Att det går att motivera positiva effekter för ekonomi är ju sedan inte någon huvudanledning att driva en linje om att öka satsningarna på universiteten, utbildningen och höja csn-nivåerna, men däremot ett argument att ta till som kan väcka stöd för denna politiska linje även utanför snäva radikala kretsar.

Diskussionen på SU under förra året kretsade bland de ”autonoma” studenterna kring förhållandet mellan studier och studentens omedelbara position i förhållande till arbetsmarknaden, hur CSN-nivån borde vara av intresse även för arbetarrörelsen eftersom det lägger an en lägstanivå, precis som minimilöner och akassenivåer. Med mindre satsningar på studier och den sjunkande CSN-nivån har ju studenterna blivit en komponent i skapandet av en låglönemarknad och spridandet av lönenivån neråt, genom bla de extraknäck studenterna tvingats ta till när csn-nivån ligger på fattigdomsgränsen. Strategiskt är universitetet då också intressant eftersom det är en plats många passerar mellan låglönearbeten, precis som arbetsförmedlingarna – och det därigenom finns en möjlighet att nå många. Universitetet är ju fortfarande en plats där vi blir massa, en fordistisk institution för utbildning. Genom facklig rådgivning, och genom att begränsa möjligheterna för ”låglöneföretag” (callcenters, bemanningsföretag) att få tillträde till universitetet har det gått att försöka hålla en nivå uppe. Parallellt pågick också från VSF en diskussion om hur csn möjlliggjorde tillträde till universitetet för arbetarklassen, och när satsningarna på uni begränsades så var det just studenter med arbetarklassbakgrund som blev de första att försvinna – eftersom det krävde andra former av ekonomisk uppbackning, ex föräldrar som kan sponsra, att plugga. Och i en bredare bemärkelse lyfte VSF också fram den samhällsdemokratiska aspekten, att det är positivt i sig med utbildning oavsett marknadsintresse (tex genusstudier, humaniora).

Kan ni inte åtminstone försöka lirka in er kritik i en finare förpackning? Det är så svårt att kritisera ömkligheterna när de inte ens följer de allra minst stringenta krav på intellektuell argumentering.

Mellanskiktaren och hej hej:

Ni nuddar båda vid en kritik av representation som jag anser bör föras vidare. Här står t.ex. Dagens Konflikt för en linje jag strategiskt inte stödjer men inte direkt har något emot heller. Det är väl en ganska klassisk fråga om vem som för vilkas talan egentligen.

Och ibland verkar det som att Petters argumentation lutar åt att försöka lyfta upp en historisk socialdemokrati från ett flytt skeende och återuppliva den i ett skeende som i någon mån gått vidare. (Här tänker jag på Hardt & Negris analys av statssocialism och socialdemokrati). I slutändan blir väl frågan.

Vems talan för man egentligen när man i ett ”nätverkssamhälle” ställer kravet på att arbetarklassen skall tllåtas bli välutbildade prekära?

Eller är jag helt ute och cyklar? Sitter med näsan i Multituden så jag tänker oerhört inom den skolan när det här skrivs.

Kritisera och diskutera gärna men läs gärna inläggen först och kom sen med väsentlig, vettig kritik. Hittills har ni bidragit med nada, Bara magsurt gnäll. Skärpning.

Det jag inte riktigt förstår är hur man kan mena att exploateringen ökar GENOM utbildningen, är arbetarklassen så dum att de helt enkelt inte fattat att de fått lägre löner? eller är lönesättningen frikopplad från maktförhållanden mellan klasser numer, i denna epok som hejhej så väl beskriver.

Hursomhelst, jag håller med. Sluta tycka en massa saker bara, bygg kommunismens istället. KOMMUNISERING FTW!!

Journalist- och biblioteksutbildningar är två bra exempel på relativt nya utbildningar och bägge dessa branscher är utsatta för en stenhård proletarisering och prekarisering (både vad det gäller lön- och arbetsförhållanden). Detta beror bland annat på att det produceras mycket stora kullar av journalister och bibliotekarier (som det inte finns reell efterfrågan av) år efter år. (Intressant är då att fråga sig vad som händer med dessa yrken, vilka politiska värden och vilken politisk kultur det mobiliserar, jag är ganska övertygad om att det åtminstone delvis leder till en accentuerad liberalism, vilket det här forumet får sägas vara ett konkret uttryck för.)

Utbildningarnas och yrkenas värde har devalverats och devalveras genom den utbildningspolitik (och ekonomiska modell samt dåliga arbetsmarknad) som möjliggjort (och tvingat) att massor av ungdomar använder sig av csn som ett sätt att överleva och/eller slippa lönearbeta (jag är dock övertygad om de nya lånereglerna kommer reducera den här formen av flykt från arbete, vilket förstås är beklagligt). Kvalificeringen av yrken verkar inte längre ha ett nödvändigt förhållande till lönerna, bland annat för att alltmer utbildningar svämmar över av studenter som försöker fly dåliga arbetsvillkor och pissiga arbeten, endast för att möta en mer proletariserad marknad av medelklassyrken. Många utbildade studenter möter få yrken: det gynnar varken medelklassen eller proletariatet. Men även inom vårdens lägre skikt är det idag svårare att få jobb som outbildad, nu tänker jag alltså på arbeten som personlig assistent, vårdbiträde och dylika yrken på botten, även här sker det en utökad kvalificering av arbetet.

Det är förvånansvärt att man inte relaterar den postfordistiska och toyotiska (jag har tyvärr inga bättre uttryck för fenomenet jag försöker bedriva) kvalificeringen och standardiseringen av arbetet genom olika former av kvalifikationsssystem (IS0 9000 är bara ett), utbildningar osv. till den ständigt utökade ”kvalificering” av arbetarklassens och medelklassens yrken genom utbildningar; oavsett om det handlar om akademiska utbildningar eller yrkesutbildningar på ”lägre” nivå. Det relevanta är det skifte som inneburit att den immateriella produktionen och det generella intellektet blivit en omedelbar del i utsugningen och representationen av medel- och arbetarklassen.

Jag tror att man måste analysera allt detta i relation till det skifte som skett i organiseringen, representationen och användningen av arbetarklassen (för medel- och arbetarklassen är verkligen inte omöjliga att representera, då hade ingen anarkistisk och autonom kritik av representation behövts), den postfordistiska produktionen bygger på en kvalificering av arbetslivet men denna kvalificering har inte längre ett _nödvändigt_ förhållande till höjda löner och bättre arbetsvillkor. Snarare har den socialdemokratiska politiken (som alltid syftat till att bidra och representera arbetarklassen som en konsumtionsfond för kapitalet (vilket väl Rhen-Meidnermodellen är kanske det bästa och mest tydliga uttryck för)) omformats efter den ekonomiska realitet som varken kan tyckas eller utbildas bort.

Och jag implicierar sannerligen ingen ur misär sprungen revolution, snarast tvärtom. Det är snarare i hyperkapitalistiska länder som Sverige och USA där arbetarklassen är relativt vålmående och inte minst kapitalismen är utvecklad som det finns förmåga och kraft att påbörja kommunisering. För ju närmare produktionen, ju mer insyltade arbetarna är i kapitalismen desto mer välriktad kan attacken bli.

Jag uttryckte ingenstans trasromantik, utan välkomnar alla bekvämligheter reformismen kastar åt mig och de jag själv skapar mig, men jag ser dem också för vad de är och romantiserar inte dem heller eller den ”klassmakt” vissa anser dem uttrycka. Det intressanta är ju när de lyckas överskrida sig själva och slutar vara enkel tillfredställelse för den enskilde och kan vändas till ett kollektivt vapen. Vilket endast kan ske när de uppgörelser och kompromisser de grundar sig på ensidigt sägs upp av arbetarna och de litar till sin egen kraft och tar initativet.

Sen är det ju självklart att utbildning + arbete ger en större total rikedom för kapitalet, men det är väl ändå inte det som är intressant? Det är ju attacken på arbetet, i sin helhet (där utbildningen är en del), som är det intressanta,

Sen angående att jag framför samma kritik som borgarna gör nu och på nittiotalet, det är jag mycket väl medveten om. Men det intresserar mig föga då det intressanta är vad kapitalet vill och gör och inte vad borgerliga politiker och ”tänkare” tycker. Och vad kapitalet ville var vad socialdemokraterna gjorde, nämligen att sänka priset på kvalificerad arbetskraft (och därigenom övrig arbetskraft) genom att översvämma ”den högre utbildningen” (och den ”lägre ”) med de som inte kapitalet ville ha på arbetsmarknaden. För att kunna upprätthålla disciplineringen och påförandet av arbete satte man dem i utbildningssystemet istället där de sänkte såväl det faktiska kunskapsinnehållet som det rena bytesvärdet av utbildningarna. Överutbildningen är ett problem och det är de som tvingats igenom utbildningssystemet som får betala priset med stora lån med taskiga villkor (vilket innebär en nettolönesänkning), lägre löner, taskiga anställningsvillkor, stenhård konkurrens om de allt färre arbeten som finns, proletarisering av kvalificerade arbeten och överkvalificerade arbetare i tillverknings och tjänstesektorn. Att studera är idag alltså en ren förlustaffär ekonomiskt både för den enskilde och för arbetarkollektivet i stort. Och att då hävda att det är bättre nu, och hävda att arbetarklassen vunnit på på förändringarna är ju rent nonsens. Vissa marginaleffekter står att finna, det ska inte förnekas, bättre självförtroende och ett ökat intresse för kunskap kan skönjas om än i marginalen. Men det är en klen tröst, när vi står i den iskalla vinden med mössan i hand och fryser häcken av oss.

Jag ställer inte dagens ”utbildningsfabrik” mot gårdagens överklassklubb, båda är lika ointressanta. Det är inte det det är frågan om. Det är svaret på en felställd fråga som baserar sig i en ideologisk förståelse av klasskampen. Att säga att det är bättre för att klassammansättningen ser annorlunda ut på högskolan idag (vilket egentligen handlar om att medelklassen har blivit större där) är en ytlig och falsk analys. Vi segregeras ju ändå på högskolan och placeras där vi får plats utan hänsyn till kompetens, intresse eller förmåga. Vad ska vi in där att göra, när konsekvens blir ett ökat tryck på löner och mer utrymme för kapitalets attacker på oss. Varför ska vi villigt betala för vår egen underordning? Och låta kapitalet skjuta över sina omställningskostnader på oss, individuellt och kollektivt.

Det enda intresse en arbetare har i utbildning är att den gör att han eller hon kan sälja sin arbetskraft till ett högre pris. Och i ett läge där resultatet av att utbilda sig är en förlust ekonomiskt, men även socialt då det verkar splittrande på arbetarklassen, ligger det inte i arbetarklassens intresse att utbilda sig, eller att driva frågan om utbildning politiskt. Och så ser det ut idag. Och har alltid gjort i varierande grad.

För den egentliga frågan handlar om kunskap och arbetarklassens intresse och förmåga att skapa kunskap och ställa egna frågor. Inte hur många som får möjligheten att ställa kapitalets förutbestämda frågor med dess givna svar om och om igen. Kunskap – ja , utbildning – nej.

Istället för att föra en strid på en spelplan, politiken och utbildningen, som redan är tiltad och där utgången är allt annat än oviss och segern alltid är kapitalets så låt oss föra vår egen strid på våra egna villkor, utan kompromisser och där vi tar och behåller intiativet. Vi vet ju ändå att kompromisser är värdelösa och det enda vi kan räkna med är det vi själva skapar.

Jag menar ju inte att utbildning, arbete eller kultur i sig är vägen till kommunism. Det gör väl inte Petter heller? Men utbidlning kan vara ett sätt att utveckla ens intellekt. Det går ju att, sig lära sig läsa, och välja att läsa vackra historiska skildringar av kommuner eller långa marscher.

Att tro kommunismen kommer ur något slags arbetarmisärens leriga sörja automagiskt (utan t.ex. politisk teori) är väl ändå inget syfte i sig? Reflexmässiga förkastliganden av bekvämligheter tycker jag hör till de vidrigaste av crimethincanarkisterna.

Ta Öppna Stockholms tunnelbanedemo som exempel. Var de politiska krav den ställde mindre värda för att den födes delvis på ett promenadband eller i rulltrappor med väl avstavade plakat? Jag hävdar att det inte är så…

… att sen utbildningar i sig inte är kommunism vet väl alla som satt sin fot i en skola. Men att styra innehållet på skolan går ju lite bortom Petters kritik av utbildninfstrotset hos kapitalets nya ekomomer. Tanken Petter för fram är ju att utbildning + arbete kan ge en större total rikedom. Inte att det är ett hot mot individuellas arbetssituation.