Välfärdsinstitutionerna, ett materiellt uttryck för kollektiv organisering
Varför ska man egentligen ha en gemensam bloggsida? Vad är det som avgör vad som diskuteras på Dagens Konflikt? Vi som skriver här har ingen gemensam politisk agenda annat än att vi alla tillhör vänstern i bredaste bemärkelse.
Vi tillhör organisationer som i enskilda konflikter inte alltid är helt överens. Inte heller vi som skriver här är alltid överens, men vi kommer bra överens för att vi alla ser behovet av en framåtsyftande vänsterdebatt. Den spretigheten kan förhoppningsvis vara en styrka då den här sidan sammantaget ger uttryck för idéer som har en bred genklang inom vänstern, och i den händelse vi är osams så finns det ingen partiortodoxi som står i vägen för att klargöra exakt vari skillnaderna består.
För egen del ser jag vår sida som ett led i ett ideologiskt försvar, ett sätt att dekonstruera den massiva propagandavåg som högern dagligen översköljer oss med i massmedia, i skolböcker, i debattprogram osv. I samma anda av kritik som Marx tar sig an i kritiken av den politiska ekonomin så tror jag att vänstern idag är i behov av att offentligt dekonstruera ekonomin i den form som människor allt oftast möter den, i en eller annan högerliberal formulering.
Det sätt på vilket sanningen om samhället idag presenteras är en del i ett massivt angrepp från borgerligt håll och som nu håller på att omintetgöra de materiella framsteg som den svenska arbetarklassen nådde fram till mitten av sjuttiotalet.
Men det går inte bara att försöka återvinna slagord från den tiden, inte för den delen att i brist på faktisk rörelse försöka radikalisera slagorden. Som alltid så är det frågan om den materiella grunden. Borgarnas utförsäljning av bostadsrätter och förtur i vårdköer för de rika är ett sätt att försöka ge en materiell grund för en samhällsorganisering där individen ska hävda sin rätt på bekostnad av alla andra. Vänsterns svar måste även det vara materiellt och konkret, låt mig försöka förklara vad jag menar.
Välfärdsstaten är som sagt under massivt angrepp från höger. Utmärkt! Kanske är den spontane revolutionärens reaktion. Välfärdsstaten var väl delvis ett sätt att inlemma en revolutionär arbetarklass i kompromisser och därigenom skjuta upp kapitalismens sammanbrott. Även om jag tror att den historieskrivningen är en smula förenklad så kan man invända att även om välfärdsstaten var det då, i en tid då en socialistisk världsrörelse ställde byggandet av arbetarstater på den närmaste dagordningen, så är det inte samma läge nu, i en tid då nyliberala reformer i trettio år flyttat arbetarklassens positioner bakåt. Även om borgmurar kanske är det som hindrar ens armé att tåga vidare för att ta över världen, så verkar det oklokt att riva dem precis när fienden står och slår på dem från andra sidan.
Jag tror att vikten av fackförbund och välfärdsinstitutionerna i dagsläget är tvåfaldiga. Förutom den jag pratat om i tidigare artiklar, att de utgör en rigiditet och en styrka för arbetarklassen i tider av kris, så vill jag här betona en annan sida. Jag tror att dessa instanser i dagsläget till stor del är bärare av själva idéen om kollektiv organisering, i materiell och konkret form. Även om mänskliga relationer är en effekt av produktionsförhållanden i vid mening – vi kommer i relation till varandra för att överleva genom ett allt mer utstuderat samspel med naturen – så är deras kollektivitet och solidariskt agerande inte på något sätt givet av detta.
Det ligger i den borgerliga ideologins natur att försöka framställa verkligheten som allas krig mot alla, var och en sig själv närmast. Under historien så har arbetarrörelsen mot detta arbetat hårt på att agitera om vikten för arbetarna att sluta sig samman och agera som ett kollektiv. Men den kollektiviteten är inte ett uttryck för vackra principer, anledningen att man sluter sig samman är att man tjänar på det.
Förekomsten av effektiv organisering är det mest effektiva agitatoriska verktyg som finns, om man kan visa på vad andra tjänar på sin organisering så kan man övertyga nästa person om att sluta upp. I dagsläget, i en tid då arbetarrörelsens tidigare mångfald av organisationer upplösts – när folkets hus försvinner, när fria teatergrupper drivs undan av privatisering, när arbetarpartiernas medlemsantal rasar osv. så är fackförbunden en av de främsta bärarna av organiseringen som princip, uttryckt i det fackliga löftet.
Välfärdsinstitutionerna i sin tur är även de ett materiellt uttryck för en gemenskap, genom kollektiv finansiering kan man se sig själv i den andra. Min framtida sjukdom och din framtida sjukdom, min barnpassning och din barnpassning, kan vi bäst lösa tillsammans. Givetvis är dessa institutioner inte rena embryon för socialismen, under kapitalismen tränger marknadens logik in överallt, men i tider när själva förställning om kollektiv organisering är under angrepp så är dessa likt monument som minner oss om vikten av att sluta sig samman.
1 kommentar till artikeln
