Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin…

Stefan Löfwen; säg efter mig: ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!”

Det IF Metall nu gör är inte bara ett brott med det fackliga löftet, det är inte bara ett brott med den Rehn-Meidnerska modellen – det är också i längden hopplöst och korkat.

Inom den Rehn-Meidnerska modellen (som i dagsläget i stora delar övergetts och därmed inte ska jämställas med det alliansen på nyspråk kallar ”den svenska modellen”) finns en grundläggande insikt.

Ineffektiva företag som har låg produktivitet är skadliga för arbetsmarknaden. Om ett företag inte klarar av att betala de genomsnittliga lönerna i en sektor så ska det företaget inte finnas. Det ska slås ut till förmån för de effektivare företagen och det kapital och den arbetskraft som friställs kan då överföras till de mer effektiva företagen. På det sättet får man en strukturomvandling som gynnar en rörelse uppåt i löneutvecklingen. Om man däremot tillåter lönekonkurrens nedåt så kommer ineffektiva företag att kunna överleva på bekostnad av mer effektiva företag, bara på den grund att de suger ut sina anställda mer och betalar sämre löner. När lönekostnaderna är så låga så finns det inga ekonomiska incitament att utveckla effektivare teknik, det är ju billigare att anställa någon för att bära saker än att bygga ett rullande band för att flytta dem. Människor kommer att göra arbete som maskiner skulle kunna göra och till slut så får vi fenomenet med hissföraren – ett arbete som ingen ska behöva göra.

Tyvärr är denna konflikt inbyggd i den fackliga logiken. Det finns ett problem med att facket i tider av försämrad tillväxt främst har att slå vakt om en viss nivå av arbetslöshet. Det som Marx kallar ”den industriella reservarmén”, dvs. de arbetslösa som hela tiden hotar att ta anställning till lägre lön än de organiserade i facket, har institutionaliserats i facklig form och genom a-kassor och socialförsäkringar. Därmed så blir det fackets roll att etablera en viss balans mellan lönenivåer och arbetslöshet, och det är också därav som facket i sig aldrig kan vara en revolutionär organisering.

Med det sagt så friskrivs inte IF Metall från sitt svek bara med den ursäkten att detta är deras logik. För även inom denna logik så finns det ett spelrum för maktförhållanden i samhället – vid en viss tidpunkt kan det bli så att Metall spelar en rent reaktionär roll och den offensiva politiska funktion bärs bättre av andra organisationer, men den tidpunkten borde inte vara här ännu. För visst finns det resurser. Den senaste tidens skattesänkningar, aktieutdelningar och bonusar visar att pengarna finns.

Vi, dvs. svenska löntagare främst organiserad genom LO-facken, har varit alldeles för dåliga på att kräva dem. När tillväxten steg så skenade aktieutdelningarna iväg samtidigt som reallönerna halkade efter, och nu när tillväxten vänder så kröker ett av Sveriges starkaste fack rygg för första bästa hot. Det är fanimej ovärdigt. Det är därtill riktigt farligt, för om Sveriges starkaste fack beter sig på detta viset – hur ska det då gå när bilan faller över de svagare. Det fackliga löftet bygger på att alla slår vakt om sin post, och Stefan Löfwen har släppt sina kamrater för att istället skaffa nya vänner i Svenskt Näringsliv.