Kämpa för att vinna, inte för att placera sig väl!

Häromdagen demonstrerade LO på mynttorget i Stockholm under parollen ”Försvara den svenska modellen”. Att det sker fackliga manifestationer mot den nyliberala avregleringen värmer gott i höstkylan, men jag är lite bekymrad över parollen man valt. Jag har ingen insikt i hur LO-ledningen resonerar så jag kanske oroar mig i onödan, men det känns som ett märkligt krav att samlas bakom.

Den svenska modellen är nämligen död, och har så varit ganska länge. Rimligen vet ju LO om det, om inte annat kan de gå till sina egna källor. Om man t.ex. tar ”Folkhemsmodellen” av Anna Hedborg och Rudolf Meidner (två tredjedelar av arkitekterna bakom det som något orättvist gått till historien som Rehn-modellen eller Rehn-Meidnermodellen) så beskrives den svenska modellen som ”ett brett samförstånd om den fulla sysselsättningen, om den social reformverksamheten och om den solidariska lönepolitiken.” Vilka av dessa delar är det LO-ledningen menar fortfarande gäller?

Återigen, inget gör mig gladare än bred mobilisering för att behålla och stärka rätten till fackliga stridsåtgärder. Även om den parollen också verkat starkare med ett samtidigt stöd till Malmö 26, något som delar av norska LO mäktade med. Men varför då inte manifestera för just det? För sin egen rätt att ta strid? Varför blanda in en modell som byggde på ett samförstånd som inte längre finns? Löneglidningen i Sverige har sedan länge slitit sönder den solidariska lönepolitiken, den fulla sysselsättningen får stå tillbaka för inflationsmålen och den sociala reformverksamheten då? Tja, nedlagt arbetslivsinstitut, försämrade socialförsäkringar, fler barn i barngrupperna osv.

Det finns inget samförstånd att hämta just nu, och man bör inte heller gå in med inställningen att samförstånd är målet. Det en politisk rörelse ska göra är att organisera sig så att man är så stark man bara kan och därefter flytta fram positionerna så långt det bara går. När man inte kommer längre för tillfället, då kan man kalla det samförstånd om man vill. Man visar sina muskler och säger ”gör ni inte som vi vill så stannar fabrikerna, sjukhusen och dagisen”, först därefter har man något att förhandla om. 

Men när hörde ni senast SAP eller LO hota med något? Högern hotar hela tiden; om ni höjer de nominella lönerna så sänker vi reallönerna, om ni kräver mer dagispersonal så stänger vi äldrevården, om ni kräver bättre villkor så blir ni arbetslösa med sämre villkor. Men nu går LO in i förhandling om ett nytt Saltsjö-Badsavtal utan några egentliga krav och SAP tänker rösta igenom Lissabonfördraget utan att villkora det. 

Detta samtidigt som den socialdemokratiska andra och tredje vägen leder i diket. Där budgetmål och stabilitetspakter nu omöjliggör den högproduktivitetspolitik som under en tid kunde ge högre löner och villkor i utbyte mot stabil och ökad utsugning. Det är slut på den klassiska svenska socialdemokratin. Inte ett snäpp bättre går det för tredje vägens socialdemokrati, nyliberal avveckling i slow-motion blir inte mer njutbar oavsett vilka signalord Katrine Kielos och Luciano Astudillo klär den i. 

Poängen är till sist att man bara kan förlora om man siktar på att återetablera ett samförstånd som vare sig är ekonomiskt möjligt eller politiskt önskvärt. Å ena sidan för att vi gått in i överstatliga ekonomiska strukturer som omöjliggör den gamla svenska modellen, och å andra sidan för att ingen stor rörelse, vare sig LO eller SAP, de facto rört sig mot den modellen de senaste 25 åren. Men visst; den utveckling som nu sker i och med Lissabonagendan är ännu mindre önskvärd. Jag vill också stoppa den, men då gör vi bäst i att sätta vår lit till att stärka arbetarklassens egna vapen. Alltså; till kamp för utvidgad stridsrätt, starkare fack, högre löner och mer makt. Ett samförstånd anas inte ens vid horisonten. 

Läs mer
Neoliberal Globalization and the Crisis of Swedish Social Democracy Magnus Ryner
Arbetaren: Svenska LO ger inget stöd