Friskt vågat är bättre än hälften vunnet

Vårdförbundet står mitt i sin mest kritiska avtalsrörelse någonsin. En avtalsrörelse som inte bara ska bestämma medlemmarnas löner och förmåner de närmaste åren, utan även en avtalsrörelse där förbundets framtid står på spel.

Någonting har hänt i vården. Det är en långsam förändring som skett över de senaste 10 åren som nu verkar komma upp till ytan på riktigt, utan att någon känner sig beredd, varken arbetsgivare eller förbundet själva. På ytan verkar allt vara som förrut; läkarna står högst i rang och är dom som förväntas ta ansvar. Sjuksköterskor och arbetsterapeuter sköter den vårdande delen och antas finna sig i att vara underbetalda. Sanningen är en annan.

För drygt tio år sedan avskaffades landstingens vårdhögskolor och en ny generation vårdpersonal började läsa vid landets universitet och högskolor. Helt plötsligt hade landstingen inte total kontroll över utbildingarna längre och studenterna var nu riktiga studenter, förväntades lära sig kritiskt tänkande och vetenskapligt förhållningssätt. Ämnet omvårdnadsvetenskap upprättades på många håll och det dröjde inte länge förrän antalet disputerade sjuksköterskor gick från i stort sett noll till dagens över 600 i Sverige.

Utvecklingen av den svenska vården har gått oerhört snabbt de senaste 20 åren . Med mer högteknologisk utrustning och allt större krav från patientgrupper på avancerade terapival ökas kraven på sjuksköterskorna. Dom förväntas idag ta ett större ansvar än tidigare och har tagit över flera av Läkarnas tidigare uppgifter. Idag sköts kroniskt sjuka patienter med diabetes, högt blodtryck och

För låga ingångslöner och dålig löneutveckling gör att de nyutexaminerade skyr den svenska vården.

njursvikt till största delen av sjuksköterskor. Patienterna har flyttat ut från sjukhusen och in i hemmen. Och det är sjuksköterskorna som följer med ut.

Styrningen av vården har också ändrats de senaste åren. Inte bara har vi sett en utförsäljning av den gemensamma välfärdsapparaten. Vi har också sett de konservativa ledningsstrukturerna långsamt brytas ned och förgöras. Det är inte längre självklart att det är en läkare som är chef. Läkarna har, av någon outgrundlig anledning, både abdikerat från den administrativa makten och låtit ekonomer, officerare och sjuksköterskor ta över samtidigt som man håller på att förlora det akademiska övertaget; antalet disputerade läkare sjunker som en sten från 40% för 20 år sedan till under 20% idag. Idag är det inget konstigt att ha en sjuksköterska som chef, och varför ska en sådan tjäna 30 000 när en läkare hade fått 60 000 för samma jobb?

Sist men inte minst har vi det faktum att attityden till vårdyrken ändrats fundamentalt de senaste decennierna. Från att ha varit ett kall både för sjuksköterskor och läkare där 70-timmarsveckor och 2 månader i insparad jourkomp varit norm, har vårdyrkena förvandlats till vilka jobb som helst. Man vill arbeta vettiga tider på dygnet och ha såväl tid, som råd med familj och meningsfulla fritidsintressen.

Så nu sitter alltså vårdförbundet och upptäcker att deras egna medlemmar har sprungit förbi dom. Det är det gamla gardet som styr Vårdförbundet. Inte att dom inte vill sina medlemmars bästa, för det tror jag verkligen, men de förstår inte hur de ska komma ur den rävsax de själva satt sig i. Medlemmarna accepterar inte längre att ha ingångslöner långt under 20 000, det finns ingen sansad människa som köper en förväntad löneutvekling under hela sin livstid på i bästa fall 35% när ens arbetskamrat, läkaren, kan förvänta sig 120% från samma arbetsgivare. Det är inte löneutveckligen för sjuksköterskorna som är för dålig. Medianlönen rör sig stadigt uppåt och i snabbare takt än för många andra. Det är det faktum att yrkeskategorin är felvärderad som helhet, och det är något som, inte minst de yngre upptäckt.

För låga ingångslöner och dålig löneutveckling gör att de nyutexaminerade skyr den svenska vården. Flera nyutexaminerade sjuksköterskor pratar nu om en framtid i Norge, men framförallt pratar man om att lämna Vårdförbundet. Hela den frustration som ansamlats i den nya unga generationen av sjuksköterskor kanaliseras i denna avtalsrörelse samtidigt som vårdförbundet vaknar för sent och upptäcker att ilskan även kommer att riktas mot dom. Bara det faktum att styrelsen föreslog att man ska tacka ja till hälften av vad man krävt gör att man framstår som, om möjligt, ännu vekare än vad man gjorde innan i medlemmarnas ögon.

Tabell 1. a) Löneutveckling för två professioner i landstinget 2002-2006 b) Skillnad mellan de sämst och de bäst betalda inom respektive profession 2006. Källa SCB, Vårdförbundet, Sveriges läkarförbund.

Oavsett hur det går i förhandlingarna, och oavsett vad strejken leder till, har vårdförbundet bara ett val; att driva igenom sina medlemmars krav. Viker man sig för SKL nu kommer de egna medlemmarna att gå ut i vild strejk och/eller hota med massuppsägning som i Finland i höstas. Där fick man igenom 28% på 3 år och varför skulle de Svenska sjuksköterskorna nöja sig med mindre när de vet att det går att få igenom sådana krav? I personalrummen på kafferasterna diskuteras frågan livligt och medlemmarnas kampvilja är stor. Frågan är bara hur långt Vårdförbundet är beredda att gå. Orkar man inte denna gång kommer utträdesansökningarna hagla in och återväxten avstanna totalt. Frågan är då om Vårdförbundet någonsin reser sig igen.