1965 gick Amerikanska soldater i land i Vietnam. Redan 12 år tidigare hade president Eisenhower förklarat betydelsen av att de viktiga mineralresurserna i Vietnam, hamnade in amerikansk ägo. Därtill var Vietnam också en central strategisk punkt – ett land som låg nära Kina och med en bred kust rätt ut i stilla havet. Efter att vietnameserna, ledda av Ho Chi Minh, drivit ut de franska trupperna ur landet, såg USA sin chans. Efter att amerikanska myndigheter lagt ut en gles dimridå om att ”skydda Vietnam mot kommunismen” så var invasionen ett faktum.

Vietnam är en krigshistoria i ekonomiska intressen – men också som alla krig, skoningslöst. Speciellt eftersom Vietnameserna gjorde motstånd. Mätt i ton, var mängden bomber som fälldes i Vietnam som bekant större än den totala mängden som släpptes av alla deltagare tillsammans under andra världskriget. Tre miljoner civila vietnameser lider än idag av att USA använde kemisk krigföring. Barn föds utan ögon, armar och ben, och med deformerade kranier.

2001, i kölvattnet av 11 September startar USA ”Operation Enduring Freedom”. I folkmun känt som invasionen av Afghanistan. Det tog bara några månader innan de kallade in sin egna militärallians NATO som stöd och efter att  fått ett närapå genomtvingat FN-mandat, så bildas också ISAF-styrkan, som från början var tänkt som en fredsinsats. Idag har den utvecklats till att bli en krigsförande part av det amerikanska militären. ISAF leds av NATO men i den ingår flera länder som inte är med i NATO – bland annat Sverige.

Visst finns det många anledningar för USA att vara i Afghanistan. Faktum är att det finns hela 1000 miljarder anledningar – räknade i dollar – för USA att befinna sig i där. Redan för flera år sedan började man kartlägga landets tillgångar, till en kostnad av 17 miljarder dollar. Så fort amerikansk militär intagit Kabul tackade man ja till en gasledning från Turkmenistan, genom Afghanistan, till Pakistan och Indien. Ett projekt som talibanregimen i Kabul tidigare hade tackat nej till i augusti 2001 efter förhandlingar med amerikanska Unocal.

Precis som Vietnam så ligger Afghanistan dessutom på en angelägen plats. Nära till både Iran, Pakistan, Kina och Ryssland fyller landets geografiska läge en viktig funktion för USA. I Afghanistan finns ”grundläggande strategiska intressen” som sträcker sig långt utöver kampen mot terrorismen, förklarade den amerikanska biträdande utrikesminister Richard Bouchner för två år sedan.

Övergrepp mot civila har också avslöjats – människor skjuts vid vägspärrar, fångar misshandlas till döds hängandes uppochned från taket och hela byar har jämnats med marken. USA har också använt stora mängder klusterbomber – trots att ett internationellt förbud länge har varit på ingång. Under de sex första månadernas krigföring släppte USA 1228 klusterbomber, innehållandes ca 250 000 småbomber, över Afghanistan. En mängd av dessa exploderar aldrig, utan blir liggandes tills civila afghaner oavsiktligt utlöser dem.

USAs krig har aldrig handlat om demokratisering, fred och återuppbyggnad. Den amerikanska armén är i Afghanistan för att förse de inhemska storföretagen med de resurser dem vill ha. Det är oroväckande att Sverige är en del av det. Likhetstecknen med Vietnamkriget är centrala: övergreppen är snarlika, krigsföringen är likadan, och orsaken densamma. Men framförallt är detta ännu ett krig som inte går att vinna. Afghanistan har blivit ett NATOs Vietnam.

Därför blir svenska militära insatser meningslösa.

Istället måste vi våga stå upp för fred, för det afghanska folket och för Afghanistans rätt till återuppbyggnad. Svenska tjejer och killar ska inte behöva sätta livet till för att amerikanska storföretag ska få göra större vinster. Därför ska vi ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan nu och ersätta dem med humanitär hjälp. Inte om två år. Inte om fyra år. Inte då ”läget på marken tillåter det”.

Utan nu.

Vad får nästan 300 uppklädda människor att ta sig till Södra Teatern en kall mörk vardagskväll? Svaret är märkligt nog en nytugivning av utvalda texter från Karl Marx’ Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, eller kort Grundrisse. Torsdagen 28 oktober annordnade bokförlaget Tankekraft ett samtal med Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs [...]

Svenska medier har återigen överträffat sig själva i omfattningen av rapporteringen från det amerikanska kongressvalet och frågan om vad amerikanerna röstade på. Sämre är det med skildringar av vilka det faktiskt var som röstade. Äran för den republikanska storsegern ges istället till Tea Party-rörelsen, som enligt svenska valanalytiker skrivit om den “politiska berättelsen” i USA [...]

4-7 november är det dags för det tredje Uppsala Pride. Dagens Konflikt passade på att ta en pratstund med Jonas Göthner från Uppsala Pride. En sak som är fundamentalt annorlunda med Uppsala Pride, om man jämför med t ex Pride i Stockholm, är att ni vågar vara politiska. Hur har ni resonerat kring det? Vår [...]

Det rödgröna samarbetet är satt på paus, och oavsett vad vi lägger in i det kan vi sluta oss till att det inte kommer skapas gemensam policy, framkompromissad mellan tre ståndpunkter, på ett tag.  En övergång till ett mer lågintensivt samarbete är inget konstigt, de rödgröna var/är en koalition och inte en rörelse. Nu när politiken ska [...]

Det är dystra tider i Sverige. Välfärdens fundament faller sakta i bitar och plockas isär, och de som kan rustar för en ofärd där var och en får klara sig själv med privata försäkringar och noggranna neurotiska val av allt från barnafödsel till äldrevård. I Malmö går minst en galning lös och skjuter på invandrare [...]

I stort har Vänsterpartiet genomfört en av sina bästa valrörelser på år och dar. Centralt levererade partistyrelsen en välkomponerad kampanj och idoga utspel i konkreta och relevanta frågor. Efter att lokala initiativ sjösatts för mer gräsrotsaktivism och utomparlamentarism i kölvattnet av Trondheimsinspirationen för några år sen var förutsättningarna goda. V har alltså gjort mycket utefter [...]

Från flera håll hörs debattröster som vill urskulda sverigedemokraternas väljare: de är inte rasister, de är inte ens främlingsfientliga, de är bara några stackare, det är missnöjesröster, de är samhällets förlorare. Med stor förundran ser jag att dessa röster också kommer från vänstern, som verkar använda argumentet för att rädda de arbetare som röstat på [...]