Antirasistiskt forum sammanfattning. Del 1
Helgens antirasistiskt forum bjöd oss arrangörer såväl som de allt som allt runt 100 deltagarna på intressanta paneldiskussioner om högerpopulism och främlingsfientliga partier. Jag ska bidra med några högst subjektiva betraktelser av vad jag tyckte var mest intressant och vilka frågor som kvarstår för en antirasistisk vänsterrörelse.
För nedanstående resonemang har jag haft stor nytta av Johan Lindman, Petter Larsson, Ali Esbati och Shora Esmailian – de ska dock såklart inte hållas ansvariga för någon av mina slutsatser. Då diskussionerna spände över ett vitt fält så får jag lov att återkomma i fler artiklar, men börjar med en som handlar om Sverigedemokraterna och populismen.
Det står klart och tydligt att Sverigedemokraterna är ett i första hand främlingsfientligt parti och först därutöver högerpopulistiskt. Med det menar jag att deras enda icke-förhandlingsbara position är invandringskritiken medan de i alla övriga frågor är beredda att svaja fram och tillbaka, men att de ständigt graviterar mot klassisk högerpolitik.
Att de inte i första hand är populister kan man t.ex. se på att de i de allra flesta kommuner där de sitter driver att folkomrösta om flyktingpolitiken, dvs. klassisk populism. Med ett undantag, i Vellinge kommun där det förslaget istället drivs av Mp då Vellinge i nuläget inte tar emot flyktingar och resultatet av en folkomröstning där förmodligen skulle innebära att de ändrade sig och började ta emot flyktingar – varför SD i Vellinge motsätter sig en sådan omröstning.
Men då svenska folket i stort hittills inte velat ge sin röst till främlingsfientliga partier i samma utsträckning som andra länder i Europa, och forskningen visar att partier som enbart driver invandringskritik ofta inte klarar sig in i parlamentet, så måste SD försöka inlemma fler frågor för att bredda sin väljarbas. Då välfärdsfrågor är de primära frågorna för de breda svenska folklagren så är SD:s strategi solklar, välfärdspolitik måste reduceras till och jämställas med invandringspolitik. Det visar sig också i att SD:s väljare sätter invandringspolitik onormalt högt, och välfärdsfrågor lägre, än resten av den svenska allmänheten (såväl som feminism och miljöpolitik). Man kan dock anta att SD:are inte är SÅ konstiga djur och skillnaden mellan dem och andra svenskar mest är att de köpt påståendet att en bibehållen eller utökad välfärd står och faller med en minskad invandring.
När de borgerliga partierna upptäckt att SD vunnit väljare så har de ”löst detta” genom att helt enkelt börja närma sig denna skeva verklighetsuppfattning. Under motiveringen att man måste ”ta debatten och tala öppet” om dessa frågor så slår M och Fp två flugor i en smäll; 1. De kan värva främlingsfientliga väljare men allra främst 2. De för debatten bort från frågor om klass, ekonomisk rättvisa och omfördelning för att istället få en debatt om arbetsvilja, dynamik i näringslivet, ansvar och skyldigheter. På detta sätt kan de producera en debatt som dribblar bort de centrala samhällskonflikterna; genom att ställa upp premisser som vänstern tvingas ”ta ställning till” så luras vi att ”ta en debatt” som vi inte kan vinna. Poängen är nämligen inte vad debatten ska komma fram till utan debatten självt. Så länge de frågorna sätter stämningen för vad som är samhällsproblem så tränger de ut de problemställningar som är centrala för vänsterns förmåga att analysera och mobilisera.
Motsatsen gäller dock också. SD går framåt till viss del för att de är politiskt sett saknar innehåll. Utöver invandringskritiken så är de beredda att tycka vadsomhelst som för tillfället kan ge dem stöd, se t.ex. kovändningen i arbetsrättsfrågan när Dagens Arbete avslöjade deras inkompetens. Att vara så tomma gör det möjligt för SD att mobilisera t.ex. såväl arbetarklass som småföretagare, då de inte tagit ställning i några centrala frågor för dessa grupper. Här finns en jättelik möjlighet för fackföreningsrörelsen att, på samma sätt som gjorts i Norge, ta över initiativet. Om de förde fram en lista på krav som är centrala för deras medlemmar i socioekonomiska frågor och tvingade partierna att tala klarspråk i dessa frågor, då kollapsar den postpolitiska visionen om ett homogent samhälle enat mot en yttre fiende, vore det utanförskapet eller invandrarna. Politik handlar till stor del om att dra upp skiljelinjer, något som vänstern i nuläget överlåtit till mer eller mindre populistiska högerpartier.
Det finns dock ett sätt att förstå, förklara och beskriva världen som tydligt visar de gemensamma intressen som arbetande människor har, oavsett etnicitet, gentemot den lilla procent av befolkningen som äger nästan alla samhällets rikedomar. Det är trots allt så, att på lång sikt kan bara klasskampen besegra rasismen.
Lyssna på Petter Nilsson
[audio:petter.mp3]
Ladda ner MP3-fil
Video på Vimeo.com
