Men idag känns det som om det finns ett motstånd mot att bredda rörelsen för att man tror att det ska splittra den. Men hela den feminstiska rörelsen har allltid varit slittrad i grupper utifrån klass, sexualitet och etnincitet.

Jag håller med om att vi måste tala om klass för att borgarkvinnor förtrycker arbetarklasskvinnor och se till att förbättra för dessa istället för att hjälpa kvinnor in börsbolag. Men även andra perspektiv måste in som etnicitet och sexualitet för att det finns maktstrukturer överallt och för att människor lever olika och har olika behov.

Att feminism inkluderar nykonservatism och nyliberalism tror jag inte någon behöver vara orolig för. Vad har de någonsin gjort för feminismen?

Sen kan individualism vara olika saker. Det jag beskrivit ovan är en positiv sådan för att öka gruppers makt, liberalismen är en dålig sådan för att den inte tar hänsyn till maktstrukturer och handlar om en individs rätt på bekostnad av någon annans. Att den starke överlever.
Kollektivism är för mig ingen lösning utan en massiv maktstruktur och därför tror jag att något därimellan är bäst.

Amanda: Nej, feminismen ska inte reduceras till klasskamp. Däremot är en feminism som inte inbegriper klasskamp, dvs en feminism som tillåter borgarkvinnor att exploatera arbetarklasskvinnor – en återvändsgränd. Det handlar inte om att reducera en logik till en annan, utan om att se hur kön och klass är intimt förknippade och, med ett något akademiskt ordval, överkodar varandra.
70talsromantik vore väl att säga att om allt bara blev mer som på 70talet så skulle allt vara väl, men min text ovan handlar ju om att visa hur de krav som restes på 70talet, och det sätt på vilket de restes, öppnade för en inte alltid så progressiv utveckling.
Jag vet inte exakt hur ”en feminism som passar dagens samhälle” ska tolkas.
Om du med det menar en feminism som kan utmana den sortens rekuperation som skett från liberalt håll så håller jag helt med. Om du däremot menar en feminism som ska kunna inkludera även nykonservatism, entreprenörsvurmande och individulalism så är jag, som du kan se ovan, skeptisk.

Vad är då poängen med det jag skriver ovan? Helt enkelt att den sortens feminister som, med all information tillgänglig, ändå ser patriarkatet som slutmål är liberala/borgerliga och därför inte de jag primärt försöker adressera. Det finns säkert utrymme för kortsiktiga allianser och dyl, men det var inte vad jag försökte diskutera. Den typen av strategier som vill ha lika många män som kvinnor i sweatshops eller börsstyrelser utan att vilja göra sig av med både sweatshops och börsstyrelser helt och hållet – är felaktiga. Det är visserligen två extrema exempel, men samma sak gäller givetvis för lönearbetet.

Därmed håller jag inte alls med om att feminismen stod som starkast kring millenieskiftet, och att påstå det är tyvärr symptomatiskt för den linje jag tecknar ovan. Om man tittar på situationen i kvinnodominerade yrken, reallöner och arbetsvillkor, samt nedskärningar i offentlig sektor typ dagis (som i dagens situation slår långt hårdare mot kvinnor än mot män) efter 90talets kris så måste man nog säga att de arbetande kvinnornas situation i Sverige kring millenieskiftet var rätt dålig. Då spelar det mindre roll att vi då hade en minister som ville kalla sig feminist och nu har en som inte vill det.

(och slutligen, dåligt infogat i texten ovan men eftersom jag missade det; jag kritiserar absolut inte bekämpandet av mäns våld mot kvinnor i sig, snarare försöker jag förstå varför det tagit just den form som det tagit, och vilka strategiska slutsatser man kan dra)