Arbetare bliv vid din spik

Såväl den rödaste vänstern som den blåaste högern, åtminstone den delen av det blåa spektrat som hamnar inom ramen för allmän anständighet, anser att man bör ge människor möjlighet att utjämna de skillnader som kommer sig av ren slump och födsel. Det finns något orimligt i tanken på att man ska komma till världen med hela sitt framtida liv bestämt av den samhällsklass ens föräldrar tillhör. Även den mest inbitna förnekaren av klassamhället kan erkänna att det är stor skillnad att lära sig gå i en villa i Danderyd och att ta sina första steg i Botkyrka.

Rädda Barnen släpper årligen en rapport om ”barnfattigdomen” och konstaterar att den skenar iväg, 1991 fanns det 7 ggr fler fattiga barn i Rosengård i Malmö jämfört med Torslanda i Göteborg – 2005 har de blivit 20 ggr så många. Många får mindre när ett fåtal får mer. Men det kommer att talas tyst om den rapporten. Den liberala cynismen om ”varje människa sin lyckas smed” funkar dåligt när den överförs på barn och liberalerna har vett att försöka tiga ihjäl den. Klassamhällets obetvinglighet blir tydlig. Statistiken finns på papper, staplad svart på vitt. Fattigdom är ärftligt, det vet vi. Likafullt görs det ytterst lite för att ändra på det.

Om någon skulle få för sig att fråga varför det måste vara på det viset så finns det en neoklassisk metaforisk förklaring till hands. Den har utvecklats i högerns tankesmedjor och lärs ut på de institutioner där Anders Borg pluggat. Tydligen skulle det bli mindre samhällsekonomisk tårta och kaka om också barnen i Rosengård skulle få del av den, och har de vare sig bröd eller kakor så menar alliansen att det blir ett incitament för deras föräldrar att bli ivrigare bävrar. Hungriga vargar jagar bäst sägs det. Det förklarar dock inte varför vargarna i Danderyd, de som föds med gåslever i munnen, alltid tycks finna mer mat på bordet än sina hungrigare jämnåriga i Botkyrka.

Nåväl, oavsett om vi kan enas om klassamhällets realiteter eller ej så är de flesta överens om att man bör försöka minska de mest orimliga konsekvenserna därav.

Hungriga vargar jagar bäst sägs det. Det förklarar dock inte varför vargarna i Danderyd, de som föds med gåslever i munnen, alltid tycks finna mer mat på bordet än sina hungrigare jämnåriga i Botkyrka.

En av de största möjligheterna för någon som fötts under svåra omständigheter att förändra det går vägen om högre utbildning. Enligt OECD:s årliga rapporter om utbildningssektorn så kan man se ett tydligt samband, om än olika starkt i olika länder, mellan utbildningsnivå och lönenivå.

Lika tydligt är det att generella subventioner av utbildningsmöjligheter, eller studiestöd som vi brukar kalla det i Sverige, utjämnar inkomstskillnaderna i ett land. Vill man ha ett rättvist och jämlikt land så bör man alltså ge alla chansen att studera på heltid under en tid av sitt liv. Sambandet är inte svårare än så och alla partier ger läpparnas bekännelse till att studiemedlet måste höjas så att även barn från arbetarhem ska ha chans till högre utbildning. Studiemedlet har dock inte höjts utan istället urholkats under de senaste åren.

I rapport efter rapport konstateras att ekonomiska problem är de största hindren för att studenter från ekonomiskt svaga hem ska kunna studera vidare. De som inte kan vända sig till pappa och mamma för extrapengar i slutet av månaden får istället extrajobba och missa föreläsningar. Examen tar längre tid och studentbemanningsföretagen skär guld med täljkniv. Vad vill Lars Leijonborg göra då? Mer pengar till de som redan klarar sig. Mer pengar till Danderyd i formen av ”flitpremier”.

Andelen barn från arbetarhem som tog sig upp till högre utbildning ökade under 90-talet men har enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) avstannat under 2006. Kanske har det sin bakgrund i det nya arbetarpartiets föreställningar om hur arbetarklassen ska vara. Vissa är duktiga på att spika och behöver därmed inte veta något om hur samhället fungerar. Medan andra fötts till att kontrollera tiduren och sköta företaget. Det blir trots allt mer plats över åt dem på universiteten om de slipper trängas med arbetarbarnen.

Det finns väl något slags ärlighet i att erkänna att arbetarbarn föds till att bli arbetare. Det skulle dock vara ärligare att öppet erkänna att det är en aktiv politik som ser till att hålla dem kvar där. Borta är då föreställningarna om att ge alla möjlighet att delta i samhällslivet, att vara en kritisk medborgare, att ges redskapen att studera och förändra sin verklighet. Det är dock värre än så, alliansens politik får värre konsekvenser än att bevara klassamhället intakt. Den arbetsmarknad de vill skapa är katastrofal för samhällsekonomin. Det får dock inte plats idag. I nästa text kommer jag att berätta hur en clown och en man i hästsvans demonterar ett välfärdssamhälle i några enkla steg.