Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slår nedåt, begränsad när den slår uppåt
Någon kanske reagerar på att yttrandefriheten den senaste veckan har fått tusen gränser, när den var så gränslös för bara något år sedan i samband med Muhammedkarikatyrerna. Men det är inget att oroa sig över, den västerländska yttrandefriheten har inte förändrats. Det är så här den ser ut: gränslös mot muslimer och alla som saknar reell makt, begränsad när den ska användas mot makten.
Två västerländska fatwor visar var gränserna för yttrandefriheten går: en utfärdad av konservativa och fegliberaler som vill se Julian Assanges huvud på ett fat. Och en fatwa från motståndarsidans reptilhjärnor som påhejar mordhot riktat mot framförallt en av de kvinnor som anmälde Assange för våldtäkt. Med en känd antisemit vid namn Israel Shami som huvudkälla för påståenden som att hon skulle vara CIA-agent för att hon är emot Castro-regimen.
Så vilken sida ska man välja? De går inte att välja, vilket den radikala feministiska vänstern insett, utan detta är två fatwor i resonans som bara bekräftar den liberala patriarkala demokratins tillkortakommanden.
Vi har lärt oss mycket den senaste tiden. Till exempel att feminister inte kan bli våldtagna (tack Omvärldsanalys och resten av världen). Att den ”fria världen” har rätt att vara ”ofria världen” i förebyggande syfte (tack Roland Poirer Martinsson), att krig och ockupation är diplomati (tack Carl Bildt), att det mest oroande i dokumenten är att den amerikanska supermakten är för mjuk (tack Peter Wolodarski) och att det är USA och Israel som egentligen är bakom läckorna som är en psykologisk krigsföring mot Iran (tack Ahmadinejad).
Genom ovanstående skitsnack har maktens olika skepnader hanterat Wikileaks: genom att göra en förvirrande karusell av det hela oskadliggörs innehållet i dokumenten. Och makthavarna är lugna, de vet ju att konsekvenserna är ringa.
Den liberala västerländska manliga demokratin må krackelerar något dessa dagar, men den kommer att resa sig igen. För den definierar sig precis som vi har sett de senaste dagarna. I stort är den ganska nöjd med sig självt, vilket gör den mesta av den liberala kritiken mot den mest ett alibi.
Ansvaret på vänstern är desto större. Men en vänster som inte har en egen analys utan nöjer sig med sexistisk skåpmat och oreflekterat lyssnar på antisemiter, har inget alternativ att komma med. De vänsterradikala borde istället gräva i dokumenten och ta fram det som journalisterna och makthavarna försöker dölja. Och se sig om. För samtidigt som denna soppa har pågått har en unik terrordom gått oss obemärkt förbi. Två män i Göteborg fått en dom på fyra år för ”terrorplaner”. De talade om bröllop och giftermål på telefon, Säpo hör självmordsattack. De erkänner att de har varit i Somalia, de blir direkt kopplade till Al-Shabab. Två personer i juryn ville fria helt medan de andra röstade för fyra års fängelse, vilket gör domen unik. Domen bekräftar Wikileaks-dokumenten, att Sverige och USA är på samma sida i det smutsiga och oärliga kriget mot terrorn.
Om detta borde vänstern tala om och göra något för de personer, framförallt muslimer, som drabbas just nu. Inte engagera sig för en man som är misstänkt för våldtäkt bara för att han råkar ha bra värderingar i övrigt.
Läs också:
Anna Hellgren om kvinnohatarna
Grunderna i anklagelserna mot Asange
Hanna Fridén om den svenska lagstiftningen om våldtäkt
Josefin Brink om problemet med den manliga kulten kring Assange
Ytterst graverande är också att den antisemitiska Shamir är Wikileaks samarbetsperson i Ryssland och att hans son Johannes Wahlström är den personen i Sverige. Wahlström har fått anklagelser om antisemitism efter en artikel i Ordfront.
Och på måndag startar ett alternativ till Wikileaks av avhopparna som kallas Openleaks. Det återstår att se om det faktiskt kan ersätta Wikileaks arbete. Vi kommer sannolikt se fler alternativ, vilket ytterligare talar för att vi inte behöver offra allt vi tror på för Wikileaks ledning.
december 11th, 2010 at 6:58
Här reagerar jag en aning som latinamerikan som flyttade tillbaka till Latinamerika. Det stämmer absolut inte alls att folk i tex Nicaragua där jag bor tar Counterpunchs version av det som händer med WikiLeaks som måttstock på konsekvens eller ens som språkrör för vänstern i Latinamerika. Counterpunch ser jag inte som Kubavänligt och inte ens som antiimperialistiskt. Det faktum att nättidningen nu har tagit in en gammal Mossadagent som Israel Shamir som Assanges beskyddare gör inte saken bättre. Hela WikiLeaksföreteelsen är inramad så att högern flyttar fram sina positioner, och folk börjar bråka med varandra. Jag tycker att man kan kräva att Assange släpps fri och ändå tycka att han är en CIA-agent eller åtmisntone en korkad narcissist och – kanske en våldtäktsman – men våldtäkten i detta sammanhang hamnar på andra plats, för det politiska ansvaret handlar om livet på en massa kvinnor, barn, män, äldre, osv. Å andra sidan har jag inte heller något som helst förtroende för tjejen från Kristna Brödrarskapet – hon är en stor vänsterkarriärist och dessutom – ursäkta mig – en stor gusana, det kanske går i Sverige, men man kan inte göra vad hon gjorde mot det kubanska folket utan att besitta en stor dos ond tro, hon visste att hon spred ren propaganda mot Kuba. Politiska årsikter är inte bara åsikter – det finns konsekvenser som drabbar andra människor också. Anna Ardin bidrog till att legitimera en kriminell politik som urskinningslöst drabbar 11 miljoner kubaner, oavsett om de håller med revolutionen eller inte. Sådana som hon bidrog tex till att Sverige inte drog tillbaka sin skamliga politik om den ”gemensamma ståndpunkten” angående Kuba – en kriminell medbrottslighet med USAs blockadpolitik som av FN likställs med folkmord. Jag tror att en lärdom från WikiLeaks (och det kommer många fler i framtiden) är att engagemang och åsikter måste vara grundade i konkreta verkligheter och inte i val av livsstilar. En annan lärdom folk i Europa/Väst borde dra är att att de som egentligen lider mest av det som händer är vare sig de europeiska feministerna, eller antiimperialisterna eller Assange och WikiLeaks, utan mänsklighetens flertal som tvings ducka under de bomber som NATOs flygplan fäller över deras huvud.
december 11th, 2010 at 14:39
Varför skulle europeiska anti-imperialister/feminister lida pga wikileaks? Snarare stämmer väl maktgranskning och en demokratisk genomskinlighet som riktas uppåt mot krigsmakten etc istället för nedåt mot medborgarna (för en gång skull idag…) stämma överens med deras ideal.
Att demokratins grundfundament, som ju omfattar precis denna riktade granskning uppåt, idag dock helt plötsigt är kriminellt (och det har väl aldrig varit så lätta att ”sätta dit” någon med fel åsikter som idag) borde väl vara deras huvudbry.
Samt att man använder de många människor som lider under krig/fattigdom som slagträ mot samma demokratiska rättigheter.
Precis som du gjorde nu: att det är dessa människor som får lida för den demokratiska info som sprids med hjälp av wikileaks.
DET ÄR INTE SOLDATERNAS FEL ATT MÄNNISKOR DÖR – DET ÄR PLÖTSLIGT DE SOM BERÄTTAR VAD SOLDATERNA GÖR.
Och sen får krigsherrarna och maktherrarna hållas i fred i slutna rum och allt förtryck och lidande kvarstå i evighet, Amen.
december 11th, 2010 at 15:47
Läste lite fel, men: det är väl klart att alla förstår att det är krigsoffren som lider mest. Men att använda det som argument MOT fri granskning uppåt, i detta fall av krigsmakten, känns väldigt kontraproduktivt.
Det är väl inte som krigsoffren blir färre för att man stoppar all granskning av kriget/krigsmakten?
Du för fram argument som uppmanar till att välja att kapitulera inför krig, då motstånd kan innebära att man förvärrar situationen för de drabbade. Det är bedrövligt.
För du vet ju också, att det handlar inte om huruvida det är mest synd om Assange eller krigsoffren. Det handlar om att de alla är offer för en ny syn på demokrati och mänskliga rättigheter där alla ska hålla tyst om vad som händer och acceptera.
Att i detta sammanhang reducera assange och hans info till ett resonemang om huruvida det är mest synd om honom eller krigsoffren, är enbart en simpel högerfint. Eller inte ens det, enligt mig, det är en fegliberal hållning. Du vet ju vilken granskning, registrering och övervakning som sker ”nedåt”, av de fattiga och förtryckta.
En sann liberal skulle i sammanhanget stått upp för demokratin och yttrandefriheten, som innebär att lampan ska lysa uppåt – inte nedåt. Är det inte liberalismens, ja egentligen alla ideologiers (förutom möjligtvis fashismens) grundfundament?
december 11th, 2010 at 20:53
Jag pekade på ett missförstånd i texten genom vilken författaren pekade ut antiimperialisterna som anhängare till Counterpunchs manipulation av både Kuba och WikiLeaks.
Jag tycker att man ska protestera mot att Assange fängslas och att WikiLeaks stängs, men samtidigt är jag mycket säker på att både Assange och WikiLeaks ingår i en operation av psykologisk krigföring mot alla grupper och krafter som motsätter sig imperialismen på olika sätt.
WikiLeaks maktgranskning ”underifrån” är mycket tvivelaktig. Stackars de medborgare i ett samhälle som behöver förlita sig på att en grupp som ingen riktigt vet vilka de är, vad de har för idéer och för agenda, osv, skall värna om rättigheten att få veta saker och ting om makthavarna.
När WikiLeaks sluter en deal som går ut på att offentliggöra informationen med rätt till förhandsgranskning till några väl utvalda västerländska medier och inte samtidigt till andra globala medier som Novosti, Al Jazeera, TeleSUR eller Xinhua, och inte heller direkt tilll allmänheten, då har man anledning att ytterligare misstänka på vad det kan röra sig för ”underifrån” granskning.
En av sidoeffekterna av denna operation handlar om att injaga skräck på alla former av motstånd i och utanför cyberrymden – därför ska man protestera. Men snälla Assange är ingen hjälte…
Apropå offren, jag syftade inte bara på de direkta krigsoffren, utan även på de kapitalistiska globaliseringens offer: 200 miljoner migranter, över en miljard hungrande, osv… dessa är också ”kollaterala effekter” av kriget.
december 12th, 2010 at 4:10
En kommentar ang Openleaks: huruvida de lyckas ‘ersätta’ wikileaks eller inte är inte frågan man bör ställa, utan om organisationen kan komplettera dem på något sätt. Det vore imho alldeles ypperligt om det finns tio wikileaks/openleaks om ett år, eller ännu fler.
december 13th, 2010 at 18:47
Ja, stackars dessa medborgare idag, som lever i en värld av förtryck och krig och som förlitar sig på okända människor som symboliserar motståndet… Det kallas att bry sig om politik (och varkän Wikileaks eller Assange är väl speciellt okända längre, varkän vad gäller agenda eller syfte).
Men du kanske tycker det är bättre att bry sig om sig själv enbart. Ganska vanlig uppfattning idag, lustigt nog.
Men bryr man sig om sig själv, bryr man sig också om hur det samhälle man lever i ser på yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Och många har nog märkt att den granskning av makthavarna du talar om som en rättighet inte kan inte fås av alla, precis som man märkt att andra rättigheter idag kan vara svåra att få – face it.
Det finns rättigheter som gäller en massa olika saker: rätt till personlig integritet, rätt till ett värdigt liv etc. Vi har genomgått en massa politiska förändringar; sjuka folk har tagit livet av sig pga fattigdom, vi kan numera bli övervakade helt lagligt etc.
De personliga rättigheternas tid är nog ganska mkt över. Och det är då människor brukar börja bry sig om samhälleliga/politiska saker, för att få klarhet i vad som händer.
Förr i alla fall, nu kanske man kan gå till en coach.
Det jag reagerade främst på i det du skrev, även om du säkert är mer påläst än jag om olika saker, är hur du förflyttar skulden och ansvaret från de sanna förövarna, till de som faktiskt bryr sig och har agerat. Och du använder offren som slagträ. Det känns lika ”idag” som coachen.
december 14th, 2010 at 22:23
/* Inga sexistiska eller rasistiska kommentarer kommer accepteras på Dagens Konflikt */