Hat är inte kärlekens motsats
Jag hade tänkt skriva en stillsam artikel om lönekompression och social rörlighet, om hur ett samhälle där också städare kan få ett värdigt liv faktiskt ger alla större chans att få det.
Men så hävde en av överklassens debattrepresentanter (i tisdagens SVD Debatt) ur sig den där gamla klyschan om att ”hat kan aldrig lösa någonting” och jag insåg att siffror inte är vad som behövs just nu. Sverige brinner och gnisslar, folk är antingen sjukskrivna eller arbetslösa och nu ska de också tas ifrån rätten att vara förbannade på det som händer?
Till att börja med så hade överklassbloggaren helt enkelt historiskt och faktiskt fel; titta på de människor som har kämpat och byggt allt det som vi har idag och som vi kan känna oss stolta över. Läs sedan vad de skrivit och sagt och du ska se att deras ord osar av rättmätigt hat. Hat mot överheten, mot förtrycket, mot orättvisan, mot förföljelsen och mot underordningen. Det är deras hat som befriade slavarna, som gav oss rösträtten, som gav oss mat på bordet. Läs Marcus Garvey eller August Palm, läs Kata Dahlström eller Sara Lidman, sjung med i Internationalen eller ANC:s visor.
Det är förstås inte överklassbloggarnas egen historieskrivning men likaväl som jag så vet de att detta ägt rum. Jag vet det för att arbetarrörelsen hatade det faktum att deras barn inte fick chansen att utbilda sig och på det hatet byggde de en allmän skola i kamp mot högern. Överklassbloggarna vet det för att överklassens hat mot de lägre klasserna fick dem att bygga egna skolor som Lundsberg och Sigtuna.
Trots alla möjligheter till god bildning så gör de sig dummare än vad de är. Spinoza beskriver hatet som bilden av någon man älskar tillsammans med bilden av någon som gör dem illa. Givetvis vet överklassen lika väl som jag att hat och kärlek sitter ihop; det är för att vi älskar våra föräldrar som vi slåss mot utförsäljningarna och blir ursinniga när våra mammor får ligga och dö på ett golv för att överklassen ska spara en krona extra och skär ned på personalen. Det är för att vi älskar våra arbetskamrater som vi blir rasande när personalen skärs ned så de tvingas göra tunga lyft, tvingas stressa och dör nio år tidigare än VD:arna i Danderyd. Det här fattar vem som helst, trots att överklassen försöker dribbla bort det med tal om kärlek.
Hat är inte kärlekens motsats – motsatsen till hatet är likgiltigheten. Likgiltigheten och liknöjdheten är de motstående sidorna av klassamhällets uppgivenhet. Liknöjdheten från dem som håller fast i sina silverskedar, aktieportföljer och golfklubbar. Likgiltigheten från dem som har känt maktlöshet så länge att de inte tror att livet någonsin kan bli mer än ett timvick, ett magsår och en ständig kamp för att ställa mat på bordet.
Men det är också så, att om vi ska tala om klasshat så är överklassen experterna. Hur ska man annars beskriva arrogansen hos människor som slår vakt om ett system där en arbetare förlorar flera år av sitt liv för att göda en allt rikare elit, en elit som sen sitter i TV och säger att man inte ska hata utan bara älska? Vad är det, om inte hat, som gör det möjligt för dessa människor att skrika om allt fler skattesänkningar och aktieutdelningar samtidigt som socialbidragstagare i inte längre ska få laga sina kindtänder? Allt åt alla har kanske en kampanj som heter Odla ditt klasshat, men den svenska överklassen har en långt framgångsrikare kampanj för samma sak.
Visst, samhällseliten kan tala fint och vet hur man för sig för att inte ställa till en scen men jag skiter uppriktigt talat i det. Man må tycka att jag är ouppfostrad och högljudd som påpekar detta, att jag kanske skapar dålig stämning. Men fundera ett tag på vem det är som kräver att vi ska skilja på sak och person. Fundera ett tag på vem det är som frånkänner dig rätten till din ilska, som kräver att ditt ryggont och din utbrändhet ska botas med kärlek mot dem som försämrade dina arbetsvillkor. Elda sedan under din vrede, för annars kan vi inte göra något åt det här.
PS. Bilden ovan är tagen på The Capitalist Ball 2007 DS
oktober 16th, 2009 at 13:03
Väl rutet, kamrat!
oktober 16th, 2009 at 15:19
Bra artikel!
Försökte se på debatt men fan vad jobbigt det är att se. De har några smarta vänstermänniskor, några slipade högerdebattörer och ett gäng idioter som vräker ur sig värdekonservativa floskler och att hat är dåligt.
oktober 16th, 2009 at 16:47
En jäkligt bra artikel Petter! När jag såg debatten blev jag så arg att jag satt och skakade..
oktober 16th, 2009 at 17:07
Tack för en fantastisk artikel!
oktober 16th, 2009 at 19:53
Skön artikel och tack för länken.
oktober 16th, 2009 at 21:08
Mycket bra Petter!
Att alla problem – fascism, inbördeskrig och deppressioner – bäst bemöts genom att vi renar våra hjärtan från hat, det är en borgerlig myt med ett bestämt klassinnehåll i sitt syfte.
oktober 16th, 2009 at 21:25
Jag har svårt för de – likt Allt åt Alla – som gör klasshat till en bärande del i sitt engagemang. Men jävlar, denna artikel fick mig nästa med på tåget. Grymt bra skrivet.
oktober 17th, 2009 at 12:57
Genom åratals massmedial hjärntvätt har man lyckats leda/lura en stor del av av befolkningen bort från rättmätigt klasshat till att tro att saker beror på dem själva, att just de ska tjäna o.dyl. Dessutom har ju de som ska strida för de längre ner försoffats o blivit köpta. Vad ska man säga när arbetslösa i Värmland röstar på ”nya arbetarpartiet”?
Nu ser det dock ut som den där hjärntvätten håller på att spricka och alla initiativ för att underblåsa motoffensiv är förstås bra.
Vidare så skall förstås hat inte leda till öppet våld, vilket är överklassens gamla skräck, utan till politisk organisering.
I verkligheten är det också så att det nästan alltid är den lilla rika, styrande klicken som har använt sig av våld.
Ska nu närmast bli intressant att följa hur folken i Baltikum reagerar på den vidriga svenska bankir-utsugningen, stöttad av Borg. Våra medier skriver förstås knappt något
oktober 17th, 2009 at 15:42
Frågan är väl om man verkligen behöver ”odla” någonting. Den enda i debatten som gjorde något bestående intryck på mig var morsan från Göteborg som försökte tvinga ner diskussionen till vardagen. Nej, det är inte hennes barn som har skapat krisen. Nej, vi behöver inte mer incitament utan fler lärare. Låt oss börja där istället.
oktober 17th, 2009 at 17:03
Jag är så stolt,din solidaritetskänsla,rätt och fel uppfattning kunde få detta landet att bli ett fint land att leva i. jag skulle utan tvekan rösta på dig att leda regeringen om det var möjligt.
oktober 18th, 2009 at 14:26
Helt rätt! Jag hatar klassorättvisor!
oktober 20th, 2009 at 9:34
Hat är enkelt. Hat lockar och förtrollar. Hat skapar gemenskap. Vi mot dom. Hat vill förgöra ”dom”. Hat vill krossa. Hat kräver blod. Hat vill förstöra mer. Hat stillar aldrig sin törst. Krossa. Förgör. Döda. Rwanda. Srebrenica. Treblinka.
Hat är er politiska kraft -inte min.
oktober 21st, 2009 at 11:51
Motsatser till kärlek i vår kultur är å ena sidan hat och å andra sidan likgiltighet. Skillnaden mellan hat och likgiltighet är kanske att den som hatar fortfarande väldigt mycket bryr sig om den andre medan detta inte gäller när man är likgiltig. Är det likgiltig du är Jonas?
oktober 21st, 2009 at 22:09
@Håkan
”den som hatar fortfarande väldigt mycket bryr sig om den andre”
??? Menar du att därmed skulle hat vara något positivt för den som är hatad? Att den som är hatad borde vara glad över det? Tyvärr, om det är det du menar så blir en fortsatt diskussion rätt meningslös -vi befinner oss inte ens på samma planet värdegrundsmässigt.
”är det likgiltig du är Jonas?”
Absolut inte. Jag känner kärlek för alla mina medmänniskor. Mer påtagligt för de som är mig närmast, som min familj och mina vänner. Men jag är också glad över att vi numera är över 6 miljarder människor på den här planeten och varje sekund föds det nya individer som var och en är unika gåvor till oss andra. (det här sista blev väldigt smörigt och sockersött, men jag tror du fattar min poäng)
oktober 21st, 2009 at 23:28
Jonas
Att bry sig om är heller inte likställt med glädje. Jag ger dig här ett tankeexempel, jag kung Håkon von Girig invaderar ditt land med min här, din mamma och alla dina vänner får inte längre arbeta, rösta,gå till tandläkaren, m,m. jag tar alla pengar i skatt så att min här blir skattebefriad. Sen lever vi livets glada dagar, medan din mamma och dina vänner svälter och tappar tänderna. Nu är min fråga till dig vad tycker du om mig och det som händer?
Skrivet på Tellus för vi har inget annat att tillgå i dag.
oktober 27th, 2009 at 22:31
@Jonas
Detta blir ett oneliner citat:”Den som älskar allt älskar inget”