Med livet som insats

Varje år dör och skadas arbetare i Sverige på sina arbetsplatser. För varje år blir de dödade fler. Och det är framförallt på de så ofta omhuldade småföretagen dessa i de flesta fall helt onödiga olyckor sker. Jag citerar en läsvärd artikel från Dagens Arbete: ”Rapportförfattarna har inte lyckats finna några belägg för att det rör sig om en accelererande utveckling. Men att dödsolyckorna ökar är otvetydigt. På fem år har ökningen varit 35 procent, samtidigt som antalet förvärvsarbetande ökat med nio procent.”

2006 miste jag en ungdomsvän i en arbetsplatsolycka. Han var i 30-årsåldern. En mycket levnadsglad och levande kille. Att han inte finns är fortfarande lika obegripligt och omöjligt att acceptera två år efter hans död. Också äldre människors död är svår att hantera. När unga eller medelålders människor dör känns förlusten outhärdlig.

Därför är det märkligt hur lite uppmärksamhet de ökande arbetsplatsolyckorna får. Medan andra onödiga orsaker till unga människors död får stor uppmärksamhet, tigs det om dödsolyckorna på byggen, i skogar och fabriker. Varje år kommer en indignerad artikelserie om rattfylleriets offer. Den rattfulle har ett ansvar för konsekvensen av sina handlingar, att han tagit risker på andras bekostnad. Av arbetsköpare verkar vi däremot ytterst sällan avkräva ett sådant ansvar. Arbetets offer är anonyma siffror.

Ändå är det knappast en slump att olycksfrekvensen ökar, och att det är småföretagen som är dödsfällor. När stora företag vill minska sina kostnader och slippa ta ansvar för arbetarnas säkerhet lägger de ut arbete på entreprenad. Ibland sköts arbetet svart, och således utom räckhåll för all kontroll, även i gruvor och andra riskfyllda miljöer. Små företag konkurerar om att sälja sig så billigt som möjligt, och det är de anställda som får betala priset för det.

Oftast är dessa entreprenörer oinsatta i allt från lönesättning till fackliga rättigheter och sin skyldighet att hålla arbetsmiljön fri från faror. De gnäller i pressen om hur krångliga regler sätter käppar i hjulen för deras företagsamhet. De väntar sig att de anställda osjälviskt ska offra sig för och älska företaget, trots att de anställda varken har inflytande eller får del av vinsten.

Farliga och hårda arbeten läggs ut på entreprenad. Det stora fina företaget som har etiska principer betalar för att inte veta något om under vilka förhållanden det utförs. På samma sätt säljs vårdarbetare och de människor de arbetar för ut, liksom städare och många andra servicegrupper. Den arbetsköpare som utför uppdraget till lägst kostnad vinner. Samma princip som när man förr auktionerade ut sockenbarn till lägstbjudande. Personalen stressas sönder och brukarna vanvårdas bakom en fasad av vackra blomkrukor och tavlor som ska lugna de anhöriga. Företag som Attendo Care, som gång på gång anmälts av personalen för sin systematiska vanvård, tillåts att fortsätta att verka.

Debatten i dessa frågor har nästan helt uteblivit. När en 15-årig flicka miste livet på sitt sommarjobb tidigare i år kom frågan för ovanlighetens skull upp till ytan. Debatten rörde sig då försiktigt kring förhoppningen att skyddsombuden skulle bli mer utbredda och aktiva. En sån debatt missar målet. Många arbetare idag arbetar under förhållanden som är så osäkra att tillsättande av skyddsombud inte är möjligt i praktiken. De skyldiga är arbetsköpare i små och stora företag som är så förblindade av sina egna intressen att de är beredda att gå över lik. Nu när en kraftig lågkonjunktur står bakom hörnet kan vi vänta oss att pressen på arbetarna att utföra riskfyllt arbete utan kostsamma skyddsåtgärder kommer att bli ännu intensivare. Regeringen understödjer desperationen med sin arbetslinje, en omskrivning för slavarbetslinje.

Att arbetarradikalitet, som den senaste tidens blockader mot den här typen av hänsynslösa arbetsköpare, i Malmö och Stockholm lett till att polisen griper in för att skydda arbetsköparna med våld, borde kanske inte förvåna. En välmående medelklass ska servas av en osynlig, tyst och osäker arbetarklass är det tänkt. Vi förväntas finna oss i allt från att bära tröjor med förnedrande text till att dö på arbetsköparens kommando.

Att i detta läge organisera sig och stå upp för sina intressen kan verka mycket riskabelt. Man blir ifrågasatt, trakasserad av polisen och kan mista jobbet och kanske bli svartlistad. Men trots det har vi inget bättre val. Om vi inte sätter en gräns till slut, vem ska göra det åt oss?

  • Facebook
  • Twitter
  • del.icio.us
  • Print
salka

14 kommentarer till Med livet som insats

  1. petrichenko

    Jävligt bra text på mycket viktigt ämne!

  2. Micke

    Viva Salka!

    Äntligen någon på Dagens Konflikt som pratar så att man förstår.
    Inget ont om er andra, ni är jätteduktiga, men ibland tar akademikerspråket bort kraften i det skrivna ordet. Jävligt bra text angående vår viktigaste fråga; organisering. Utan den är vi ingenting.

  3. sara

    jättebra text! tack!

  4. Ida

    Bra skrivet om en angelägen fråga! Det är verkligen sanslöst att det är så tyst om den. Tyvärr kommer nog arbetsplatsolyckorna att öka inom den närmaste framtiden och organisering är och kommer att vara viktigare än någonsin.

  5. anna

    kan bara instämma, jättebra skrivet. inspirerande =)

  6. Giles

    Jättebra och angeläget som vanligt!

    Annars har det varit snålt om uppdateringar på sistånde, jag skulle gärna se att någon, förslagsvis Petter då jag tror att han har koll på det där, kommenterar den fördjupade bolånekrisen i USA. Det skulle vara intressant att läsa.

  7. Jarx

    ”…Vi är femhundra per år, som blir slaktade som svin”

    Hoppas att fler inser att verkligheten inte är en dans på rosor.

  8. Nicklas Eriksson

    Ännu är vi väl inte tillbaka på 500 per år, men det märks ju redan i statistiken att dödsfallen ökar på jobben igen. Tack Reinfeldt för de borttagna pengarna till arbetarskyddet.

  9. Tore Skogman

    Kliv ur kammaren och besök arbetsplatser istället.
    Jag arbetar i stenindustri och många av mina arbetskamrater skiter i att använda skyddsutrustning. Jag har besökt många industriarbetsplatser och det är generellt bra miljöer med tillgång till både skyddsutrustning och första hjälpen. Olyckorna beror oftast på att folk skiter i föreskrifterna.

    Och vad gäller regleringar. Jo, att det brukar komma en snubbe och titta på brandsläckarna en gång om året, och att ta tiotusen för en inspektionsrunda som tar 30 minuter är förstås fullt rimligt. Det är pengar vi kunde haft i lön istället.

    Vilken arbetarklass tror du dig representera? Hela ditt inlägg är inte mycket mer än spekulation. Ut och prata med folk istället.

  10. Klasse

    Vad snackar du om Tore? Jag jobbar på en tung industri med över 1000 anställda och de flesta olyckor beror på ”dålig information” och inte att folk skiter i föreskrifterna. Nått måste det väl bero på att dödsfallen i svensk industri plötsligt stegrat i höjd? Eller har den genomsnittlige arbetaren plötsligt blivit sämre på 1-2 år på att följa föreskrifterna och använda säkerhetsutrustning? Skulle inte tro det grabben. Jag har också nämligen haft som jobb att kolla brandsläckare en gång per år. Så där försvinner inga 10000 på 30 min. Är det svårt att kolla trycket i släckaren en gång per år själva på företaget? Det finns en manometer utanpå den…
    Kanske du som ska kliva ut och prata med folk istället…

  11. salka

    Som svar på din fråga Tore Skogman så repressenterar jag ingen annan än mig själv som person. Men eftersom jag arbetar, och kom ut på arbetsmarknaden på allvar när jag var i 17-årsåldern (nu ska jag fylla 35) så har jag en del erfarenheter som grund för mina åsikter.
    Det jag skriver om på Dagens Konflikt är sådant jag är berörd av, det tror jag är en vettig utgångspunkt för politiska människor.
    ”Vilken del?”. Ja vi kan väl säga såhär: min nuvarande lön innan skatt är 16800 före skatt, jag jobbar med växtservice och bor i en stockholmsförort (inte en sån med villor i). Jag har genom livet arbetat med/på: jordbruk, lantbrukshjälp, storkök,skolkök, renhållningsarbete, parkarbete, lager, brevbärare, krokimodell, förpackningsindustri (vid bandet ), städning av trappor, kontor, skolor, Liseberg, samt utomhus, enklare vaktmästarsysslor, personlig assistans, diskare, i vikariepool för diversearbetare och i vikariepool för vård. Så det blir väl, om man ska försöka sammanfatta, den lågavlönade delen som huvudsakligen är kvinnlig och arbetar inom service som jag ”representerar”. Men jag ogillar ordet ”representerar”, jag säger ”vi” eftersom min ställning som arbetare gör att jag har liknande intressen, problem och möjligheter som andra i samma samhällsställning, det är allt.
    Jag pratar självklart med både mina grannar, mina arbetskamrater, folk jag möter på krogen eller i tvättstugan. Jag är faktiskt en utpräglat social person.
    Men jag har aldrig jobbat inom stenindustri och har ingen anledining att misstro dig eller säga emot dina erfarenheter. Däremot har jag arbetat i många småföretag som stämmer med det jag skriver om, tanken brukar formas av erfarenheterna.
    Att arbetsolyckor med dödlig utgång ökat kraftigt på senare år är statistiskt säkerställt och okontroversiellt att hävda. Sen tycker du att jag spekulerar om orsakerna, jag tycker mig dra slutsatser. Personligen tycker jag att din förklaring verkar mer orimlig: att olyckorna skulle ha ökat för att arbetare slarvar och dessutom alltid har gjort det?

  12. anna

    Instämmer. Tores resonemang utgår från det han sett på sin arbetsplats och några andra ställen, något han generaliserar till att gälla allt och alla. Snacka om spekulationer och att föra över sin egen världsbild på andra… Tore kanske är bra på att prata med folk men inte på att dra rimliga slutsatser. Fint så.

    Det mest irriterande med inlägget är dock att Tores sätt att argumentera inte används bara av honom. Många av dagens debatter förs på en allt mer individualiserad nivå. Det verkar vara något av en trend. En trend som tyvärr tar bort fokus från de viktiga frågorna = hur inverkar de strukturella förändringar som idag sker i samhället, på individen? Orsaksfaktorerna tas istället effektivt ned på individnivå. En privatisering av ansvarstagandet, helt i linje med den politik som förs! Fantastiskt smart drag, då man på detta sätt kan slippa frågorna om vad en allt kallare samhällspolitik gör med medborgarna. Skulden för detta kan istället läggas på individen själv.

    Exempel: Littorins uttalande att ökningen av arbetsplatsolyckor beror på en ”tarzan mentalitet” hos de arbetande. Detta samtidigt som han m fl avvecklar och skär ner på forskningen om inspektioner av arbetsmiljö, som om det brann i knutarna.

    Kombinationen av drastiska samhälls-förändringar och skuldbeläggande av de individer som kommer i kläm, känns smått otrevlig.

    Paralleller kan dras till andra diskussioner. Exempelvis den om jämställdhet som förvandlats till en debatt angående det berömda ”livspusslet” och hushållsnära tjänster. Det som granskas är den privata sfären; individers beteende och hemliv är under luppen – kanske är det en hemhjälp man behöver (eller kanske en förändrad… mentalitet!). Vad man utesluter är därmed hur de större samhällsförändringar, i form av privatiseringar, åtstramad välfärd och minskad arbetslivs- och anställningstrygghet, inverkar. Förändringarna här kommer, som alltid, slå mot de traditionellt drabbade, alltså bl a kvinnor och detta med en något större effekt än vad förändringar på individ- eller hemmaplans-nivå någonsin kommer ha.

    Det är ett stickspår men vad jag menar är att samma sak gäller för Tarzan vs arbetsmiljö-diskussionen och Tores inlägg. Kolla forskning..

  13. anna

    och herr Skogman, förresten, jag är en utpräglat osocial person – får jag inte ha en åsikt om samhällets utveckling då? jag kanske har social fobi, vem vet…

    vi skulle nog missat ett flertal intressanta tänkare om vi dömt ut de som var osociala, i alla fall enligt dagens kapitalistiska mått mätt = en ständigt leende och tillmötesgående person som säljer sig och inte tänker själv.

    om du ursäktar bitterheten.

  14. salka

    Anna: håller helt med dig om det förödande med att debatt alltid förs på individnivå nuförtiden. Mitt svar i kommentarsfältet säger kanske emot detta. Men jag kände ett behov av att svara på svepande personliga anklagelser om att ha suttit och skrivit på en (studer- )kammare och inte veta något om hur det är ute på arbetsplatser. För det är så uppenbart fel så det har jag inte lust att svälja.

Kommentera

Connect with Facebook