It’s the economy, stupid.

John F. Kennedy höll ett tal i Indianapolis 1959 där han påpekade att det kinesiska tecknet för kris innehåller två beståndsdelar, där den ena betyder fara och den andra stor möjlighet. Han anslöt sig därmed till en lång rad av amerikanska presidenter som orsakat mycket skada genom att tro alltför bokstavligt på newage-liknande självhjälpsböcker, men detta ganska harmlösa fel är en bra upptakt till en reell förståelse av den amerikanska och globala finanskrisen.

Den mera korrekta, om än mindre slagfärdiga, läsningen av tecknet är nämligen att beståndsdelarna är dels fara och dels oklar situation som kräver försiktighet. Det är lätt att som marxist småle en smula och muttra ”vad var det jag sa” innan man somnar, men det är svårt att vara riktigt nöjd när man också vet vem som kommer att få betala slutnotan för krisen.

Låt oss börja med att slå fast en sak, kapitalismens problem är inte krisen. Krisen är ett sätt att lösa kapitalismens problem och återställa jämvikten. Problemet är att profitkvoten sakta med säkert tickat nedåt sen början av 1970talet och att nyliberalerna har hållit uppe tron och konsumtionen genom kortsiktiga lösningar. Sedan 1980 har vi sett en utveckling där den nominella globala BNP-tillväxten halkat efter finanskapitalet (det s.k. private financial stocks), från ett läge där de 1980 var ungefär lika stora till 2006 då finanskapitalet är tre och en halv gånger större (om ni prenumerar på McKinsey kan ni läsa här, annars får ni tro mig).

Det här svarar ungefärligen mot det vi marxister brukar kalla för fiktivt kapital och fungerar i stort sett som vilken kredit som helst. Jag lånar dig pengar idag mot förhoppningen att du ska kunna betala tillbaka mig imorgon med den skillnaden att jag här lånar dig tusentals miljoner mot förhoppningen att tillväxten kommer att kicka igång snart och du ska kunna betala tillbaka.

Det funkar hyfsat så länge det finns förtroende för att folket på Wall Street, på Stockholmsbörsen, hos Timbro osv. har någon som helst aning om vad de håller på med. Om de, likt amerikanska hedgefunds, säger att det är ”helt lugnt brorsan” att jag får tillbaka mina pengar och mer imorgon så får jag väl tro på det och deras stämpel om hög säkerhet, de är ju trots allt finansexperter och jag har väl inte tid att sitta och läsa rapporter om internationella finansinstrument. (jag lovar, jag har inte tid, jag gör det när jag borde sova).

Problemet blir när folk blir skeptiska till att de där pengarna (läs tillväxten) alls kommer dyka upp, då går de till Von Holstein och ber om att få något slags bevis på att entreprenörer verkligen är på väg att rädda världen – eller sina pengar tillbaka, varpå hela IT-sektorn går i konkurs och sticker med de pengar de lyckats få tag i innan bluffen och bubblan sjönk.

Precis samma sak händer nu i USA, problemet är att det inte är folks investeringar i aktier som ryker utan deras bostäder som de belånat alldeles för högt. Anledningen till att de fått så höga lån är att den amerikanska ekonomin desperat försökt hålla igång den inhemska konsumtionen trots stagnerande tillväxt och fallande profitkvot. Om man inte håller uppe konsumtionen genom hyfsade löner (och relativt minskade vinster) så får man göra det genom krediter och skuldsättning.

Vi har samma utveckling i Sverige där ökade aktieutdelningar och VD-löner visar oss att kapitalisterna inte hittar produktiva investeringar för sina pengar (läs reell tillväxt) och istället satsar på finanskapital och lyxkonsumtion. De ansvarsfulla lönenivåer som sossarna och nu alliansen har bett arbetarklassen om kunde möjligtvis stabilisera upp kapitalismen ett tag, om kapitalisterna varit lika ansvarsfulla. Men nu blev det inte så.

En annan ”lösning” är det David Harvey kallar Accumulation by dispossesion, vilket innebär att sälja statlig och gemensam egendom till underpriser till privata intressen som sen kan sälja tillbaka eller hyra ut det till kortsiktiga vinster som håller uppe omsättningen. Känns det igen? Det finanskapital som nu snurrar runt i USA har därtill, cyniskt nog, till stor del lånats från de kinesiska kapitalisternas superexploatering av sin arbetare. När kinesiska sweatshops producerat sina billiga skor och sålt dem en vända så lånar kapitalägarna där ut pengarna till amerikanska kapitalägare och så köps skorna igen, men nu med ränta.

Nu ser vi en amerikansk motsvarighet till den svenska bankakuten då statskapitalism (US) pumpar in skattepengar för att lösa krisen kortsiktigt och återupprätta förtroendet för krediterna. Samma människor som, med motiveringen att de snedvrider marknaden, förbjuder statens inblandning i syfte att ge viss välfärd är nu (o)märkligt tysta om att köpa ut wallstreet-yuppies.

Nu talas det om att stifta lagar, skärpa kontrollen, tillbaka till en ansvarstagande kapitalism osv. Visserligen har vi hört det förut, efter bankakuten, Enron, IT-bubblan men även om man inte som i Sverige skulle låta folk som klantat sig så mycket vara krönikörer och experter på tillväxt så skulle mer ansvarstagande kapitalister inte lösa problemen i det långa loppet. Joseph Stieglitz (en ansvarstagande ekonom) ger oss ett sexpunktsprogram för att förhindra kriser. Sen säger han själv att de sexpunkterna inte kommer att kunna förhindra kriser eftersom det finansiella systemet alltid tar sig runt regleringar. Han skulle lika gärna ha kunnat säga att så länge vi har kapitalism så kommer vi att få kriser.

Den här artikeln skrapar givetvis enbart på ytan av en marxistisk förståelse av den nuvarande krisen, men om ni läser alla länkar nedan så får ni en översiktlig bild av den nuvarande tendensen.

Läs mer:
Anwar Shaikh: Introduktion till kristeoriernas historia
Andrew Kliman: Trying to save capitalism from itself
David Harvey: The limits to capital

Om ni prenumerar (pluggar på universitet t.ex.) på historical materialism rekommenderar jag varmt att läsa Robert Brenners The Economics of Global Turbulence och sen Historical Materialisms temanummer om den boken, särskilt Lebowitz och Smith

Läs även artiklar från bloggen The econospeak