Vad vill vi med bostadspolitiken?
Bostadsmarknaden är ett oligopol, ett fåtal byggaktörer bestämmer utbud och har inget intresse av att mätta sin marknad. Därför har vi bostadsbrist. Lösningen är att det offentliga bygger hyresrätter, så många att bristen försvinner och maktbalansen förskjuts till förmån för hyresgästen.
Välfärdsstatens bostadspolitik hade två mål: Hålla bostadsbristen stången och förhindra segregation.
Bostadsmarknaden tenderar mer än andra marknader att leda till oligopol med höga inträdesbarriärer. Oligopolisterna har ett lågt intresse av att mätta marknaden eftersom det bara driver ner priset och ökar förhandlingsstyrkan hos hyresgästen.
Alltså måste det offentliga gå in och bygga bort bostadsbristen och därmed mätta marknaden.
Man kan ju tänka sig att marknadshyror i ett samhälle med god tillgång till bostäder ändå skulle leda till ok hyror på grund av tillgång/efterfrågan. Däremot skulle hyrorna i mer attraktiva områden gå upp och mindre attraktiva gå ner, vilket leder till segregation. Med bruksvärdesprincipen och allmännyttan som vägledande för hyressättningen ville man bland annat minska den risken och parat med en offensiv byggstrategi blev det under ett par årtionden ett kraftfullt vapen för en social bygg- och boendestrategi.
Och idag? Bruksvärdesprincipen har ju kritiserats hårt och ensidigt under en lång tid, ofta med ord som ”tanken är god, men det leder bara till en svart marknad”.
Precis som mycket annan socialdemokratisk/kapitalreglerande politik så förutsätter bruksvärdesprincipen att en rad ytterligare regleringar/åtgärder finns på plats för att det ska fungera i en värld som vår. Kritiken har ökat i tider där bostadsbristen blivit akut samtidigt som de stressigt byggda miljonprogrammen lämnats att förfalla (och därmed blivit mindre attraktiva att bo i). Bruksvärdesprincipen får alltså svårt att existera utan god tillgång till bostäder och utan åtråvärda bostadsområden över en hel stad, inte bara i innerstaden.
Alltså ja, den svarta marknaden är ett problem idag men skulle inte vara det om tillgången hade hållts uppe löpande med offentlig byggpolitik och förorterna hade byggts bättre.
En bostadsoffensiv, liknande den på 60-talet skulle förutsätta ett annat ekonomiskt tänkande, med möjlighet till långsiktiga investeringar och åsidosättande av kamrersperspektivet på den offentliga verksamheten. Men inte bara det, det skulle rycka mattan under den spekulationsekonomi som bygger på att vi lånar stort för inköp av bostadsrätter.
Rödgröna lovar att bostadsbyggandet ska uppgå till 40 000 om året från 2016 och att merparten ska vara hyresrätter. Vägen dit går via statligt investeringsstöd. Det är inte dåligt, men heller inte omvälvande. Skräcken över att några lägenheter skulle riskera att stå tomma har spritt sig från branschen och blivit generell. Ändå är det ett litet pris att betala för ett samhälle som i grund och botten betraktar boende som en mänsklig rättighet.
Vad som behövs är inget mindre än ett nytt miljonprogram.
augusti 11th, 2010 at 13:15
Och en politik som gör att folk kan bo där det finns bostäder. Det är kanske det viktigaste.
Det finns massor med resurser utanför storstäderna. Inte bara i form av bostäder.
augusti 11th, 2010 at 13:26
Jag håller helt med.
augusti 11th, 2010 at 16:00
Väldigt bra skrivet. Kortfattat och slagkraftigt. Frågan är hur långt man kan gå i att via staten mätta efterfrågan med tillgång? Hur skulle marknadskrafterna och dess lobbygrupper reagera på en sådan offensiv t ex? Jag är intresserad av frågan men har ganska lite info om hur de privata aktörerna reagerade över miljonprogrammet t ex då de borde ha stått i diametral motsats i sina intressen.
Kan inte samma problem uppstå med en mättad bostadsmarknad som uppstår t ex när arbetslösheten sjunker under 3% (”full sysselsättning”)? Alltså någon typ av kris/inflation osv? Jag menar om vi nu ska snacka om det som en realistisk reformistisk lösning.
augusti 11th, 2010 at 16:36
Erik: Tack!
Angående din första diskussionsfråga så reagerar man väl på samma sätt som borgerligheten tenderar att göra när man attackerar deras intressen, med diverse kampanjer, gnissel och morr. Jag tror dock inte att det specifika bygg- och hyresvärdskapitalet är så mäktigt att det skulle kunna stjälpa projektet. Nej, hotet ligger nog snarare på makronivå, dvs att öht få loss pengar till att genomföra en sådan storskalig satsning. Förra gången var det ju pensionspengar som möjliggjorde reformen, men nu saknas den sortens långsiktiga finansieringsmöjligheter utöver lån på marknaden, vilket alltid sätter staten i beroendesits.
Din andra diskussionsfråga: Att det blir kris/inflation vid full sysselsättning beror ju på att arbetsmarknaden och relationen arbete-kapital är själv kärnan i kapitalismen. En mättad arbetsmarknad gör att profiten skjuts i sank för hela ekonomin, på sikt. Detta vet du förstås. Men, även om något liknande skulle kunna hända i bostadsmarknaden så tror jag inte att problemen som uppstår, för kapitalisterna, är tillnärmelsevis lika allvarliga. Hur gick det för privata hyresvärdar under 70-talet? Hur går det för dom nu i Berlin? Det som händer, vilket jag nämner i slutet, är att lägenheter riskerar att stå tomma. Om det är det offentliga som äger många hyreshus och vi subventionerar genom skatter så kan man säga att vi som samhälle betalar för att hålla några lägenheter tomma, vilket ger positiva effekter för alla (förutom för dem som står med dyra lån på bostäder som fallit i pris, men det är en annan, mycket tragisk, historia).
I händelse av att det på sikt blir ointressant för investerare att äga hyreshus så får väl det offentliga köpa upp helt enkelt.
Huruvida det är en realistisk reformistisk lösning beror tror jag primärt på ursprunglig finansiering, mindre på ev effekter på bostadsmarknaden, men det är min gissning.
augusti 11th, 2010 at 20:32
@Martin:
Möjligen skulle en sådan ”mättad” bostadsmarknad i sig ha en långsiktigt stabiliserande effekt på ekonomin i stort.
Om nettoinflödet av människor i en stad och bostadsutbyggnadstakten inte längre är i obalans så kommer efterfrågan inte driva upp bostadsprisbubblor med allt vad det innebär.
augusti 12th, 2010 at 8:39
Frågan är om det är korrekt att kalla miljonprogrammen ”stressigt bygda”. Många utgår från att det som är ett misslyckande i retrospektiv är resultatet av kompromisser, eller för all del dåligt med tid i planering och utförande. Men – för att ta ett exempel – när man byggde Flemingsberg (vars bristande attraktionskraft knappast beror på bristande underhåll primärt, utan feltänk vid projekteringen) fick man in fem anbud och valde det som var näst dyrast. Det blev alltså inte ett misslyckande för att man hade lite tid eller snålade. Det blev det för att man hade goda men felaktiga ideologiska intentioner. Jag vill också att det byggs ett nytt miljonprogram. Men jag tror att det är naivt att tro att vi nu skulle vara bättre rustade för att veta vilken dom vi får om 50 år – än man var för 50 år sedan. För vi vill ju inte bara ha bostäder utan bra bostäder.
september 10th, 2010 at 10:46
Bostadspolitiken känns alltför avgränsad. Det handlar inte bara om det ska byggas hyresrätter eller bostadsrätter. Bostadsrätter medför fler problem än de som man normalt talar om. Boendemiljön måste förbättras, och inte minst för dem som bor i bostadsrätt (se: http://hotpot.se/php/vb/showthread.php?t=4009).
Tanken med ägarlägenheter var god men det är med besvikelse jag kan konstatera att ägarlägenheterna inte innebär någon förbättring utan snarare bara spär på problemen.
Idag brister regelverken på ett sätt som gör det fullt möjligt för varje styrelse i en bostadsrättsförening att dölja i princip vad de vill för medlemmarna. Det finns som regel ingen insyn och inget inflytande för den som bor i bostadsrätt, trots att man är både medlem och delägare i föreningen. Hur rimligt är detta?
Lagar måste förändras så att bostadsrättshavare får något att säga till om i stället för den oligarki som råder i föreningarna!