket nöjd. Hon har lämnat u-landet bakom sig nu och sitter på tunnelbanan in i det i-land som är hennes land. För hon är född här och ingen kommer att ta ifrån henne hennes mänskliga rättigheter, tvärtom får hon fler rättigheter bara hon kan betala litet för det.
5 kommentarer
