Kommentarer till Med livet som insats

Av: salka

salka — Tue, 30 Sep 2008 03:38:42 +0000

Anna: håller helt med dig om det förödande med att debatt alltid förs på individnivå nuförtiden. Mitt svar i kommentarsfältet säger kanske emot detta. Men jag kände ett behov av att svara på svepande personliga anklagelser om att ha suttit och skrivit på en (studer- )kammare och inte veta något om hur det är ute på arbetsplatser. För det är så uppenbart fel så det har jag inte lust att svälja.

Av: anna

anna — Mon, 29 Sep 2008 13:24:58 +0000

och herr Skogman, förresten, jag är en utpräglat osocial person – får jag inte ha en åsikt om samhällets utveckling då? jag kanske har social fobi, vem vet…

vi skulle nog missat ett flertal intressanta tänkare om vi dömt ut de som var osociala, i alla fall enligt dagens kapitalistiska mått mätt = en ständigt leende och tillmötesgående person som säljer sig och inte tänker själv.

om du ursäktar bitterheten.

Av: anna

anna — Mon, 29 Sep 2008 13:09:15 +0000

Instämmer. Tores resonemang utgår från det han sett på sin arbetsplats och några andra ställen, något han generaliserar till att gälla allt och alla. Snacka om spekulationer och att föra över sin egen världsbild på andra… Tore kanske är bra på att prata med folk men inte på att dra rimliga slutsatser. Fint så.

Det mest irriterande med inlägget är dock att Tores sätt att argumentera inte används bara av honom. Många av dagens debatter förs på en allt mer individualiserad nivå. Det verkar vara något av en trend. En trend som tyvärr tar bort fokus från de viktiga frågorna = hur inverkar de strukturella förändringar som idag sker i samhället, på individen? Orsaksfaktorerna tas istället effektivt ned på individnivå. En privatisering av ansvarstagandet, helt i linje med den politik som förs! Fantastiskt smart drag, då man på detta sätt kan slippa frågorna om vad en allt kallare samhällspolitik gör med medborgarna. Skulden för detta kan istället läggas på individen själv.

Exempel: Littorins uttalande att ökningen av arbetsplatsolyckor beror på en ”tarzan mentalitet” hos de arbetande. Detta samtidigt som han m fl avvecklar och skär ner på forskningen om inspektioner av arbetsmiljö, som om det brann i knutarna.

Kombinationen av drastiska samhälls-förändringar och skuldbeläggande av de individer som kommer i kläm, känns smått otrevlig.

Paralleller kan dras till andra diskussioner. Exempelvis den om jämställdhet som förvandlats till en debatt angående det berömda ”livspusslet” och hushållsnära tjänster. Det som granskas är den privata sfären; individers beteende och hemliv är under luppen – kanske är det en hemhjälp man behöver (eller kanske en förändrad… mentalitet!). Vad man utesluter är därmed hur de större samhällsförändringar, i form av privatiseringar, åtstramad välfärd och minskad arbetslivs- och anställningstrygghet, inverkar. Förändringarna här kommer, som alltid, slå mot de traditionellt drabbade, alltså bl a kvinnor och detta med en något större effekt än vad förändringar på individ- eller hemmaplans-nivå någonsin kommer ha.

Det är ett stickspår men vad jag menar är att samma sak gäller för Tarzan vs arbetsmiljö-diskussionen och Tores inlägg. Kolla forskning..

Av: salka

salka — Sun, 28 Sep 2008 08:04:49 +0000

Som svar på din fråga Tore Skogman så repressenterar jag ingen annan än mig själv som person. Men eftersom jag arbetar, och kom ut på arbetsmarknaden på allvar när jag var i 17-årsåldern (nu ska jag fylla 35) så har jag en del erfarenheter som grund för mina åsikter.
Det jag skriver om på Dagens Konflikt är sådant jag är berörd av, det tror jag är en vettig utgångspunkt för politiska människor.
”Vilken del?”. Ja vi kan väl säga såhär: min nuvarande lön innan skatt är 16800 före skatt, jag jobbar med växtservice och bor i en stockholmsförort (inte en sån med villor i). Jag har genom livet arbetat med/på: jordbruk, lantbrukshjälp, storkök,skolkök, renhållningsarbete, parkarbete, lager, brevbärare, krokimodell, förpackningsindustri (vid bandet ), städning av trappor, kontor, skolor, Liseberg, samt utomhus, enklare vaktmästarsysslor, personlig assistans, diskare, i vikariepool för diversearbetare och i vikariepool för vård. Så det blir väl, om man ska försöka sammanfatta, den lågavlönade delen som huvudsakligen är kvinnlig och arbetar inom service som jag ”representerar”. Men jag ogillar ordet ”representerar”, jag säger ”vi” eftersom min ställning som arbetare gör att jag har liknande intressen, problem och möjligheter som andra i samma samhällsställning, det är allt.
Jag pratar självklart med både mina grannar, mina arbetskamrater, folk jag möter på krogen eller i tvättstugan. Jag är faktiskt en utpräglat social person.
Men jag har aldrig jobbat inom stenindustri och har ingen anledining att misstro dig eller säga emot dina erfarenheter. Däremot har jag arbetat i många småföretag som stämmer med det jag skriver om, tanken brukar formas av erfarenheterna.
Att arbetsolyckor med dödlig utgång ökat kraftigt på senare år är statistiskt säkerställt och okontroversiellt att hävda. Sen tycker du att jag spekulerar om orsakerna, jag tycker mig dra slutsatser. Personligen tycker jag att din förklaring verkar mer orimlig: att olyckorna skulle ha ökat för att arbetare slarvar och dessutom alltid har gjort det?

Av: Klasse

Klasse — Sun, 28 Sep 2008 03:08:10 +0000

Vad snackar du om Tore? Jag jobbar på en tung industri med över 1000 anställda och de flesta olyckor beror på ”dålig information” och inte att folk skiter i föreskrifterna. Nått måste det väl bero på att dödsfallen i svensk industri plötsligt stegrat i höjd? Eller har den genomsnittlige arbetaren plötsligt blivit sämre på 1-2 år på att följa föreskrifterna och använda säkerhetsutrustning? Skulle inte tro det grabben. Jag har också nämligen haft som jobb att kolla brandsläckare en gång per år. Så där försvinner inga 10000 på 30 min. Är det svårt att kolla trycket i släckaren en gång per år själva på företaget? Det finns en manometer utanpå den…
Kanske du som ska kliva ut och prata med folk istället…

Av: Tore Skogman

Tore Skogman — Sun, 28 Sep 2008 01:40:06 +0000

Kliv ur kammaren och besök arbetsplatser istället.
Jag arbetar i stenindustri och många av mina arbetskamrater skiter i att använda skyddsutrustning. Jag har besökt många industriarbetsplatser och det är generellt bra miljöer med tillgång till både skyddsutrustning och första hjälpen. Olyckorna beror oftast på att folk skiter i föreskrifterna.

Och vad gäller regleringar. Jo, att det brukar komma en snubbe och titta på brandsläckarna en gång om året, och att ta tiotusen för en inspektionsrunda som tar 30 minuter är förstås fullt rimligt. Det är pengar vi kunde haft i lön istället.

Vilken arbetarklass tror du dig representera? Hela ditt inlägg är inte mycket mer än spekulation. Ut och prata med folk istället.

Av: Nicklas Eriksson

Nicklas Eriksson — Fri, 19 Sep 2008 19:17:43 +0000

Ännu är vi väl inte tillbaka på 500 per år, men det märks ju redan i statistiken att dödsfallen ökar på jobben igen. Tack Reinfeldt för de borttagna pengarna till arbetarskyddet.

Av: Jarx

Jarx — Tue, 16 Sep 2008 12:27:25 +0000

”…Vi är femhundra per år, som blir slaktade som svin”

Hoppas att fler inser att verkligheten inte är en dans på rosor.

Av: Giles

Giles — Tue, 16 Sep 2008 09:57:08 +0000

Jättebra och angeläget som vanligt!

Annars har det varit snålt om uppdateringar på sistånde, jag skulle gärna se att någon, förslagsvis Petter då jag tror att han har koll på det där, kommenterar den fördjupade bolånekrisen i USA. Det skulle vara intressant att läsa.

Av: anna

anna — Mon, 15 Sep 2008 22:28:23 +0000

kan bara instämma, jättebra skrivet. inspirerande =)