En grön deal är inte nödvändigtvis en bra deal

Miljörörelsen som gick ut på gatorna i Köpenhamn delade en gemensam oro för världsläget, men hade helt olika idéer om hur det ska förbättras. De idéerna i sin tur är till stor del beroende av hur man ser på vetenskapens möjligheter och skyldigheter för mänsklighetens frigörelse.

Lika ofta som vänstern beskylls för att vara naiva framstegsoptimister, lika ofta får de skulden för teknikfientligt bakåtsträvande.

På sätt och vis är båda påståendena lika orättvisa, eller om man så vill – båda precis lika riktiga. De speglar nämligen två sidor i den väldiga dialektik som Karl Marx en gång menade är det som drev historien framåt, motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden.

Redan för 200 år sedan kunde Marx, och givetvis hela den tidens arbetarrörelse, se hur människans drift att omvandla naturen och tillägna sig den som sin egen, drev fram järnvägar, telegrafer och industrier.

Redan från början var det också tydligt att all utveckling hade ett pris; den teknologiska utvecklingen släppte lös fantastiska krafter men innebar också skiftarbeten, smutsig rök och långa timmar vid maskiner som sliter ned kroppen. Det en borgerlig ekonom kallade kapitalisternas ”varulvsjakt efter merarbete” hade i mitten av 1800-talet ”lett till så omåttliga utsvävningar, att de inte ens överträffas av spanjorernas grymheter mot Amerikas rödskinn”.

Om vi är dömda att äta vårt bröd i vårt anletes svett, innebar all den teknologiska utvecklingen alltså bara att svetten numer kom från ett löpande band istället för en langningskedja. Trots att den nödvändiga arbetstiden för att skapa sina livsförnödenheter minskade för vart år så förblev arbetstiden densamma. Beslutet om åttatimmarsdagen i Sverige togs 1919. Snart har det alltså gått 100 år sedan arbetsdagen sänktes förra gången, det är värt att ta ett ögonblick för att fundera över vad mer som hänt under de hundra åren.

Något som dock inte hänt under de 100 åren är att arbetarklassen tagit makten över produktionsmedlen, för enkelheten skull åtminstone inte i Sverige. Därmed tycks vi inte ha kommit till den punkt där Marx, främst i verken innan Kapitalet, förutspår att samhällets produktivkrafter kommer i motsättning till produktionsförhållanden och för oss in i revolutionens tidevarv.

Eller har vi det? Många inom miljörörelsen skulle nog mena att kapitalismen stött emot en av sina skrankor, ett hinder som visade sig vara planeten själv. Det finns mycket som tyder på att vi ryckt upp naturresurser ur djupen i en takt som riskerar att omintetgöra de livsuppehållande system i naturen som ännu inte satts under vår kontroll. Om ishaven smälter, regnskogarna skövlats och öknarna fortsätter breda ut sig så tycks kapitalets enorma ackumulationstakt alltmer likna den kung Midas som till slut gör till och med sin föda till guld.

Jag menar att dagens miljörörelse i huvudsak kan delas upp i tre olika strömningar, som alla har sin historiska bakgrund och därför sina förhoppningar om morgondagen.

Först och främst finns det helt enkelt den högerfalang för vilket ackumulation fortfarande är Moses och profeterna. Deras blinda tilltro till marknadens och tillväxtens fördelar säger dem att det enda som är fel med tillväxten är att vi inte hunnit med tillräckligt av den. De menar att anledningen till att tillväxten just nu slår så fel mot enorma naturområden är att det är oklart vem som äger dem, och därför kan de inte få något pris och hanteras på en marknad.

Om marknaden bara får fritt tillträde till världshaven, urbefolkningar, människors organ och vad helst du kan komma på – så kommer den osynliga handen att ordna allt till det bästa. Det är förhoppningsvis inte många av läsarna här som har en så pass religiös relation till marknadsmekanismer och jag lämnar därmed högern därhän. Men steget är inte sådär överdrivet långt till den tillväxtvänliga delen av vänstern, med den skillnaden att de menar att marknaden måste styras genom politiska beslut.

Nu ska man inte underskatta hur viktig den skillnaden är, men faktum kvarstår att båda ser marknadsmekanismer och grön tillväxt som viktiga pusselbitar i lösningen. Med vår centerpartistiska miljöministers ord så vill båda dessa ”genomföra de förändringar som de ekonomiska spelreglerna inbjuder till”.

Sen finns det då en tredje falang inom miljörörelsen; den som ser ”a new green deal” som ett skrämmande framtidsscenario. Den tredje falangen skulle, med ett marxistiskt språkbruk som de inte alltid själva använder, säga att produktionsförhållandena alltid är närvarande i produktivkrafterna.

Det innebär att vi kan utveckla miljöbilar och utverka utsläppsrätter så mycket vi vill, till slut kommer kapitalismens drift att expandera bortom alla gränser att stöta på nästa gräns – och så är vi där igen, inför den stundande undergången. Det innebär också att teknologisk utveckling aldrig har ett värde i sig, allt beror av det samhälle som tar den i sitt bruk. Om det samhället bygger på principen om profitmaximering, så kommer också maskinen att användas till det – inte till att förkorta arbetsdagen.

Men just vid denna historiska tidpunkt, med finanskriser och ekologiska kriser samtidigt, så visar kapitalismen sina begränsningar och skadeverkningar tydligt. Därför, säger denna del av miljörörelsen, ska vi inte låta kapitalismen slippa undan med en utveckling som inte ställer den allra största frågan – den om makten över produktionen, den om makten över livets förutsättningar. Om vi återigen väljer en ny våg att tillväxt, på ett något annorlunda vis, så kommer det att dröja innan förutsättningarna för att ställa den stora frågan är desamma igen.

Då invänder förstås de tillväxtvänliga att det är orealistiskt att tala om att ersätta kapitalismen, och hursomhelst har vi inte tid med den sortens drömmerier när världen håller på att gå under. Men vem är det egentligen som är orealistisk?

De senaste tiotals årens miljödebatt har inte satt ett endaste synbart spår i utsläppsnivåerna världen över. De prognoser som släpps från alliansregeringen och högertankesmedjor om alla de miljövinster som det ”gröna företagandet” ska innebära saknar helt stöd i den verklighet vi sett. Det finns ingenting som tyder på att de skulle lyckas, från det faktum att teknologin i nuläget befinner sig på projektstadiet till det andra faktumet att kapitalets utomparlamentariska gren i Svenskt näringsliv startat tiotals frontorganisationer som helt enkelt försöker blockera frågan.

Enormt starka intressen vill helt enkelt inte riskera tillväxten som den ser ut idag, och även om de i nuläget har lite svagare förtroende än på länge så är det de som bestämmer hur ackumulationen ska gå till – det är de som sitter på förutsättningarna för livet.

Även hos den mest utvecklingsoptimistiska vänstern har produktivkrafterna aldrig kunnat göra annat än bereda vägen för mänsklighetens frigörelse. Att faktiskt slå oss fria har varit upp till vår medvetna handling. Om vi har blivit så rädda att ifrågasätta makten över produktionen att vi inte ens kan göra det när kapitalismens misslyckande riskerar hela planetens överlevnad, när ska vi då göra det? Istället för förutsägelsen om produktivkrafternas motsättning mot produktionsförhållanden står vi nu kanske inför en annan förutsägelse – den om socialism, eller barbari.

Denna text har tidigare publicerats i tidskriften Tvärdrags vetenskapsnummer.