Populism i vänsterns tjänst?

Utvecklingen i Italien lämnar mig ingen ro, jag läser febrilt igenom böcker och mina egna anteckningar i ett försök att hitta nyckeln till den reaktionära utveckling som nu löper igenom många europeiska länder. Jag har tidigare skrivit på SVT om att högerns och extremhögerns framväxt måste spåras till ett grundläggande misslyckande från vänstern att artikulera den oro och otrygghet som blivit följden av den nyliberala vågen som började i slutet av sjuttiotalet. Men det räcker inte att bara konstatera detta, frågan är ju vad vänstern borde ha gjort istället.

Valet i Italien handlade uteslutande om säkerhet, det fyllde ungefär samma funktion som begreppet utanförskap hade i det svenska valet. Det satte ett namn på en diffus känsla som det stod var och en fritt att fylla med innehåll allt efter dagsbehov och önskemål. I boken ”On populist reason” analyserar Ernesto Laclau detta sätt att formera politiska krav. Begrepp som ”säkerhet” och ”utanförskap” kallar han för ”empty signifiers”. Med det menar han ett begrepp som är så lösligt och så formbart att det kan komma att bli namnet på en mångfald av enskilda krav och därigenom bli deras politiska uttryck.

Kritiken av populism har bland annat varit att det bara är tom och otydlig retorik som därmed öppnar för allsköns galningar och opportunister att sko sig på de mindre vetande. Laclau visar på ett fruktbart sätt hur man begår ett stort misstag om man betraktar populismen som en särskild sorts politik som vi rationella och upplysta står fria ifrån, istället ber han oss betrakta populismen som ett moment i formerandet av varje övergripande politiskt krav.

Om vi med hjälp av denna analys ska försöka förstå det samtida politiska landskapet så ser vi hur såväl den svenska som den italienska debatten passar som hand i handske. De två begreppen är så lösliga att inte ens de som driver dem politiskt i parlamentet exakt kan gå in på vad de betyder, ungefär som när Sverigedemokrater gör bort sig var gång de ska försöka förklara ”svenskheten”. Det är dock inte en brist i dessa begrepp, utan själva deras politiska funktion.

Bara genom att vara så diffusa och rörliga kan de komma att representera en sådan mångfald av känslor och krav. Begreppet utanförskap har omdefinierats flera gånger under valdebatten beroende på vad som för tillfället diskuteras. (läs mer i Arbetarrörelsens tankesmedjas utmärkta rapport ”innanför utanförskapet”) Vad gäller säkerhet så är det än tydligare, varje känsla av otrygghet kan ju ses som en avsaknad av säkerhet. Det bästa av allt för högerpopulisterna är att de kan utmåla en tydlig fiende med lika diffus och heltäckande omfattning. Känner du dig otrygg? Muslimerna. Oroar du dig för brottsligheten? Mångkulturella gäng. Är du rädd för att bli av med jobbet? Arbetskraftsinvandring. På detta sätta kan man utpeka en universalfiende och ett enkelt svar på varje fråga, vars cyniska logik har sin slutpunkt i de brandbomber som kastades mot romer i Italien för några veckor sedan.

Så långt högern, men vad borde då vänstern ha gjort för att undvika den utvecklingen? Jag har kommit att ompröva min tidigare hållning att vänstern borde ha lämnat debatten därhän och istället valt en annan arena. Jag tror att ressentimentet i dessa fall är så pass starkt att vänstern inte kan kosta på sig att inte organisera och artikulera dessa strömningar, för vi kan vara helt säkra på att högern kommer att göra det. Bakom varje fråga som tar sig uttryck i otrygghet så finns det ju en konkret materiell grund som vänstern förmår förklara bättre och mer progressivt än högern någonsin kan.

Känner du dig otrygg? Det beror på att dagens samhälle bryter upp alla gemenskaper och ställer var och ens överlevnad mot sin nästas, var och en för sig är den nyliberala rationaliteten. Oroar du dig för brottsligheten? Om man vill förstå stegringar av ungdomsbrott så se hur de följer nedskärningar i offentlig sektor eller kortsiktig vinstjakt. Logiken är som mest tydlig när Ericsson lägger ned sin fabrik i Kumla trots att den går med vinst, och nya arbetsplatser istället finns i den Kumlabunker som bygger ut. Är du orolig att bli av med jobbet? Stärk fackföreningarna och möjligheterna till internationell organisering av arbetarklassen.

Känslan av gemenskap är inte en abstrakt luddig välvilja som tillkommer alla människor, den har sin grund i organiserandet av samhället och de materiella villkoren. Vi kan vara solidariska och bry oss om varandra om det ges möjlighet. Vi kan intressera oss för att alla ska ha en bra vård istället för att se hur vi själva ska komma fram i en privat vårdkö. Vi kan bry oss om allas barn istället för att fixa fördelar till vårt eget dagis. Lärdomen från Italien är att vi inte kan vänta, att varje krav som vänstern inte artikulerar istället riskerar att slå över i själviskhet och cynism. I nyttomaximerande individer som försöker knuffa sig fram, och i slutändan i brandbomber mot våra mest utsatta grannar.

Läs mer: Guldfiskes utmärkta serie om utvecklingen i Italien
Säkert! För vem?
När Berlusconi öppnade dörren för fascismen
Det minimala steget från medborgargarde till lynchmobb
Vem knegar i Lega Nords fabriker?
Järngardets arvtagare på marsch igen