Någon borde skjutas…
Jag orkade bara med att titta några minuter på SVT-debatt i förra veckan innan jag oroad bad en vän att byta kanal. Debatten för dagen gällde efterdyningarna av det s.k. Engla-fallet och studion var full av människor, kändisbloggare såväl som representanter för ”vanligt folk”, och de flesta verkade överens om att någon borde skjutas, eller åtminstone spärras in och nyckeln slängas.
Det är dock något som var symptomatiskt i det som jag hann med att se, de flesta krävde helt enkelt att ”något måste göras”. Oberoende av vad detta ”något” var så ville alla se att någon sorts förändring skulle komma till stånd, som för att visa att det som just skett inte lämnade Sverige oberört. Jag tror att vi just här finner själva skärningspunkten för vårt svällande rättsväsende och ropen på hämnd, något som förenar batongliberalerna i folkpartiet med de som försöker fabricera fusk hos moderaterna.
Den här utvecklingen är resultatet av en politisk process som inte längre bottnar, för att använda ett populärt uttryck. När civilsamhälle, folkrörelser, kyrkliga samfund osv. inte längre är förmedlande instanser mellan en politisk önskan och dess konkreta utförande så finns där endast lagstiftning kvar. När politiska beslut idag ska genomföras så sker det nästan uteslutande genom lagstiftning. En politiker som vill visa sig handlingskraftig och ”göra något” stiftar därmed en lag, oavsett om lagstiftning är det bästa instrumentet för att komma till rätta med problemet. Att lagstrifta till hårdare fängelsestraff är kanske det mest kontraproduktiva man kan göra, och det mest cyniska är att alla i vanliga fall är överens om detta.
Men en cynisk politiker är inte dum, när de ser en chans att visa sig handlingskraftiga så tar de den, nästa personval kan ju hänga på det. Nu fylls därför tidningarna med politiker som uttalar sig för hårdare tag, med hänvisning till att förhindra mord och våldtäkter. Det är smart att göra så, för ingen kommer att höja sin röst till försvar för mördare och våldtäktsmän. Om man ifrågasätter hur hårdare straff egentligen skulle ändra situationen – är det någon som på fullt allvar tror att en mördare gör en kalkyl på straffvärdet – så anses det respektlöst mot de drabbade. En högerpolitiker vände sig explicit till de anhöriga, vad skulle X anhöriga anse om att Y bara fick Z års straff? Jag vet inte, men själva poängen med en rättsordning är ju att de anhöriga inte ska få avgöra straffet.
Alltmer ser vi dock en livsfarlig idé få fäste, att straffet skulle uttrycka ”brottsoffrets värde”. Uttryck som ”är detta vad ett liv är värt?” eller ”att han döms till 3 år i fängelse ger mig upprättelse” är numer den vanligaste reaktionen på en dom. Snarare än rehabilitering syftar straffet till statens hämnd på förbrytaren, och offrets känsla av att vara drabbad mäts i straffets längd. Det här skiftet går att se tydligt i svensk rättsskipning – en bit in i 80-talet så fanns det alltid en möjlighet att döma någon till missbruksvård.
Logiken var enkel, om någon har ett missbruk och begår t.ex. inbrott för att finansiera sitt missbruk, då måste den personen bli av med sitt missbruk för att ens överväga att sluta med inbrotten. Om samhället vill ha mindre inbrott, då bör personen vårdas. När vändningen skedde i svensk lagstiftning så tog man bort möjligheten att döma till missbruksvård om straffvärdet var över två år. Nu spelar det ingen roll att någon sitter av sin tid med ett intakt missbruk, bara för att sen åter finna sig på gatorna utan pengar till heroin. Straffet löser därmed inga problem, men i fängelsets meningslöshet antas offret känna sig upprättat. Den onda cirkeln har därmed börjat; om min grannes inbrott var värt 2 år, hur kan mitt inbrott bara vara värt 1 år? Är inte jag lika mycket värd?
På detta sätt slipper man också ta itu med den verklighet som orsakat dessa problem. Den norske kriminologen Nils Christie menar att kriminalitet till viss del kan förstås som brist på information. Tidigare så var ett bråk på skolan inte ett polisiärt problem, det var ett pedagogiskt problem som lärarna också hade lösningen på. Det berodde på att Connys farsa var alkis och att Ludde retade honom för hans talfel. Så man kunde sätta sig ned och snacka med dem och kanske inte lösa motsättningarna, men i alla fall se till att de inte fick felaktiga proportioner. Nu skickar man istället snuten på ungarna, och i tingsrätten så ska Luddes värde återupprättas. Och vi försöker även gå ännu länge, om vi kan identifiera bråk i förväg genom tipstelefoner och riskgruppsanalyser så kan vi spärra in folk redan innan de hunnit begå brott. Enklaste sättet är nog att bygga murar runt alla arbetarklassområden.
Läs mer
Forsa-symposium 2006, Trygghetens dilemma
(med Joakim Palme, Magnus Hörnqvist, Felipe Estrada m.fl.)
Se även
Uppdrag granskning om kriminalvården
Debatt om Englamordet
maj 5th, 2008 at 0:45
Håller helt med! Det oroar mig verkligen att se hur alla tycker det är så viktigt att offren ska ha nåt att säga till om, men när brottet är över och gärningsmannen intagen då ska offret ha så lite med brottslingens framtid att göra som möjligt.
Målet bör vara att se till så att så lite skada som möjligt sker, att då med flit behandla en av de inblandade illa är att göra raka motsatsen.
maj 5th, 2008 at 2:27
Du har rätt till viss del i att det finns en tendens till att politiker i syfte att vinna politiska poäng kortsiktigt slänger ur sig krav och förslag på ny lagstiftning. Men i detta fall är du fel ute. Du skriver:
”Om man ifrågasätter hur hårdare straff egentligen skulle ändra situationen – är det någon som på fullt allvar tror att en mördare gör en kalkyl på straffvärdet – så anses det respektlöst mot de drabbade.”
Nu tror jag förvisso att straffvärdet på ett visst givet brott inverkar på viljan att begå det. Men troligtvis rör det sig då inte om brott av typen mord eller våldtäkt. Dessa brott är nog ofta mer känslostyrda och den som begår dem är allt som oftast på något vis känslomässigt eller psykiskt störda. Men en viktig sak som du bortser från är att i Englafallet har förövaren vid flera tillfällen tidigare dömts men avsagt sig all form av behandling syftandes till att ändra beteendet.
Straff bör förenas med behandling syftandes till att ”reformera” brottslingen så att denne inte senare upprepar sitt beteende och återigen begår nya brott. Men, vilket är ett tragiskt faktum, så vägrar många brottslingar behandling eller deltar i den halvhjärtat. På det viset så kan människor efter en viss tid i fängelse eller under psykiatrisk vård komma ut i samhället utan att orsaken till att denne begått brott verkligen har bearbetats. I sådana situationer, som ju inte alls är ovanliga, så har i vart fall strängare straff den fördelen att brottslingen under en längre period än idag inte kan begå nya brott.
maj 5th, 2008 at 10:50
Christie är norrman.
maj 5th, 2008 at 12:00
Johan: Om det är individualprevention man vill åt så finns det redan idag mer effektiva och billigare sätt än fängelse, och om fängelsestraffet i sig i de fall du nämner inte har någon som helst effekt på preventionen, vilket jag också tror, så måste man nog fråga sig vad som är fel på dagens fängelser. Uppdrag granskning gör ett gott försök att svara på det i dokumentären jag länkat till
Ali: Potato-potaato :) Men tack för påpekandet, jag ska fixa’t.
maj 5th, 2008 at 18:22
Förstår inte varför de anhöriga var där på plats. Man vill väl ha en ordentlig debatt kring sak och inte en massa snyftande från några anhöriga, till exempel från en man vars dotter blivit mördad men för flera år sedan. Herregud, han och hans sörjande gelikar har dödssidorna och kyrkan till förfogande.
Håller för övrigt med dig, jag tror att vi kommer att skratta högt åt den här tiden om sisådär femtio år, och nästan lite generat säga: ”jo, men det var så att kring 2000-talets början satsade samhället i första hand inte på att rehabilitera/återställa brottsbelaste människor till samhället utan sprang i stället de anhörigas tjänster såsom att tillfredsställa somligas hämndbegär genom allt tuffare fängelsestraff”.
Det är omodernt, rentav löjligt med fängelser såsom de tuffaste ser ut i dag. Målet måste alltid vara att återanpassa människorna som ”hamnat” snett, till exempel mördat, till samhället igen. Mer pengar till kriminalvården!
maj 6th, 2008 at 10:57
Bra skrivit. Jag såg det nämnda avsnittet av Debatt, och det var ju en pinsamt dålig historia. Anhöriga i studion som lipar och pratar om hur de känner känns inte särskilt relevant i en debatt som bör handla om konstruktiva lösningar på ett av samhällets stora problem.
Det mest skrämmande är väl på något sätt att tankarna om ”hårdare tag” också spridit sig till vänstern, och då tänker jag särskilt på sexualbrottslingar. Jag undrar varifrån denna hämndlystnad kommer?
maj 6th, 2008 at 11:56
Jag tror det handlar om ett hårdare klimat rent generellt i samhället. Folk känner sig maktlösa och tycker allt blir värre och värre och syndabockar blir lätt att ta till sig. Nyliberalpolitik leder ofrånkomligt till isolering och att många sociala relationer inte kan utvecklas.
Vänstern påverkas väl av samhälleklimatet rent generellt också.
maj 6th, 2008 at 18:50
Väl reflekterat Herman, jävligt bra.
maj 7th, 2008 at 15:25
Helt rätt! Vi behöver mer protektionistiska handelshinder och totalt strypa arbetskraftsinvandringen så att denna nyliberala isolering kan brytas!
maj 7th, 2008 at 19:24
Ser ni aldrig brottsliga handlingar som ett val? Är de bara utryck för att Connys pappa är alkis och att Ludde retade honom för att han hade talfel? Varför retade Ludde honom? Jo, för hans mamma orkar inte ge Ludde kärlek? Varför orkar hon inte det? Jo, för hon har ett sånt slitigt jobb som städerska hos bankdirektören.
I slutänden är det bara välbetalda heterosexuella vita män som har ansvar. Eller hur? Då tycker jag att vi ska avskaffa myndighetsåldern. Vi får utse gode män åt hela svenska folket. Utom för de rika förstås. De har alltid strikt ansvar.
maj 7th, 2008 at 19:56
Stor humor när de ironiska kommentarerna med bred marginal bräcks av de uppriktiga inläggen i sin iskyla.
”Folk känner sig maktlösa och tycker allt blir värre och värre och syndabockar blir lätt att ta till sig.”
Ja, tro fan att man känner sig maktlös när man inser att samhället aldrig kommer till ens beskydd då man blivit utsatt, utan snällt får sitta och vänta och vänta på utredningar längst ner i Mellerudpolisens inkorg i 4 år.
”Syndabock”? Så nu är vi alltså inne på spåret att Anders Eklund inte är mer än en ”syndabock”?! Nej, du har rätt, det var nog Fredrik Federleys fel i slutändan. Det brukar vara så. Jävla ozonhåls-Fredrik.
maj 7th, 2008 at 20:41
Sällan har jag skådat så mycket blaj på en gång. Försök förstå vad prevention är. Den som är inlåst kan inte gärna begå brott utanför murarna. Detta är naturligtvis det primära i varje rättssamhälle. Vare sig han vill det eller inte så är det den kriminelles eget beslut att anpassa sitt beteende till samhällets normer. Den främsta uppgiften för de rättsvårdande instanserna är självklart att skydda sina egna medborgare. Kan man sedan få en eller annan buse att ändra sitt beteende är väl det bra men först måste han berövas friheten att fortsätta begå brott. Och efter tredje resan bör man låsas in för gott.
maj 7th, 2008 at 21:20
”Försök förstå vad prevention är. Den som är inlåst kan inte gärna begå brott utanför murarna”
Ja men då är det ju bara att vi låser in alla medborgare i ett superstort fängelse. Preventivt är ju detta en superbra lösning. Eller så försöker vi få människor (med eller utan tidigare belastning) att inte begå brott i framtiden.
maj 7th, 2008 at 21:47
“Försök förstå vad prevention är. Den som är inlåst kan inte gärna begå brott utanför murarna”
Jag har två filmtips till upphovsmannen bakom följande uttalande.: Minority Report och Escape from N.Y
I all välmening.
maj 8th, 2008 at 1:08
Alltså, varför är alla så överens om att vård är något per definition mildare än straff? För min del skulle det vara önskvärt med längre strafftider kombinerade med mer resurser till verklig rehabilitering. Måste jag verkligen välja?
maj 8th, 2008 at 1:28
Den norske professorn i rättsociologi, Thomas Mathiesen menar i sin stora bok ”Kan fängelset försvaras?” att fängelset INTE kan försvaras oavsett vilka utgångspunkter man har, allmänprevention, individualprevention o.s.v.
Det skall också nämnas att Sverige, som synnerligen före 1989 satsade mer på förebyggande åtgärder och rehabilitering har mindre brottslighet och mindre återfallsbrottslighet än vad länder som ex. England och USA (där nästan allt fokus ligger på själva straffet) har. Se ex. Marie Torstensson Levander, professor i kriminologi vid Malmö Universitet.
Ang. brottsoffer så är min erfarenhet att vi (jag har själv blivit utsatt för diverse brott, t.ex. mord på nära anhörig) sällan är speciellt hämdlystna av oss, det gäller nästan alla jag känner som blivit utsatta för brott, rån, våldtäkt, mord o.s.v. Bilden som vi förväntas leva upp till är ju att vi vill ha ”upprättelse”, d.v.s. ”öga för öga” och hela det köret, men det är ju mest vad folk tror, förväntar sig och hävdar att vi brottsoffer ska känna.
Jag vill bara på bästa möjliga sätt se till så att ingen ska mörda, våldta o.s.v. mera. Och jag har ingen anledning att tro att vägen dit går via ett allt hårdare och kallare samhälle.
maj 8th, 2008 at 10:24
Men nu har ju våldsbrotten minskat i USA 1973 hade 50 av 1000 utsatts för våldsbrott och 2003 var det 20/1000.
I Sverige ökar våldsbrotten 1980 hade 5,5 % utsatts för våld och 2005 var det 8 %.
maj 8th, 2008 at 11:14
Lösningen är ju att vi gör som batongliberalerna vill. Vi övervakar alla 24/7/365 (helst på arbetsplatsen) och avviker man det lilla minsta från detta fritt överenskomna samhällkontrakt så åker man in i negerförvaring i någon landshåla ingen hittar till på obestämd tid.
För att styra tiden mellan arbetet och hemmet så sätter vi upp övervakningskameror överallt och loggar all information i en gigantisk databas. Sen kan batongliberalerna mysa i sitt fria och säkra samhälle där friheten har dribblats bort i ett fascistiskt krav på absolut trygghet.
Är det bara jag som vill leva i ett samhälle där man KAN begå brott?