Hur länge ska vänstern anpassa sig?

För den som hörde Ekots radiointervju med Lars Ohly i lördags kom en besk nyhet. Vänsterpartiets styrelse planerar i dagsläget att slopa utträdeskravet ur EU. Om det var frustration över det dåliga resultatet i EP-valet kan det vara en anledning men en mer tänkbar är att göra oppositionskollegorna till lags.

Hur man än ser det är utspelet oroande. Det bekräftar den ideologiska och organisatoriska kris vänstern befinner sig i för tillfället. Gång på gång har radikala krav tonats ned för att senare helt överges i syfte att passa en verklighet som borgerligheten ritat upp. Hela tiden frågar man sig om saker och ting är realistiska och hela tiden får visionerna stryka på foten när pragmatismen får styra enbart för att passa en liten tyckarelit på ledarsidorna och tv-sofforna.

Men vem vill ha ett parti som inte vågar stå upp för sin politik, även när det blåser? DN möjligtvis men inte för medlemmarna i LO som förlorat rejält på över tjugo års högerpolitik. Tro fan att de är frustrerade när vänster och höger smälter samman till en icke-skiljbar massa som utför beställningsjobb åt topparna i samhället.

Istället för fler reträtter måste vänstern bli kaxigare, våga utmana och framförallt skissa på ett alternativt samhälle med utrymme för utopiska ideer.

Kan vi ha en läxfri skola? Är det möjligt att lämna EU? Kan vi kraftigt bygga ut den offentliga sektorn med minskade inkomst- och klasskillnader? Kan vi slänga ut alla privata krämare i välfärden?

Men framförallt måste vi sluta anpassa oss. För vem är det egentligen som tjänar på fortsatt likriktning i det politiska debattklimatet? Vi eller våra motståndare?