Sista ordet: Säg mig ditt straff och jag ska säga vem du är

Jag ska försöka svara på Dick Erixons utläggning utan att förfalla till detaljkritik, men jag måste inledningsvis kommentera några punkter i vilka Dick glider från ”anser jag” till ”därmed är det så”.

Vänstern har inte tagit föreställningen om rättvisa från juridiken, i själva verket anser vänsterinriktade rättsvetenskapare att frågan om intressekonflikter och deras förmedlande föregriper juridik i modern mening. Rättvisa är ett ytterst problematiskt begrepp, men när man hanterar det som Dick gör så faller det tillbaka på Lex Talionis, öga för öga. Som Marx påpekar så är även nävrätten en rätt och i Dicks fall så leder väl då statens våldsmonopol till att fängelset äger nävarna som ska slå försoning ur kroppen på brottslingarna. Hänvisningen till romersk rätt är talande, i romersk rätt ansågs skulderna vara fästa i vaderna på människor. Hade man en ekonomisk skuld kunde den därmed skäras ut i skålpund kött om man saknade ekonomiska medel att gottgöra (för övrigt något av en föregångare till dagens arbetslinje).

Mitt påstående om att ”alla är överens” om att längre fängelsestraff är kontraproduktivt bemöter Dick på ett slagkraftigt vis, han håller ju inte med själv och därmed är det uppenbart att konsensus inte råder. Jag får därmed modifiera mitt påstående lite, ”alla seriösa rättsvetenskapare och kriminologer som satt sig in i ämnet anser att längre fängelsestraff är kontraproduktivt. Vissa svenska liberaler håller inte med”. Som någon mycket riktigt påpekar i kommentarerna så är även det en sanning med modifikation, vissa mindre brott tycks kunna påverkas av hårdare straff. Det krävs dock väldigt hårda straff, men om man t.ex. skär händerna av snattare så minskar snatteriet.

Dick går dock vidare på samma slagkraftiga vis. Låga straff skapar hämndlystnad, se bara hur hämndlystna liberala bloggare är. Jag menar dock att människors upplevelse av rättvisa, upprättelse och försoning är sociala fenomen. Om upprättelsen består i erkännandet av att det offret utsatts för tas på allvar, så kan det lika väl erhållas i samhällets tydliga ställningstagande att fortsatta brott ska förhindras i mesta möjliga mån. Vilket för oss tillbaka till forskningen som visar att hårdare straff inte är sättet att uppnå detta. Sverige satsar nu enorma summor på byggandet av högsäkerhetsfängelser, vi kommer att ha fler per capita än något annat land, men i stort sett ingenting på utslussning. Ingenting på halvvägshus, ingenting på vettiga sociala miljöer i fängelserna. Måttet på en civilisation är nog återigen hur de behandlar sina fångar, och Sverige ligger illa till.

Det är dock tydligt vari meningsskiljaktigheterna består. Dick vill hämnas. Det säger han tydligt. Om någon begår ett brott så ska denne straffas lika hårt som brottet. Sen kan möjligen rehabilitering komma på tal. Öga för öga, av med händerna. Efter 10 år på Kumla så släpper vi sen ut människor som behandlats som djur i samhället och tror att det ska funka. Se dokumentären som jag länkar till i mitt förra inlägg för en tydlig bild av vad vi gör med de människorna. Nej, jag är inte förvånad över återfallsgraden. Den går att härleda rakt ur hur de svenska fängelserna ser ut.

Historien ger även den Dick fel, att högre murar och mera våld skulle vara konsekvensen av min snarare än hans egen linje. Vid de tider då svensk kriminalpolitik mer liknat den vision jag har, om än inte alls uppnått, så har vi haft färre fångar, mildare våld och en mindre rädsla i samhället. Nu har vi hetsdebatter, högsäkerhetsfängelser, privata väktarbolag och en panisk rädsla som sprider sig. Min poäng i min första artikel är att detta är ett tecken på en politisk process som tappat greppet. De instanser av civilsamhället som tidigare kunde hantera konflikter på ett mer progressivt sätt har successivt slagits sönder, något som har band till arbetarrörelsens sönderfallande organisationsformer. Det får bli temat för en annan artikel, men jag vill sammanfattningsvis påpeka att frågan egentligen handlar om hur vi vill bygga vårt samhälle. Kumlabunkern är tragisk för de som sitter i den, men den är än mer tragisk för vad den gör med oss som fortfarande är på utsidan.

Historien och forskningen ger Dick fel. Men han håller ändå inte med och som det ser ut just nu så riskerar han ändå att få rätt. För med den politik som han efterfrågar så kommer våldet att öka, såväl mellan staten och medborgarna som medborgarna emellan.

Läs även:
Dick Erixon: Låga straff ger hämndlystet samhälle
Petter Nilsson: Någon borde skjutas…