På slak lina över avgrunden

Det pågår för tillfället en ganska skissartad debatt om hur de västeuropeiska samhällena kommer att te sig efter den senaste ekonomiska krisen fått fullt genomslag. De europeiska vänsterpartiernas intellektuella diskuterar fram och tillbaka om vad de kallar för ”post-nyliberalism”, och huruvida det är ett meningsfullt teoretiskt begrepp eller bara en ”catch all” terminologi som många post-prefix brukar antyda. (dvs. att sätta post före något innebär bara att man vet vad som föregick det, inte att man kan säga något om det nya).

För er som läst debatten kring fordism/postfordism så är mycket bekant, se t.ex. förra numret av Transform eller Development dialogue nr 51 ägnas helt åt frågan om postnyliberalism och där särskilt den gamla kapitallogikern Elmar Altvater har en intressant artikel.

Men jag tror att det är förhastat att börja tala om en ny kapitalistisk strategi som skulle skilja sig från de senaste 25 åren på ett radikalt vis. Till att börja med kan jag inte se att en tydlig ackumulationsstrategi (sätt att strukturera produktionen åtminstone inom ett land, eller i ett handelsblock) har vunnit företräde framför någon annan. Sverige är ett tydligt exempel på att olika kapitalintressen inte har lyckats enas om en strategi som kommer ge dem en ny period med ”100 år av tillväxt”.

Å ena sidan har vi de större företagen och deras främsta talesperson i svenskt näringsliv som behöver långsiktig och stabil utveckling i högproduktiva sektorer för att kunna konkurrera internationellt. Sverige kan inte konkurrera med låglöneländer på exportmarknaden (inom överskådlig tid) och måste därför satsa på att konkurrera med högutbildad arbetskraft. Men för att få högutbildad arbetskraft måste det finnas någon garanti som gör det rimligt för människor att ägna flera år av sitt liv åt att utbilda sig. De måste ha en rimlig förhoppning om goda arbetsvillkor, relativt hög lön och kanske framför allt en stabil arbetsmarknad – och de måste ha möjlighet att skaffa sig utbildningen.

Det innebär att det krävs satsningar på utbildningssektorn, subventioner till statlig forskning och nyckelindustrier – som vi nu ser med t.ex. satsningen på SAAB som högteknologisk bilproducent med statlig backning. Storföretagen är inte fackföreningsfientliga i sig, de vill ha långsiktiga stabila avtal och garanter om arbetsfred – även om de förstås vill köpa den så billigt som möjligt.

De företagen finner för tillfället sin främsta representant i de (nya) moderaterna som likt SAP nu står för den långsiktiga nationella kapitalismen. För att moderaterna ska vinna nästa val så måste de hålla uppe investeringskvoten; utan tillväxt inga pengar till valfläsk och utan valfläsk ingen ny mandatperiod.

Det är dock något som hamnar i konflikt med Alliansens yttersta högerflank i det parti som väldigt missvisande fortfarande heter Centerpartiet. Centerpartiet kan inte konkurrera med moderaterna om att framstå som ansvarstagande nationella kapitalister; som Jonas Petterson visade så vet de ganska lite om byggindustrin och från Fredrik Federley vet vi att de inte heller är förmögna att driva företag.

De måste därför nischa sig och siktar på det segment av den svenska kapitalismen som står längst från moderaterna, dvs. småföretagarna. Om storföretagen på grund av investeringsstorlek och utvecklingstakt med nödvändighet tänker långsiktigt så gör småföretagen precis tvärtom. De måste gå med vinst nästan ögonblickligen och det enda sättet att göra det är att konkurrera ut andra företag; främst genom priskonkurrens.

Priskonkurrens för företagen betyder lönepress för arbetarna och småföretagarnas krav är därför tillgång till lågutbildad och helt oorganiserad arbetskraft som accepterar dåliga löner och villkor. Den arbetskraften kan de få genom till exempel arbetskraftsinvandring, genom sänkning av studiemedel så att studenter tvingas ut på arbetsmarknaden eller genom försämringen av socialförsäkringar som tvingar arbetslösa och sjuka att ta arbeten till dåliga villkor.

Den här strategin ger kortsiktiga vinster i opinionsstarka grupper; i längden är det skadligt även för det svenska nationella kapitalet men för småföretagare och höginkomsttagare är det kortsiktigt mumma. Det kan finansiera snabba skattesänkningar, det sänker lönenivåerna generellt och förbättrar därmed arbetslöshetsstatistiken då det i Centerns Sverige alltid finns en hiss som behöver förare.

Vi ser alltså två motsatta strategier; å ena sidan sägs Europas framtid ligga i mer högteknologisk produktion som kräver välutbildade människor med långsiktiga anställningar, å andra sidan sjunker utbildningsbidragen, anställningsformerna blir mer osäkra och man uppmuntrar företag som konkurrerar med låga löner genom att ge dem statliga bidrag eller tillgång till utkommenderad arbetskraft från arbetstorg och bemmaningsföretag.

Det som är bra för de småföretagare som Centerpartiets säger sig tala för är alltså inte bra för de större företagen som Moderaterna måste ansvara för i sin nya roll som nationella kapitalister – en roll som tidigare i stort sett reserverats åt SAP. Vilken av dessa strategier som slutligen kommer att vinna är oklart. Å ena sidan den tidigare japanska modellen, som vi nu ser i USA hos t.ex. Google och Facebook, där man försöker locka till sig långsiktigt lojal och högproduktiv arbetskraft med frikostiga avtal som betalar sig på lång sikt.

Å andra sidan den utveckling som vi också ser i USA med working poor, människor som kör hissar och håller skyltar och som inte klarar sig på lönen från tre olika jobb. Det är förstås inte så att en av strategierna slutgiltigt måste vinna och radera ut den andra. Kanske är det som en del vänsterteoretiker föreslår, att nyliberalismen inte är en homogen strategi utan ett sätt att reglera tempot i de här utvecklingarna så att de kan ske parallellt.

Men utvecklingen i USA visar samtidigt att kapitalet i sådana fall måste balanserna på en slak lina mellan dessa två tendenser, man kan inte samtidigt ha både en nyliberal arbetsmarknad och en nyliberal stat. Om människor riskerar svältdöden varje gång de får sparken så kan man inte motivera dem att skaffa kostsamma utbildningar, och oavsett det så hotar det den variabeln som OECD kallar ”social cohesion” – samhällets sammanhållning.

I länder där kriget för brödfödan är just ett krig så blir de sociala spänningarna starka, och även om multinationella företag skiter i ditt välmående så innebär våld och kriminalitet en osäker investeringsmarknad. För ett mer lokalt perspektiv kan man se vilka konsekvenser det fått för den sittande regeringen när sjukskrivningsreglerna blev för absurda. Gränserna för vad man kan acceptera flyttas visserligen, men som vi sett ovan så flyttas de inte lika snabbt som näringslivets behov vill göra gällande.

Alliansen lyckades sälja in idén att hårda tag mot arbetslösa var nödvändigt för att piska ”den inlärda hjälplösheten” och bidragsberoendet ur dem. Men legitimiteten kraschar mot en stenhård verklighet när det innebär att hundratals människor som gett sina liv åt SAAB (eller vilket företag som nu går under härnäst) över en dag får veta att arbetslösheten är ett individuellt problem som nu måste jobbcoachas av t.ex. hypnotisörer. Det krävs mer än en duktig spindoctor för att kommunicera den idén.

För tillfället står vi inför ett val av två vägar som båda innebär problem och möjligheter; och det är lika bra att vara ärlig med att arbetarrörelsen just nu är svag i Västeuropa och socialismen inte tycks stå på dagordningen under de närmaste åren. Det innebär dock inte att det är ointressant att aktivt välja väg, det är skillnad mellan att arbeta i byggsvängen i Sverige och att vara hissförare i Polen – även om båda är exploaterade.

Samtidigt ska vi inte vara uppgivna eller bittra; att kapitalisterna just nu inte kan enas innebär att det finns stora luckor i deras kontroll och deras erbjudanden. Igår sågs man som galen om man ifrågasatte att marknadsekonomin var historiens slut, nu har människor börjat tvivla. Mycket av det som togs för givet igår är idag uppe för debatt, i en undersökning som gjordes nyligen av BBC så sa var fjärde att ” den fria marknadskapitalismen har obotliga brister”.

Som någon sa tidigare när historien tog en oväntad vändning, ”det är stor oreda under himmelen, situationen är utmärkt”.