Marknaden som haver barnen kär…

I sin nya bok Bonfire of the illusions konstaterar den brittiske vänsterteoretikern Alex Callinicos att stora kriser som den nuvarande leder till att nationalstaten kraftigt förstärker sin närvaro på den politiska spelplanen. ”The state roars back”, säger Callinicos (som vanligt i polemik med Antonio Negri), helt enkelt för att ackumulationsproblemen måste lösas genom såpass massiva insatser att möjligheten att beskatta är det främsta sättet att ansamla sådana medel.

Stater runtom i västvärlden har återvunnit sitt intresse för postkeynesiansk ekonomi när det visade sig att den nyliberala avvecklingen som tog fart med Thatcher och Reagan tog sin fart rakt ut över ett stup, och när krediten som byggde broar över avgrunden tog slut så föll hela västekonomin djupt.

När arbetarklassen nu vare sig har bra lönetillväxt eller tillgång till kredit står konsumtionen stilla och hjulen stannar av, och i klassisk postkeynesiansk teori finns det två sätt att lösa det på. Tyvärr har västekonomierna generellt valt det sämsta sättet.

I en intressant föreläsning på Historical Materialisms årliga konferens berättar den marxistiske ekonomen Anwar Shaikh att Obama-administrationen i USA har två tillväxtskapande möjligheter; och de väljer fel. Man kan antingen ersätta lite av den ökade exploateringen som skett sedan 70-talet genom att helt enkelt ge arbetarklassen mer pengar att konsumera för, vilket gör att företag kan anställa fler osv.

Eller så gör man som Obama i högre grad valt att göra, man ger en påse pengar till företagen och ber snällt att de ska använda dem till att anställa arbetare osv. Men detta ”i bästa fall” innehåller också det elementära faktum att marknaden inte står under demokratisk kontroll, de enskilda företagen gör alltså vad som är bäst för dem själva oavsett vad det får för konsekvenser för samhället. I dessa tider är det kanske något färre nyliberaler som hävdar att det som är enskilt bra för företag sammanfaller med allmänintresset. I USA har företagen helt enkelt sagt ”Tack för pengarna, men tiderna är lite osäkra så vi håller i dem ett tag till” och återhämtningen har låtit vänta på sig.

Jag påstår att detta hänger ihop med en allmän utveckling mot en minskad tilltro till politikens möjligheter, och en materiell utveckling mot att begränsa dem. Ledd av nyliberala dogmer har t.om. Socialdemokratin tappat tron på sin egen förmåga att genomdriva politisk förändring och har nu förlikat sig med tanken på att snällt be marknadsmekanismerna att inte glömma sitt sociala ansvar.

I sin recension av Mona Sahlins nya ”visioner” konstaterar Samuel Edquist från Centrum för marxistiska samhällsstudier att Sahlin inte drar sig för att be svenskt näringsliv inkomma med önskemål om hur de vill att utbildningspolitiken ska se ut. Moderaterna i Stockholm är som vanligast galnast och låtsas vara förvånade att det multinationella företaget Boultbee inte tog hänsyn till behoven att utveckla eftersatta områden när de fick centrumgalleriorna till reapris – trots att de pratat om det innan (Kristina Alvendal kör som vanligt på strategin ”ljug, var arrogant och vägra sedan kommentera”).

Den materiella utvecklingen; att den offentliga sektorn och viktiga industrier sålts ut och inte längre står under demokratisk kontroll bidrar förstås till en konkret hjälplöshet som reciprokt förstärker den ideologiska föreställningen om politikens försvinnande. ”There is no such thing as society”, och om det finns några spillror kvar lovar David Cameron att nu göra sig av med det.

Detta är onekligen en sorglig tid för politiken, när vi röstar om vilket parti som ska be marknaden om lov att göra reformer. När marknaden är leverantör av politiska visioner är alla progressiva reformer omöjliga. Det är som Slavoj Zizek säger i den här debatten ”Nu är det möjligt att semestra på månen, men det sägs vara omöjligt att ändra på sjukvårdspolitiken”