Del 1: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka
Det har från det etablerade samhället alltid funnits sätt att undertrycka viljor och förväntningar, frihetsönskningar och ren revolt. Det har alltid funnits sätt att förtrycka de grupper som har störst anledning att revoltera; de svaga, de utsatta och de nedvärderade.
Alltid. Trots samhällets förespeglingar om en ökande individuell frihet, större möjligheter att skapa sin egen framtid efter sin egen vilja och sina egna värderingar.
2000-talet har sin egen modell. Även om unga män fortfarande i stor utsträckning visar sitt missnöje gentemot etablissemanget genom destruktivt utåtagerande, “att leva fan”, ett genom historien återkommande tema, har det förhärskande samhällsklimatet genom den ekonomiska modell vi kallar den fria marknaden vunnit en av sina största segrar mot de unga kvinnorna.
Men först några ord om psykiatrins och psykofarmakans historia. En av naturvetenskapens mörkare grenar med avancerad tortyr och medicinska experiment på sitt historiska ansvar, som i mitten av det förra seklet så sakteligen utvecklades mot en mer evidensbaserad medicinsk behandlingsmodell. Den kanske viktigaste orsaken till detta var uppkomsten av effektiv psykofarmaka. Plötsligt kunde man, visserligen med svåra biverkningar, behandla psykoser och neuroser utan att längre behöva spärra in sina från samhällsnormen avvikande offer – en brokig skara människor vars korrekta diagnoser långtifrån alltid skulle ha inrymts i vad vi idag kallar psykisk ohälsa. Med tanke på hur många som satt inlåsta på överdimensionerade institutioner runt om i både Sverige och andra västländer, insåg man ganska snabbt en viktig sak.
Detta är big business.
Redan på 1950- och 1960-talen lanserades flera preparat som fortfarande används än idag. En läkemedelsgrupp som varit i bruk de senaste femtio åren är bensodiazepiner, lugnande narkotika som upptäcktes av en ren slump i läkemedelsjätten Roches laboratorium. Bensodiazepiner kom att i hög grad ersätta de barbiturater som tidigare varit vanliga, men vars användande var förenat med livsfara och alltid med skoningslös beroendesjukdom. Nu kunde man alltså droga ner potentiellt skitfarliga virrpannor och hotande samhällskritiker lika effektivt – men utan att av misstag avliva dem. Visserligen var de kliniska studierna undermåliga, och ett antal testpersoner hade fått avbryta dem på grund av alltför svåra biverkningar, men det tystades effektivt och efter en lyckad lansering kan man nu över ett halvt sekel senare konstatera att det förskrivs kopiösa mängder.
1992 godkändes i Sverige det första preparatet i en grupp läkemedel som för behandling av allsköns neurologiska sjukdomar skulle komma att anses revolutionerande – SSRI, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare. Grundarbetet för lanseringen var så tveksamt att preparatet, Cipramil, tillverkat av danska, sedermera psykofarmakagiganten Lundbeck, nekades godkännande två gånger, och dessutom inte blev godkänt för långvarigt bruk förrän 1999. Det är välkänt att preparat av denna typ sedan 90-talet har förskrivits i stora massor till alla typer av patienter. Inte bara inom psykiatrisk specialistvård, utan även inom primärvården. 2006 skrevs enligt Socialstyrelsen hisnande 4,7 miljoner recept på antidepressiva medel ut i Sverige, totalt fördelat på omkring 700 000 patienter.
I Sverige idag konstaterar man att ungefär 1 % av manliga niondeklassare har en psykiatrisk problematik. Motsvarande siffra för kvinnor i samma åldersgrupp är 10 %. Betyder det att tjejer är mer känsliga? Att de mår sämre än killarna? Knappast. Samtidigt har en ännu större siffra än tjejernas tioprocentiga ångest nämnts i samband med diskussioner om unga män som blir föremål för sociala och polisiära åtgärder. Att av detta dra slutsatsen att unga män skulle ha större social bakomliggande problematik till sin utåtagerande form av destruktivitet än vad unga kvinnor har är befängt, rent statistiskt bör det finnas lika många unga kvinnor som unga män med sociala problem. Det är knappast ett manligt privilegium att ha exempelvis trassliga hemförhållanden eller känna stor prestationspress.
Det som däremot borde stå klart för var och en, är att det alltjämt görs en betydande åtskillnad på unga baserat på kön. Medan tvivelaktiga aktiviteter, oftast utanför hemmets väggar, bemöts som de sociala problem de i de flesta fall är, tenderar man att somatisera de uttryck de oftare tar sig hos kvinnor, i form av introverta beteenden såsom ångest och självskadande.
Läs mer:
Del 2: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka
januari 17th, 2011 at 11:38
Stor tumme upp! Viktig artikel och enormt välskrivet!
januari 17th, 2011 at 12:32
Psykiatrin i dag är så väldigt mycket biologisk och inriktad på symtom. Det är ett sätt att förenkla verkligheten. Jag tycker att man måste försöka förstå varför saker är som dom är.
januari 17th, 2011 at 16:14
Intressant, men artikeln uppfattar jag ändå som tendensiös.
SSRI kan ha stor nytta liksom benzodiasepiner. Givetvis är allt inte som det ska med läkemedelsindustrin och det är viktigt att inse – samtidigt så har läkemedel som är rätt förskrivna en potential till enorm förbättring av livskvalitén, som exempelvis SSRI för personer med djup depression.
Det måste gå att erkänna nyttigheten för den enskilde i fungerande läkemedel – samtidigt som man kritiserar tveksamma forskningsunderlag och kräver socialt hållbar rehabilitering och förslagsvis ett arbetsliv som inte producerar enorma mängder stress. Min uppfattning är att systemkritiker kanske inte borde avvisa den biologiska skolan inom psykiatrin helt och hållet.
Ser ändå fram emot artikelns del 2!
januari 17th, 2011 at 18:10
Marlene: ”Psykiatrin i dag är så väldigt mycket biologisk och inriktad på symtom. Det är ett sätt att förenkla verkligheten. Jag tycker att man måste försöka förstå varför saker är som dom är.”
Jag förstår vad du vill säga, men psykatri är och borde vara en medicinsk disciplin. Jag tycker snarare att det råder brist på medicinsk grund inom psykiatrin, ännu finns det på tok för mycket psykoanalytiska influenser där inom vilket också är tydligt i DSM-manualerna (även om IV är påtagligt mindre psykoanalytisk än III). Psykoanalys har sina användningsområden men det är inte en medicinsk vetenskap och borde inte ha en så stark ställning som den faktiskt har.
Det ska dock sägas att ett biologiskt och medicinskt perspektiv t.ex. när man diagnostiserar psykiatriska sjukdomar inte innebär att man bör behandla patienter med medicinering. I dagens psykiatri används medicinering på tok för mycket, vilket kan bero på bristande resurser och läkemedelsföretagens makt.
Läkemedel är viktiga inom psykiatrin, många människor har räddats tack vare ex. SSRI, men man kan inte medicinera bort problemen. SSRI ska användas vid allvarliga depressioner men när det värsta är över måste man övergå till andra behandlingsmetoder. Depressioner är inte nödvändigtvis speciellt svårbehandlade, lyckas man upprätta rutiner för mat, sömn och solljus så är mycket vunnet. Därefter gäller det att tillfredsställa behov av aktivitet och social stimulans. Här finns utrymme för en stark social kritik: Vad är det för samhälle vi lever i som förnekar människorna sina mest grundläggande behov? Att alla människor måste ju för fan kunna äta och sova ordentligt och vara en del av ett socialt sammanhang!
Bensodiazepiner har däremot nästan inget existensberättigande, jag vet inte hur många människor som fördärvats av det där eländet. Dessa mediciner är inte ändamålsenliga och dessutom kraftigt beroendeframkallande och potentiellt dödliga. För inte så lång tid sedan så skrevs de ut på rullande band till unga människor men i dag tycks psykiatrin på de flesta håll ha insett katastrofen och är mer återhållsamma. Det finns andra ångestdämpande preparat som inte medför samma besvär, men även här måste man förstå att långvarit medicinering aldrig är en bra lösning, det måste snabbt in terapi och sociala insatser.
Jag tycker hur som helst att det är synd att många är kategoriskt skeptiska mot biologi och psykiatri då detta är väldigt viktiga perspektiv i behandling av många psykiska problem. Människan är en biologisk varelse, det kommer vi aldrig i från, men hon är också i allra högsta grad en social varelse och en unik individ.
För all psykisk problematik krävs såväl medicinska/biologiska/psykiatriska perspektiv som sociologiska och psykologiska – i varierande grad beroende på problemet. Jag tror att det är mycket viktigt att etablera en fungerande samverkan mellan olika expertiser utifrån patientens faktiska behov, den offentliga sektorn i största allmänhet borde vara organiserad mer i lag-samarbeten.
januari 18th, 2011 at 21:46
Vad har psykofarmaka med saken att göra?
Håller med Alexander om att den biologiska inriktningen är ett stort steg framåt från dem olika freudianska skolorna som hänpnadsväckande nog tagit sån stor plats inom psykologin och psykiatrin. Inte bara har dem freudianska tankarna fungerat som en bromsklosse mot en mer rationell och human utveckling inom mentalvård men också infekterat våra sinnen med befängda idéer om oedipus komplex och hur avknippsandet av bajskorvar i det anala stadiet kan leda till sadditiska drag senare i livet. Det är ju det psykoanalytiska tankesättet som är grovt förenklande. Man kan ju förklara nästan allt med kastrationskomplex och penisavund. Men samtidigt är en stenhård biologisk psykatri kanske inte heller så himla bra. Kanske borde den kompleteras med något som kan fylla det tomrum som psykoanalysen i alla fall i Sverige lämnat efter sig.
januari 19th, 2011 at 12:32
Alltså, det är Alexander beskriver är verkligheten som den borde vara – utopi. Det Feliné beskriver är verkligheten som den ser ut – dystopi. Kan vara bra att tänka på då man läser.