Där har vi lappen, men var är en helt ny rock?
I min förra artikel ”Arbetare bliv vid din spik” diskuterade jag social rörlighet. Hur vårt samhälle säger sig bygga på allas möjlighet att forma sina egna liv, samtidigt som dessa möjligheter blir alltmer illusoriska. Man kan ha olika åsikter om klassklyftor i termer av ekonomisk situation är något bra eller dåligt.
Det finns det en falang av vänstern, i dagsläget ganska liten, som anser att ökade klyftor medför en polarisering av klasskonflikterna och därmed är det positivt att klassamhället visar sitt sanna ansikte. (Jag menar dock att detta beror på okunskap om när konflikter stegras, något jag utvecklat tidigare i ”Vågor av strejker”) Det finns en stor falang av högern som av samma anledning är emot ökade klassklyftor eftersom det hotar den ”samhälleliga sammanhållningen” [social cohesion].
Enligt nyligen gjorda enkäter så är dock svenska folket i stort sett enat bakom välfärdsstaten i betydelsen att klasskillnader bör utjämnas åtminstone i någon mån. Det är inte förvånande att alla partiledare då ger läpparnas bekännelse till ett värnande om välfärden. Vad man säger är dock en sak, och sällan lika avslöjande som vad man gör. För vilken är den ”svenska modell” som det nya arbetarpartiet säger sig värna?
I Sverige har vi sedan länge en arbetsmarknadsmodell som syftar till ett högt omvandlingstryck i produktionen. Omvandlingstryck är en term som beskriver företags behov av att rationalisera och effektivisera produktionen för att klara konkurrensen. Den svenska modellen bygger bland annat på att förhindra att mindre effektiva företag kan överleva genom att hålla nere lönerna, dvs. pruta på arbetskraften. Vid en högre generell lönenivå tvingas istället företagen, allt annat lika, till effektivitet och nytänkande.
Detta har lett till att Sverige kunnat konkurrera med länder där priset på arbetskraften är mycket lägre. Ett exempel på en annan utveckling är exempelvis USA där man i ett väldigt rikt land kan hitta människor som gör ett jobb som skulle kunna göras av skyltar eller rullband, helt enkelt för att det är billigare att anställa någon än att låta måla en skylt. Den sociala rörligheten är högre och löneskillnaderna mindre i de nordiska länderna och Canada än i USA och Storbritannien. En anledning är att utbildningssubventionen är dubbelt så stor i de förra länderna jämfört med de senare.
Här finner vi den arkimediska punkten för välfärdsbygget. Om vi vill tvinga fram en utveckling där maskiner tar över de tråkigaste, mest skadliga och mest onödiga jobben – hur går vi då till väga? Vi ger alla möjlighet att utbilda sig. I en rapport till LO-kongressen kan man utläsa fackens strategi ”hög produktivitet förutsätter en generellt hög utbildningsnivå, återkommande möjligheter till utbildning och färre med kort utbildning.” Så långt gott och väl, men vad gör de konkret för att detta ska bli verklighet?
I en tid då så mycket av den offentliga debatten tycks röra ”kunskapssamhället” så kan det här framstå som självklarheter. Enligt årliga rapporter från OECD så svarar stigande personalproduktivitet för åtminstone hälften av BNP-tillväxten per capita. Men om man tittar på ökningen av omkostnader per student så hittar man Sverige i den nedre tredjedelen. Sverige satsar alltså allt mindre pengar på en av grundbultarna i den svenska modell alliansens Littorin och Borg, ständigt säger sig vilja värna.
Från höger får man ofta höra att höga ingångslöner och alltför kvalificerade arbetskrav skulle utestänga ungdomar och lågutbildade från arbetsmarknaden. Att fackförbunden skyddar sina privilegierade medlemmar på bekostnad av de svaga som högern talar för. Det är nonsens.
Sverige är idag ett av de länder där störst del av arbetskraften är sysselsatta i yrken som kräver högskoleutbildning, enligt Institutet för tillväxtpolitiska studier var denna andel 1998 cirka 35% av hela den sysselsatta arbetskraften. Medan underskottet på högskoleutbildade låg på genomsnittliga 9%. Det finns alltså redan nu utrymme för en höjning av utbildningsnivån. OECD har tidigare varit kritiskt till alltför höga minimilöner (deras rapporter representerar oftast något slags mitten-av-högerns perspektiv) men i Employment Outlook 2007 påpekar man att det inte finns tydliga bevis för att höga minimilöner nödvändigtvis får en effekt på den totala arbetslösheten. Istället kan effekten bli att lågt kvalificerade jobb ersätts av högre kvalificerade, utan att detta påverkar den totala sysselsättningen. På lång sikt kan höjda minimilöner därmed öka produktiviteten.
(Läs dock Spektrums intressanta kritik av LO:s hållning. En kritik jag skriver under på helt och fullt)
Det här blev en ganska teknisk text, och jag beklagar att detta kanske framstår som något som måste diskuteras av experter. Jag vill bara visa att det finns gott ”vetenskapligt” stöd för en vänsterlinje i den här frågan, eftersom högern ofta vill framställa sig som att endast deras linje har stöd i empirisk forskning. I slutändan är det dock givetvis en värderingsfråga vilken linje man väljer. För att uttrycka sig kortfattat så finns det inom ramen för denna problematik två huvudsakliga strategier; antingen så pressar man ned lönerna och skapar arbeten till varje pris eller så ger man alla möjlighet till utbildning och skapar jobb till högre löner. En strategi gör ett fåtal rikare och urholkar den allmänna välfärden. Den andra ger flertalet bättre jobb, högre löner och större välfärd. Bara att välja.
Läs vidare
Bertil Holmlund – Temporary work in turbulent times
Lennart Erixon – Transformation pressure and growth – a missing link in macroconomics
Det finns givetvis i nästa led problem med en strategi som knyter löneutveckling till produktivitet, men för de parter jag beskriver så står valet mellan dessa två strategier där den ena, allt annat lika, är väsentligt mycket bättre. En annan sak är att det finns ekonomisk forskning som visar att kvoten arbete/kapital vid profitfördelning är i stort sett konstant under kapitalismens moderna epok, således står striden på kort sikt om samma vinstandel, men det får bli temat för en annan post
april 15th, 2008 at 3:55
Förstår inte texten nåt vidare (är inte insatt), men två korrmissar:
”Ett exempel på hur det kan gå annars är t.ex. USA”
”eftersom högern ofta vill framställa sig dom men i slutändan är det givetvis en värderingsfråga vilken linje man väljer.”
Keep it up…
april 15th, 2008 at 8:45
Må vara att texten är teknisk, men den är knappast obegriplig. Jag har inte läst mer än 10p NEK och hängde väl med i stora drag. Och det är välkommet att vi inom vänstern, i bred mening, vågar ta ekonomiska och mer ”tekniska” diskussioner. Empiri och vetenskap är för viktigt för att överlåta till högern.
april 15th, 2008 at 13:33
Går det att diva resonemanget så långt att investeringar i utbildning kan skjutsa iväg ekonomisk utveckling?
Kan stora investeringar i folkbildning av prekariatet leda till en ”av-prekarisering” av dess arbetssituation? Kan man se investeringar i massiva utbildmingsprogram som åtgärder för att stävja framtida arbetslöshet eller är utbidlningsväsendet sårbart? Eller kommer utbildningen av massorna bara leda till välutbildade fattiga… ?
Idag driver ju högern ett intensivt projekt som syftar till att marknadsanpassa utbidldningsväsendet till den grad att humanioraämnen riskerar att bli ett slags rekration för privilgierade. De enda som har råd att läsa humaniora om några år är ju den nomadiserade ynglngen. Hon som brutit med grundskolans rigida kvar och försörjer sig på allmosor, extraarbeten eller föräldrarnas överblivna skulor.
Finns det utrymme för ett radikalt socialdemokratiskt krav där målet är att få tillbaks ett studiestöd som faktiskt kan försörja även de som inte sitter i en situation där de kan leva på nudlar i 5 år? Jag förstår inte riktigt hur det nya arbetarpartiet kan tänka sig att utbidlning är något efemärt…
Tydligen skall utbildning alltid vara i kapitalets tjänst och ett förberedelsearbete inför löneslaveri. Alternativet är ju att vi föder socialism eller lathet. Högerns arbetslinje riskerar ju att föra Sverige in i ett skuggland där rättstavning sköts av Words djävla talande gem, argumentation handlar om att presentera skenbilder så sköna att de går att sälja och forskning är att ackumulera data som verifierar medströmmens självklara omfång.
När jag började studera på komvux fattade inte jag att folkbildning var ett socialdemokratiskt utopia. Idag känns tiderna av vuxenutbildning som ett då som flytt. Men om vi samlar oss kanske det går att kräva utbildning till ett rimligt pris inom en nuliberal ekonomisk diskirs? Det Petter visar på är ju att effektiv utbildning kan leda till ekonomiskt mätbara konsekvenster. Vilket får ses som en strategiskt god utgångspunkt för en radikal (reaktionär?) socialdemokratisk politik.
april 15th, 2008 at 14:06
Tack vare socialdemokratin har vi ju en överutbildning utan dess like i Sverige. Något som endast gynnar kapitalet i det att priset på kvalificerad arbetskraft sjunker, samtidigt som kapitalet sluppit undan omställningskostnaderna från 90-talet genom att staten lagt utbildningen som en blöt filt över en hel generation av ungdomar och unga vuxna. Socialdemokratiskt utbildningspolitk har bara handlat om kvantitet, om hur många man kunnat pressa in i utbildningssystemet, och därigenom bort från arbetsmarknaden. Vilket har fått följden att utbildningens kvalitet och värde sjunkit drastiskt och vi idag sitter med en rent ut sagt värdelös akademi och en inflation i examina vars värde är närmast noll och intet. För det är det utbildning handlar om, om ekonomi, om att skapa de varor i form av arbetskraft som kapitalet vill köpa och till vilket pris de säljs.
Vetenskaperna och utbildningen har sedan läge subsumerats av kapitalet, att tro annat är att fara med villfarelser. Med det sagt, finns det naturligtvis ett värde i kunskap men frågan är om denna står att finna i akademin och utbildningen. I min mening, knappast. Det vi lär oss där är inget annat än att vara experter på enskilda aspekter av vår egen underordning.
I korthet, utbildning sker alltid i kapitalets tjänst det vi kan göra att sälja den vidare till kapitalet, genom att sälja vår arbetskraft, så jävla dyrt det någonsin går. Det hotar knappast kapitalismen, och är knappast en väg till kommunism, men det gör i varje fall resan mer bekväm.
april 15th, 2008 at 16:13
Mellanskiktaren:
Jag menar ju inte att utbildning, arbete eller kultur i sig är vägen till kommunism. Det gör väl inte Petter heller? Men utbidlning kan vara ett sätt att utveckla ens intellekt. Det går ju att, sig lära sig läsa, och välja att läsa vackra historiska skildringar av kommuner eller långa marscher.
Att tro kommunismen kommer ur något slags arbetarmisärens leriga sörja automagiskt (utan t.ex. politisk teori) är väl ändå inget syfte i sig? Reflexmässiga förkastliganden av bekvämligheter tycker jag hör till de vidrigaste av crimethincanarkisterna.
Ta Öppna Stockholms tunnelbanedemo som exempel. Var de politiska krav den ställde mindre värda för att den födes delvis på ett promenadband eller i rulltrappor med väl avstavade plakat? Jag hävdar att det inte är så…
… att sen utbildningar i sig inte är kommunism vet väl alla som satt sin fot i en skola. Men att styra innehållet på skolan går ju lite bortom Petters kritik av utbildninfstrotset hos kapitalets nya ekomomer. Tanken Petter för fram är ju att utbildning + arbete kan ge en större total rikedom. Inte att det är ett hot mot individuellas arbetssituation.
april 15th, 2008 at 16:20
Mellanskiktaren: Hehe, de argument du för fram är ungefär samma som borgarna gjorde under hela 90-talet, mot högskolans expansion, ”utbildningsfabriken” och dess förflackning när arbetarklassen gjorde entré, o s v. Självklart borde man ha satsat mer pengar, men jag tar den utbyggda högskolan före en akademi där överklassen i lugn och ro kan diskutera filosofi med hög kvalitet, varje dag.
april 15th, 2008 at 18:25
Nu är det ju så att jag inte hävdade att du och Petter förfäktade tanken att utbildningen ger kommunsiering, möjligen en radikalisering (vilket har implikationer då det främst är fråga om reaktivitet).
Och jag implicierar sannerligen ingen ur misär sprungen revolution, snarast tvärtom. Det är snarare i hyperkapitalistiska länder som Sverige och USA där arbetarklassen är relativt vålmående och inte minst kapitalismen är utvecklad som det finns förmåga och kraft att påbörja kommunisering. För ju närmare produktionen, ju mer insyltade arbetarna är i kapitalismen desto mer välriktad kan attacken bli.
Jag uttryckte ingenstans trasromantik, utan välkomnar alla bekvämligheter reformismen kastar åt mig och de jag själv skapar mig, men jag ser dem också för vad de är och romantiserar inte dem heller eller den ”klassmakt” vissa anser dem uttrycka. Det intressanta är ju när de lyckas överskrida sig själva och slutar vara enkel tillfredställelse för den enskilde och kan vändas till ett kollektivt vapen. Vilket endast kan ske när de uppgörelser och kompromisser de grundar sig på ensidigt sägs upp av arbetarna och de litar till sin egen kraft och tar initativet.
Sen är det ju självklart att utbildning + arbete ger en större total rikedom för kapitalet, men det är väl ändå inte det som är intressant? Det är ju attacken på arbetet, i sin helhet (där utbildningen är en del), som är det intressanta,
Sen angående att jag framför samma kritik som borgarna gör nu och på nittiotalet, det är jag mycket väl medveten om. Men det intresserar mig föga då det intressanta är vad kapitalet vill och gör och inte vad borgerliga politiker och ”tänkare” tycker. Och vad kapitalet ville var vad socialdemokraterna gjorde, nämligen att sänka priset på kvalificerad arbetskraft (och därigenom övrig arbetskraft) genom att översvämma ”den högre utbildningen” (och den ”lägre ”) med de som inte kapitalet ville ha på arbetsmarknaden. För att kunna upprätthålla disciplineringen och påförandet av arbete satte man dem i utbildningssystemet istället där de sänkte såväl det faktiska kunskapsinnehållet som det rena bytesvärdet av utbildningarna. Överutbildningen är ett problem och det är de som tvingats igenom utbildningssystemet som får betala priset med stora lån med taskiga villkor (vilket innebär en nettolönesänkning), lägre löner, taskiga anställningsvillkor, stenhård konkurrens om de allt färre arbeten som finns, proletarisering av kvalificerade arbeten och överkvalificerade arbetare i tillverknings och tjänstesektorn. Att studera är idag alltså en ren förlustaffär ekonomiskt både för den enskilde och för arbetarkollektivet i stort. Och att då hävda att det är bättre nu, och hävda att arbetarklassen vunnit på på förändringarna är ju rent nonsens. Vissa marginaleffekter står att finna, det ska inte förnekas, bättre självförtroende och ett ökat intresse för kunskap kan skönjas om än i marginalen. Men det är en klen tröst, när vi står i den iskalla vinden med mössan i hand och fryser häcken av oss.
Jag ställer inte dagens ”utbildningsfabrik” mot gårdagens överklassklubb, båda är lika ointressanta. Det är inte det det är frågan om. Det är svaret på en felställd fråga som baserar sig i en ideologisk förståelse av klasskampen. Att säga att det är bättre för att klassammansättningen ser annorlunda ut på högskolan idag (vilket egentligen handlar om att medelklassen har blivit större där) är en ytlig och falsk analys. Vi segregeras ju ändå på högskolan och placeras där vi får plats utan hänsyn till kompetens, intresse eller förmåga. Vad ska vi in där att göra, när konsekvens blir ett ökat tryck på löner och mer utrymme för kapitalets attacker på oss. Varför ska vi villigt betala för vår egen underordning? Och låta kapitalet skjuta över sina omställningskostnader på oss, individuellt och kollektivt.
Det enda intresse en arbetare har i utbildning är att den gör att han eller hon kan sälja sin arbetskraft till ett högre pris. Och i ett läge där resultatet av att utbilda sig är en förlust ekonomiskt, men även socialt då det verkar splittrande på arbetarklassen, ligger det inte i arbetarklassens intresse att utbilda sig, eller att driva frågan om utbildning politiskt. Och så ser det ut idag. Och har alltid gjort i varierande grad.
För den egentliga frågan handlar om kunskap och arbetarklassens intresse och förmåga att skapa kunskap och ställa egna frågor. Inte hur många som får möjligheten att ställa kapitalets förutbestämda frågor med dess givna svar om och om igen. Kunskap – ja , utbildning – nej.
Istället för att föra en strid på en spelplan, politiken och utbildningen, som redan är tiltad och där utgången är allt annat än oviss och segern alltid är kapitalets så låt oss föra vår egen strid på våra egna villkor, utan kompromisser och där vi tar och behåller intiativet. Vi vet ju ändå att kompromisser är värdelösa och det enda vi kan räkna med är det vi själva skapar.
april 16th, 2008 at 12:06
Mycket bra inlägg av mellanskiktaren, intressant är också att alltmer medel- och arbetarklassyrken kräver mer och mer utbildning utan att detta nödvändigtvis leder till en högre lön (i förhållande till de lån man investerat i utbildningen).
Journalist- och biblioteksutbildningar är två bra exempel på relativt nya utbildningar och bägge dessa branscher är utsatta för en stenhård proletarisering och prekarisering (både vad det gäller lön- och arbetsförhållanden). Detta beror bland annat på att det produceras mycket stora kullar av journalister och bibliotekarier (som det inte finns reell efterfrågan av) år efter år. (Intressant är då att fråga sig vad som händer med dessa yrken, vilka politiska värden och vilken politisk kultur det mobiliserar, jag är ganska övertygad om att det åtminstone delvis leder till en accentuerad liberalism, vilket det här forumet får sägas vara ett konkret uttryck för.)
Utbildningarnas och yrkenas värde har devalverats och devalveras genom den utbildningspolitik (och ekonomiska modell samt dåliga arbetsmarknad) som möjliggjort (och tvingat) att massor av ungdomar använder sig av csn som ett sätt att överleva och/eller slippa lönearbeta (jag är dock övertygad om de nya lånereglerna kommer reducera den här formen av flykt från arbete, vilket förstås är beklagligt). Kvalificeringen av yrken verkar inte längre ha ett nödvändigt förhållande till lönerna, bland annat för att alltmer utbildningar svämmar över av studenter som försöker fly dåliga arbetsvillkor och pissiga arbeten, endast för att möta en mer proletariserad marknad av medelklassyrken. Många utbildade studenter möter få yrken: det gynnar varken medelklassen eller proletariatet. Men även inom vårdens lägre skikt är det idag svårare att få jobb som outbildad, nu tänker jag alltså på arbeten som personlig assistent, vårdbiträde och dylika yrken på botten, även här sker det en utökad kvalificering av arbetet.
Det är förvånansvärt att man inte relaterar den postfordistiska och toyotiska (jag har tyvärr inga bättre uttryck för fenomenet jag försöker bedriva) kvalificeringen och standardiseringen av arbetet genom olika former av kvalifikationsssystem (IS0 9000 är bara ett), utbildningar osv. till den ständigt utökade ”kvalificering” av arbetarklassens och medelklassens yrken genom utbildningar; oavsett om det handlar om akademiska utbildningar eller yrkesutbildningar på ”lägre” nivå. Det relevanta är det skifte som inneburit att den immateriella produktionen och det generella intellektet blivit en omedelbar del i utsugningen och representationen av medel- och arbetarklassen.
Jag tror att man måste analysera allt detta i relation till det skifte som skett i organiseringen, representationen och användningen av arbetarklassen (för medel- och arbetarklassen är verkligen inte omöjliga att representera, då hade ingen anarkistisk och autonom kritik av representation behövts), den postfordistiska produktionen bygger på en kvalificering av arbetslivet men denna kvalificering har inte längre ett _nödvändigt_ förhållande till höjda löner och bättre arbetsvillkor. Snarare har den socialdemokratiska politiken (som alltid syftat till att bidra och representera arbetarklassen som en konsumtionsfond för kapitalet (vilket väl Rhen-Meidnermodellen är kanske det bästa och mest tydliga uttryck för)) omformats efter den ekonomiska realitet som varken kan tyckas eller utbildas bort.
april 16th, 2008 at 14:37
Jag håller med mellanskiktaren och hejhej, det måste ju vara bättre att från varje läge gå direkt in i kommunismen och inte såsa ned sig med reformer på vägen, kommunismen är alltid möjlig. Jag antar att det sker genom detta med ”kommunisering” som jag dock inte riktigt förstår mig på.
Det jag inte riktigt förstår är hur man kan mena att exploateringen ökar GENOM utbildningen, är arbetarklassen så dum att de helt enkelt inte fattat att de fått lägre löner? eller är lönesättningen frikopplad från maktförhållanden mellan klasser numer, i denna epok som hejhej så väl beskriver.
Hursomhelst, jag håller med. Sluta tycka en massa saker bara, bygg kommunismens istället. KOMMUNISERING FTW!!
april 16th, 2008 at 19:38
Så det sitter ni här och tycker? Härlig inkonsekvens.
april 16th, 2008 at 22:31
Timmy och Bumbaberra: Vad är det för dagistjafs ni håller på med? Visa lite respekt för de som driver sidan.
Kritisera och diskutera gärna men läs gärna inläggen först och kom sen med väsentlig, vettig kritik. Hittills har ni bidragit med nada, Bara magsurt gnäll. Skärpning.
april 16th, 2008 at 22:51
Intressant att Ordet står i motsättning till att bygga kommunism. Säger väl mer om deras Verklighet än om vår aktiva andrahet. Men så är ju psykoanlysen borgerlighetens ursäkt till sina egna mödrar.
Kan ni inte åtminstone försöka lirka in er kritik i en finare förpackning? Det är så svårt att kritisera ömkligheterna när de inte ens följer de allra minst stringenta krav på intellektuell argumentering.
Mellanskiktaren och hej hej:
Ni nuddar båda vid en kritik av representation som jag anser bör föras vidare. Här står t.ex. Dagens Konflikt för en linje jag strategiskt inte stödjer men inte direkt har något emot heller. Det är väl en ganska klassisk fråga om vem som för vilkas talan egentligen.
Och ibland verkar det som att Petters argumentation lutar åt att försöka lyfta upp en historisk socialdemokrati från ett flytt skeende och återuppliva den i ett skeende som i någon mån gått vidare. (Här tänker jag på Hardt & Negris analys av statssocialism och socialdemokrati). I slutändan blir väl frågan.
Vems talan för man egentligen när man i ett ”nätverkssamhälle” ställer kravet på att arbetarklassen skall tllåtas bli välutbildade prekära?
Eller är jag helt ute och cyklar? Sitter med näsan i Multituden så jag tänker oerhört inom den skolan när det här skrivs.
april 17th, 2008 at 16:34
Antar avslutningen på Petters inlägg summerar hans syfte:
”Jag vill bara visa att det finns gott ”vetenskapligt” stöd för en vänsterlinje i den här frågan, eftersom högern ofta vill framställa sig som att endast deras linje har stöd i empirisk forskning.”
Att det går att motivera positiva effekter för ekonomi är ju sedan inte någon huvudanledning att driva en linje om att öka satsningarna på universiteten, utbildningen och höja csn-nivåerna, men däremot ett argument att ta till som kan väcka stöd för denna politiska linje även utanför snäva radikala kretsar.
Diskussionen på SU under förra året kretsade bland de ”autonoma” studenterna kring förhållandet mellan studier och studentens omedelbara position i förhållande till arbetsmarknaden, hur CSN-nivån borde vara av intresse även för arbetarrörelsen eftersom det lägger an en lägstanivå, precis som minimilöner och akassenivåer. Med mindre satsningar på studier och den sjunkande CSN-nivån har ju studenterna blivit en komponent i skapandet av en låglönemarknad och spridandet av lönenivån neråt, genom bla de extraknäck studenterna tvingats ta till när csn-nivån ligger på fattigdomsgränsen. Strategiskt är universitetet då också intressant eftersom det är en plats många passerar mellan låglönearbeten, precis som arbetsförmedlingarna – och det därigenom finns en möjlighet att nå många. Universitetet är ju fortfarande en plats där vi blir massa, en fordistisk institution för utbildning. Genom facklig rådgivning, och genom att begränsa möjligheterna för ”låglöneföretag” (callcenters, bemanningsföretag) att få tillträde till universitetet har det gått att försöka hålla en nivå uppe. Parallellt pågick också från VSF en diskussion om hur csn möjlliggjorde tillträde till universitetet för arbetarklassen, och när satsningarna på uni begränsades så var det just studenter med arbetarklassbakgrund som blev de första att försvinna – eftersom det krävde andra former av ekonomisk uppbackning, ex föräldrar som kan sponsra, att plugga. Och i en bredare bemärkelse lyfte VSF också fram den samhällsdemokratiska aspekten, att det är positivt i sig med utbildning oavsett marknadsintresse (tex genusstudier, humaniora).
april 28th, 2008 at 22:38
Hehe… att rubriken går att kopplas till en låt av ett ytterst ”spännande band” är ju ngt för liberalerna att bara hugga i sig tycker jag. I övrigt, kanon-inlägg!!