Management-by-otrygghet

I grundskolan hade jag samhällskunskapslärare som hävdade som ett objektivt faktum inte bara att demokrati inte kan existera utan marknadsekonomi, utan att dessa två system så gott som alltid kommer i ett. Utan att göra någon utvikning över alla diktatorer i världen som verkat och verkar under marknadsekonomiska förhållanden vill jag peka på något mer  vardagligt: företagen.

Min erfarenhet är att privata (eller över huvudtaget toppstyrda) företag är oförenliga med demokrati. Det är små diktaturer där vi varje dag måste underkasta oss privata tyranners, eller ledningsgruppers, nyckfulla beslut. Det gör det demokratiska ramverket utanför arbetsplatsen högst relativt, att vi ska acceptera absolut ofrihet större delen av vår vakna tid.

Det som i den diktatoriska staten kallas repression, förtryck och godtycklig maktutövning kallas i företagsdiktaturen management. Och precis som diktaturer kan skifta till formen kan det finnas olika managementfilosofier. Det gemensamma är den demagogiska grundtanken.

Jag har stött på en mängd olika manegement-by-otrygghet taktiker under mina år ute i arbetslivet. En klassiker är att vid sidan av övrig övervakning betala vissa kollegor för att spionera på de andra. En ännu mer sinister variant är att skälla ut anställda en och en så att ett flertal känner sitt jobb hotat, och under samtalen antyda att kollegor tjallat på den utskällde. Ett ofelbart sätt att skapa otrygghet och splittra personalen för att minska risken att de anställda tar gemensam strid för något.

Om du kommer till en arbetsplats med riktigt usel stämning och skitsnack bland personalen, anta inte att du haft oturen att hamna bland otrevliga arbetskamrater. Snacka med alla en och en, lyssna och observera även ledningens taktik gentemot dig. I hundra fall av hundra ska det visa sig vara cheferna, inte dina arbetskamrater, som är roten till det onda.

Särskilt väl funkar denna typ av ledarskap i en arbetsstyrka med stor personalomsättning, där många därmed är anställda på timme eller provanställda. Då är hoten faktiska, som provanställd måste din arbetsköpare inte visa att du misskött arbetet för att kunna kicka dig. I princip kan du åka för att du har en ful mössa.

Klasskampen är något som pågår ständigt, i det lilla. Den är inte alls alltid revolutionär, utan kan handla om mycket vardagliga saker. Det är också sant att inte bara arbetarna driver klasskamp, utan även ägarklassen via sina pengar, sin ställning och diverse organisationer. I kristider ser de chansen att trumfa igenom sin politik, eftersom ekonomisk kris på sätt och vis är management-by-otrygghet i samhällelig skala. Därav alla krav att arbetarna ska gå med på lönesänkningar för att betala en opåverkad levnadsnivå för ägarklassen.

Därav också utspel som Maud Olofssons häromveckan. Maud vill luckra upp lagen om anställningsskydd, med sikte utan tvivel på att slutligen helt sänka den. Hon vill ha en stor mängd anställda i småföretagen som inte omfattas av reglerna om turordning vid varsel. Dessutom vill hon att provanställningar ska kunna pågå i två år!

Syftet med dessa åtgärder är uppenbart, att öka otryggheten. Utan regler för vem som kan varslas när, kan företagen verkligen spela ut de anställda mot varandra, och få var och en att känna sig lika hotad. Detta för att ingen ska våga ta strid för ens de enklaste saker i sin vardag.

Sak samma provanställning. Det är för all del möjligt att argumentera för två-tre månaders provanställning, för att prova om en anställd passar på ett arbete. Att provanställningen kan sträcka sig upp till ett halvår idag är redan det groteskt. De fastanställda som vill och vågar ha synpunkter, och de provanställda som hela tiden har ett hot över sig, blir två grupper på företaget. Utsträckt till två år blir provanställningen en obscenitet.

Många småföretag är riktigt dåliga arbetsköpare och har idag en stor personalgenomströmning. Alla kan se vad en sådan “reform” skulle betyda för personalens möjligheter att hävda sina åsikter på dessa företag.

Så här kommenterar Maud själv: ”Facket säger att man känner otrygghet. Om det är priset vi får betala för en förändring i las så är vi beredda att göra det.”

Naturligtvis är ni beredda Maud, det är ju inte er egen trygghet, psykosociala arbetsmiljö och arbetsgemenskap ni säljer ut. Arbetarklassen, föraktfullt reducerad till “facket”, kan man lätt sälja.

Det går att se arbetsrätts- och arbetarskyddslagarna som en förlängning av demokratin in i diktaturen, arbetsplatsen. Sen är lagarna självklart ingenting i sig självt. De är bara verktyg som måste tolkas och användas.

Då demokratin är abstrakt och klassamhället konkret kan lagarna också bli redskap för ägarklassen. Det ser vi bland annat i Arbetsdomstolen som allt oftare dömer till arbetsköparnas fördel. Därför kan man varken luta sig tillbaka och tro att arbetarvänliga lagar ska tillämpas automatiskt, eller tro att lagen i sig själv är vägen. Det är alltid gemenskap och kollektiv kamp som gör att arbetarkollektivet kan försvara sig mot demagogin.

Men för det finns det ingen anledning att slänga verktyg som till exempel las är överbord. I lägen där arbetarklassen är under press, som i ekonomisk kris med låg organiseringsgrad och korta osäkra anställningar, behöver vi alla verktyg som finns.

Samtidigt får vi inte glömma att varje mynt har två sidor. Samma ekonomiska krafter som nu får ägarklassens springflicka Maud att ihop med sitt gäng pressa på för större makt över arbetarna, samma krafter kan naturligtvis också vi använda oss av. För det var länge sedan systemet hade så låg trovärdighet. Makthavarna är rädda för de vanliga människorna. Det är ett läge vi bör utnyttja för att sätta press bakom våra intressen.

Jag minns allt arbetarfientligt som pressades igenom i och med den förra ekonomiska krisen första halvan av 90-talet: osäkra anställningar, allt fler låglönejobb inte minst i servicenäringarna, privatiseringar, repression.

Att det kunde gå så berodde till dels på att arbetarklassen blivit av med sitt minne. När folk fick höra att utvecklingen var någon sorts gud som vanligt folk inte kunde påverka, trodde de på detta och gav upp innan de försökt. Nu i 00-talets slut är det däremot hög tid för oss att minnas.

Några saker att minnas i närhistorien är till exempel den engelska arbetarklassens beslutsamma motstånd mot klassbeskattningen poll tax i början av 90-talet (en “reform” som Olofssons förebild Thatcher försökte genomdriva), eller hur arbetarna i 70-talets Italien gick samman 10000-15000 i ett område och satte tak för sina priser (kollektivtrafikbiljetter, elpriser, hyror med mera), återanställde sina sparkade kamrater genom militanta ingripanden och så vidare.

Nu är också tid att helt enkelt se oss omkring: överallt omkring oss finns framgångsexempel på vad som händer när arbetarklassen inte backar i krisen: de franska chefskidnappningarna där varslade anställda lyckats få igenom bättre villkor vid avgången, den vilda sopstrejken som tvingade arbetsköparen tillbaka till förhandlingsbordet och hotet om stämning ner i papperskorgen, den framgångsrika kampen för rimliga arbetsvillkor på restaurang Josefina: trots att arbetsköparen var beredd att  sätta in betalda hejdukar mot blockadvakterna och ringa på peppersprejande polis, förmådde han till slut ingenting mot de vapen som heter solidaritet och sammanhållning.