Konflikt i fokus: Dagens Konflikt möter strejkande sjuksköterskor

Klockan 12 på måndagen inleddes vårdförbundets strejk över hela landet. Dagens Konflikt var på plats vid Universitetssjukhuset i Linköping för att känna på stämningen och träffa några av de strejkande syrrorna.

Klockan är strax före halv tre och utanför lungmedicinska kliniken sitter Filip Bergquist och Sara Carlsén och småpratar på varsin kontorsstol. De har båda röda banderoller tvärs över bröstet med vårdförbundets logotyp och ordet ”STREJKVAKT” tryckt i svarta versaler. Det är ganska lugnt och stillsamt uppe på plan 14, bara några enstaka sköterskor passerar förbi i sakta mak. Avdelningen är stängd och alla dörrarna i korridoren står på vid gavel in mot de tomma sängarna. Patienterna som måste ligga inne har hamnat på någon annan avdelning i den flyttkarusell som föregått strejken den senaste veckan.

Just här i Linköping presenterade sjukhusledningen tidigare på dagen vilka effekterna av de lokala förhandlingarna som förts under helgen. Akuten minskar sin verksamhet, antalet vårdplatser skärs ned med ca 100 stycken och vissa avdelningar som lungmedicin och ögon stängs medan det mesta av den planerade kirurgin ställs in tills strejken är över. Och när det blir, det vet ingen. Kampviljan är stor hos medlemmarna och förhandlingarna i Stockholm verkar inte riktigt ha tagit fart igen.

- Vi tycker att utbildning och ansvar ska löna sig, säger Sara. De senaste åren har sjuksköterskorna fått ta allt större ansvar för vården och många är vidareutbildade inom olika specialistområden. Läkarbrist inom många områden, framför allt på vårdcentraler har gjort att sjuksköterskor tar över många av läkarnas uppgifter, i vissa fall har man varit tvungen att öppna sköterskemottagningar som gör läkarnas jobb, men hittills har det inte synts i lönekuvertet. Nu när vi strejkar får vi höra att det kan vara samhällsfarligt, men om nu är så nödvändiga; varför syns det inte i plånboken? Jag tror att folk inte riktigt inser vilket ansvar vi tar för vården, men när man berättar dom vad vi gör tycker de allra flesta att vi har för dåligt betalt, fortsätter hon.

Både Sara och Filip tycker att sjuksköterskejobbet är felvärderat.
F: – Varför räknar man alltid i procent? Det spelar ju ingen roll om lönen är låg från början! Det måste till en rejäl höjning och sedan en bra löneutveckling.
S: – Jag har bara jobbat i två år men det finns en annan syrra här som precis gått i pension och hon hade bara 4000 mer än mig.
F: – Ja jag klarar mig fint på min lön nu när jag fortfarande är ung och inte har ansvar för barn och familj, men det blir halvt omöjligt att fixa det sen. Vi måste ha en bättre löneutveckling än så.
S: – Inte för att vi kräver några läkarlöner men vi borde ligga någonstans emellan dom och undersköterskorna, runt 30 000 tusen ungefär. Det känns orimligt att vi har så lite som vi har idag.

Även om lönerna mellan olika personalgrupper på samma arbetsplats skiljer sig mycket åt ser varken Sara eller Filip någon konflikt mellan grupperna.
S: – Det är klart att det känns underligt att en undersköterska kan tjäna lika bra som en sjuksköterska efter senaste avtalet, men det är absolut inget jag missunnar dom
F: – Alla här jobbar väldigt nära varandra och vi känner ett starkt stöd från våra kolleger och våra närmaste chefer för de krav vi har, men det är ju inte dom som bestämmer.
S: – Det är väldigt oklart vem det är som bestämmer egentligen. Första linjens chefer har väldigt lite handlingsutrymme och när det kommer högre upp skickas bollen fram och tillbaka mellan chefer och politiker. Ingen verkar riktigt vilja ta ansvar för det hela. Den lokala process som finns i dagens avtal funkar inte. Det finns ingen strategi för att höja Sjuksköterskornas löner utan man lägger sig på den miniminivå som finns i avtalet när tanken var en helt annan. Arbetsgivaren har inte tagit sitt ansvar.
F: – Det finns mycket frustration över detta bland oss. Speciellt eftersom Landstinget i Östergötland har bland Sveriges lägsta löner för sjuksköterskor. Nu måste det fram tydligare riktlinjer och strukturer.
S: – Det här med lokala förhandlingar tycker man inte att det har funkat på lokal nivå, det finns inte förtroende för lokala arbetsgivare och det skulle jag, om jag var landstinget, ta allvarligt på.

Apropå vårdförbundet så undrar vi självklart hur de som unga medlemmar ser på sitt förbund. Hur är det med förtroendet?
F: – Jag tycker nog inte att det är så dåligt. Jag har i ju för sig bara jobbat ett år och så kommer det en strejk nu. Mitt förtroende har snarare stärkts nu sen varslet.
Men är ni inte oroliga för att styrelsen och medlemmarna kommit för långt ifrån varandra? Kongressen körde ju över sin egen styrelse.
S: – Det handlar som sagt om det här med lokala förhandlingar där vi har olika syn. Lokalt gillar man det inte, men på centralt håll tycker man att det är önskvärt. Den enskilde medlemmen har känt en distans mellan sig själv och förbundet. Men det är vi som är med i facket som är facket – inte styrelsen. Och det tror jag att de förstår och känner nu.

Nu har alltså strejken dragit igång, och frågan är hur Sara och Filip ser på själva strejkandet, det var ändå 12 år sedan sist och då var ingen av dom med.
F: – En kort strejk vore det allra bästa, det är lite jobbigt att vara i strejk. Det är klart att det hade varit roligare att arbeta än att sitta här.
S: – Sen är det alla patienter, det är ju dom som drabbas av det hela.
F: – Vi kan inte hålla på hur länge som helst för då tappar vi samhällets förtroende.

En vårdkonflikt är lite speciell på många sätt. Det är inte bara det att den klassiska motsättningen mellan arbetstagarens del av kakan versus vinstintresset inte är solklar, det är även det faktum att produktionsbortfall inte är något som arbetsgivaren förlorar pengar på under en konflikt, snarare tvärt om, och produkten, dvs. vården, är något som medborgarna förväntar sig, kräver och dessutom enligt lag har rätt till, även under en konflikt. Då är risken att opinionen vänder sig mot de strejkande istället medan arbetsgivaren går oskadd ur konflikten.

F: – Vi måste ut och snacka med folk och ge vår bild av konflikten. Det får inte bara bli arbetsgivarna som får ut sitt budskap
S: – Det känns ändå som att vi har ett starkt stöd och det bästa är att det är många patienter som stödjer oss i vår kamp. Det är förvånansvärt hur dom trots omflyttningar och annat trassel tycker att det är värt det. Om till och med dom som vi hjälper tycker att det är rätt, måste det vara det, det är ju trots allt dom som drabbas hårdast.

Slutligen undrar vi hur det ska gå framöver. Vad händer om det nya avtalet inte blir som ni hoppas? Blir det massuppsägningar som i Finland?
F: – Inte för att jag har funderat på det så mycket, men det är många andra som har snackat om det och har tankar på det. Jag tror inte att det är omöjligt att vi får se något sådant.
S: – Jag tror inte att arbetsgivaren inser hur mobila vi blivit de senaste åren. Dom tror att vi ska stanna kvar för alltid oavsett vad, men i alla fall vi som är unga, de nya sköterskorna, kan lika gärna dra någon annan stans och jobba. Vi tjänar lika bra i Norge på två veckor som vi gör på en månad här. Eller så åker vi till ett Landsting som erbjuder bättre villkor.
F: – Vi är inga Florence Nightringgale-typer som kan förväntas göra allt för ingenting. Vi kan om vi vill byta jobb, eller studera igen fast något helt annat. Det är inget kall utan till mångt och mycket som vilket arbete som helst.
S: – Det där med Florence Nightringale är för övrigt ett stort missförstånd, hon stod inte för några sådana ideal, det gjorde däremot Bertha, vårdförbundets ordförande innan det blev ett fackförbund. Hon tyckte inte att vi skulle ha någon reglerad arbetstid alls, ”Det är till för arbetare”. Hon avgick i protest mot att vi blev ett fackförbund mot hennes vilja. Mycket av hennes mentalitet finns nog kvar, både inom förbundet men även hos arbetsgivarna och hos allmänheten. Det finns en risk med den mentaliteten och de låga lönerna. Jag kan som tjej bli vad som helst nu för tiden. Jag kunde lika gärna läst något annat och få bättre betalt eller bättre villkor. Nu sjunker antagningspoängen till sjuksköterskeprogrammet och det är oroväckande att unga verkar sky det här yrket. Därför måste lönerna höjas och villkoren bli bättre. Jag har världens bästa jobb, men jag vill ha bra betalt för det.