Reformistiska delprojekt inordnade i ett längre perspektiv av total samhällsförändring är ju också nödvändiga såtillvida att man måste pröva krafterna, pröva att vinna, vinna förtroende och få folk att våga titta utanför sitt eget potthål. Ingen massrörelse har någonsin kommit igång utan att de styrande har sett svaga ut och handling har sett möjlig ut.

Läste f ö Folkmakts ”Vad är det för fel på Leninismen?” idag. Hade några poänger, annars är kanske trotskistiska Arbetarmakt den organisation i sverige idag som har klarast utarbetad strategi och taktik. Eller har jag fel?

Petter du formulerar på ett träffsäkert det problem som hela vänstern oavsett var den är organiserad lider av. Även om det är mycket långt kvar dit så är till exempel Dagens Konflikt ett tydligt exempel på att ta sig förbi från den sekteristiska begränsningen som präglat vänstern.

Kan vi också få diskussioner som syftar till att skapa socialistiska projekt (det behöver inte se ut på ett sätt) och en diskussion kring såväl taktiken som strategin för att nå framåt (kan också se ut på olika sätt) över hela vänstern där vi understödjer varandra (givetvis inte i varje läge) kommer vi komma ytterligare en bit på vägen.

Jag har själv alltid deffinerat mig som och varit utomparlamentarisk vänster samtidigt som jag arbetar i Vänsterpartiet. Det går långsamt i Vänsterpartiet men det går framåt, och i flera rörelser utanför exempelvis olika partier vet jag att det också går framåt (om än långsamt där också). Vi måste lära oss att knyta band åt båda hållen, gå in i olika projekt och göra nytta där det är möjligt. Och det är det ju ofta på många olika håll.

Kämpa på alla ni som arbetar för den socialistiska omvandlingen, se förbi skygglaparna och vi ska nå framåt (för längre bak än detta vi befinner oss i nu kan väl ej vara möjligt?).

kamratligen
Daniel