Rasismens ideologiska fantasi

”Jag gillar inte invandrare. Dom kommer hit och tar våra jobb och våra tjejer och lever på bidrag.”

Så lät det ofta när jag gick i högstadiet i slutet på 1980-talet, i ett mindre samhälle i Hälsingland. Uttalandena kom från skolkamrater som i sin tur hade snappat upp denna ”sanning” från äldre kamrater. Kamrater som visste hur det låg till i världen. Kamrater som var tuffa och vågade säga sånt som ingen annan vågade. Som kände till obskyra, men fascinerande, fenomen som ”Nordiska Rikspartiet” och ”Bevara Sverige Svenskt”.

Som sanningar betraktade cirkulerade sådana påståenden ganska fritt, utan större kontakt med verkliga förhållanden. Några utomeuropeiskt födda människor såg vi sällan. Mot slutet av decenniet placerades dock några familjer, flyktingar från kriget mellan Iran och Irak, i vår lilla stad. En kille hamnade i en parallellklass i min högstadieskola. Han visade sig vara en synnerligen trevlig prick.

Men sådana kontakter med verkligheten ändrade förstås inte sanningen. Invandringen i stort framställdes ändå ofta som ett hot. Mot våra arbetstillfällen, mot våra tjejer och mot våra skattepengar. Dessa vardagsrasistiska fraser har på många sätt blivit pinsamma klyschor idag. De blir ofta framställda som typexempel på en vulgär och fördummad främlingsfientlighet. En hållning starkt förknippad med en obildad, manlig arbetarklass.

Men den förklaringen är för enkel. Det var inte bristande bildning som fick sådana uttalanden att cirkulera bland oss arbetarungar i högstadiet, lika lite som det idag är bristande bildning som låter dagens högerpopulister vinna terräng genom att spela på svenskhet och trånga normalitetsbegrepp.

När rasismen enbart görs till en bildningsfråga, tappar vi nämligen viktiga perspektiv. Det vi istället måste notera är att rasismen, nu som då, erbjuder en väv av betydelser och ”sanningar” som organiserar och politiserar vissa psykologiska krafter som är mycket närmare knutna till våra identiteter än vad vi vanligen uppmärksammar.

I Jacques Lacans psykoanalytiska teori framhävs hur människors identiteter byggs upp genom identifikation med språkliga tecken som cirkulerar i vår omvärld. Från spädbarnets första steg in i språket handlar våra liv om att ”hitta oss själva” genom att fästa olika betydelser vid den egna personen. Som barn får vi till exempel får höra att vi är ”duktiga”, ”starka”, ”söta” eller ”stygga”, och dessa tecken blir formerande för våra identiteter. I vuxen ålder fortsätter vi sträva efter att bli ”framgångsrika”, ”lyckliga”, ”kompetenta”, ”älskade”, och så vidare.

Genom identifikation med dessa betydelser hoppas individen kunna fånga sin innersta kärna. Men någon sådan innersta kärna finns inte. Vår kamp för att finna oss själva är som att försöka fästa en rad post-it-lappar på en osynlig amöba.

Samtidigt är det just bristen på en fullständig identitet som fortsätter driva oss. För varje mål vi uppnår, för varje nytt tecken vi kan fästa vid vår personlighet, står det på nytt klart att det inte räcker. Helheten, harmonin, den fullständigt färdiga och sammansydda personligheten uteblir. Så cykeln av identifikationer fortsätter, i förhoppning om att vi ska hitta det där sista tecknet som fullt ut kan symbolisera vad vi är. Men inga tecken räcker någonsin till. Vi blir aldrig riktigt ”hela”.

Vad har då detta med politik och rasism att göra? Svaret är delvis att de identifikationer vi drivs till alltid är begränsade av de betydelser som finns tillgängliga i ett visst språk i ett visst samhälle. De tecken som ”vi” kan vara – ”svenska”, ”normala”, ”hederligt arbetande” – måste alltid definieras i motsättning till något annat – ”utländska”, ”fanatiska”, ”snyltare”. För att ”vi” över huvud taget ska kunna betyda något, måste ”vi” avgränsa oss mot ”dom”, de Andra.

Ett sådant konstruktivistiskt synsätt på våra identiteter är idag allmänt accepterat i samhällsvetenskaperna. Men det är också begränsat, eftersom det sällan uppmärksammar drivkraften bakom våra identifikationer: vår oförmåga att någonsin fullt ut bli hela subjekt.

Det är just våra splittrade subjekt som gör oss sårbara för reaktionära, rasistiska identifikationer. Eftersom våra identiteter aldrig kan bli helt trygga lurar syndabockstänkandet alltid i buskarna. Det måste ju vara Någon som hindrar oss från att bli det vi var menade att bli!

När tonårsgrabbarna i min skola skällde ”invandringen” för det faktum att framtiden var osäker och tjejerna i vår egen ålder hellre riktade sitt intresse mot äldre killar, fångades de lätt av frestelsen att lokalisera hotet mot den egna identiteten i en yttre fiende. Att de aldrig hade träffat denne ”fiende” spelade ingen roll för den ideologiska manöverns effektivitet. Den egna bristen måste ju vara någon annans fel.

Det borde vara tydligt hur denna psykologiska tendens lätt fördunklar andra samhälleliga relationer av makt och förtryck. Kapitalismens oförmåga (och ovilja) att erbjuda alla arbete täcks över av den Andres klåfingriga ambition att ta ”våra” jobb. De nyinflyttades degradering till klassystemets botten gör dem inte till våra allierade i klasskampen, utan till lata bidragssnyltare. Och den patriarkala föreställningen att vissa kvinnor är ”våra” göms under hotet om den Andres begär till svenska kvinnokroppar.

I Lacans anda analyserar den slovenske filosofen Slavoj Žižek rasismen som uttryck för en ideologisk fantasi som syftar till att skydda våra bräckliga identiteter. Hans klassiska exempel är judehatet inom den nazistiska ideologin.

För de som identifierade sig med nazismen blev juden en fantasifigur i vilken samhällets många motsättningar och konflikter koncentrerades. Juden tillskrevs en rad motsägelsefulla egenskaper som samlade alla motbjudande karaktärsdrag från de högre och lägre klasser som ansågs utgöra ”folkets” motsats. ”Juden” var exempel både bolsjevik och bankir, både intellektuell och underlägsen, både en spridare av homosexualitet och besatt av att fördärva unga tyska flickor.

Enligt Žižek kom den nazistiska fantasin om juden att fungera som ett sätt att symbolisera alla samhällets problem och kriser. Tack vare hotet från den Andre, juden, blev det möjligt att hålla fast vid föreställningen om det egna samhället och folket som i grunden harmoniskt. ”Om vi bara blir av med de som förstör för oss, så…”

Men fantasin om fienden som hotar harmonin döljer bara det faktum att samhället aldrig kan bli helt harmoniskt, att det aldrig kan fångas in av en enda motsägelsefri berättelse. Ändå är den ideologiska fantasin lockande, eftersom den tycks erbjuda en lösning på vårt identitetstrauma. Fantasin kompenserar oss helt enkelt för vår misslyckade identifikation.

Samma ideologiska struktur går igen i vardagsrasismen från mitt 1980-tal, liksom i dagens demonisering av muslimer. Även i dessa fall symboliseras den Andre som en hotande figur, fylld av dunkla och perverterade begär. Den Andre är ute efter att ta något som vi har, han vill förstöra vårt sätt att leva. Och återigen är den Andres karaktär ytterst motsägelsefull – han är lat men tar ändå våra jobb, osv.

Det stora problemet med att se rasismen som en bildningsfråga är att fantasins betydelse sällan tas i beaktande. Žižeks obehagliga slutsats är att rasisten faktiskt njuter av sin rasism. Rasisten vet förstås mycket väl att raser och nationer bara är påhittade storheter. Men fantasin räddar ändå rasisten från traumat av en ofullständig identitet. Fantasin håller löftet om harmoni vid liv.

Ett exempel är Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons (SD) antimuslimska utspel i höstas, som följdes av att flera dagstidningar visade att Åkesson faktamässigt hade minst hälften fel i sina påståenden. Vad är den ideologiska fantasins respons på denna bildningsinsats? Troligen bidrar den bara till att stärka av anhängarnas övertygelse om att Åkesson faktiskt hade till hälften rätt. Och även om alla hans påståenden skulle ha motbevisats, är den ideologiska fantasin ofta ändå att föredra framför insikten att den samhälleliga harmonin aldrig kommer att infinna sig. Fantasin bryr sig helt enkelt inte om fakta, eftersom den är upptagen med något viktigare: att skärma av det egna subjektets ofullkomlighet.

Allmänliberalt tal om utbildning i tolerans och mänskliga rättigheter är därför otillräckligt för att motarbeta rasismen. Vad som behövs är inte mer utbildning om att alla människor är lika mycket värda. Det vet alla redan. Problemet är att denna vetskap utan större problem kan kombineras med främlingsfientlighet och invandringsmotstånd (som i de kulturrasistiska doktrinerna om att olika folkgrupper bör hållas åtskilda). Och ”tolerans” är alltid något som bara kan utövas av den som besitter makt. Husets herre kan vara ”tolerant” mot sina gäster, men bestämmer i slutändan husets regler själv – inklusive reglerna om vilka som får komma in.

Långt viktigare är att föra fram en alternativ förståelse av det kapitalistiska samhällets kriser som kan mobilisera politiskt motstånd. Kampen gäller att fånga upp de fullt legitima känslorna av missnöje och styra dem mot ett projekt för jämlikhet och radikal demokrati, istället för att låta syndabocksfantasierna ta över.

För vänstern är detta behov trängande. I en tid då politiken mitteniserats till det absurda gör Žižek, i sin senaste bok, rätt i att påminna oss om Walter Benjamins gamla tes att varje framsteg för rasism och fascism är en utebliven revolutionär möjlighet. Högerpopulismens och rasismens landvinningar beror inte på dumhet utan på verkligt missnöje, upplevelser av förtryck, och en vilja till förändring. Med det synsättet finns grunden till en ny vänsterradikalism redan på plats. Förvisso gömd under sin reaktionära motsats, men möjlig att gräva fram för den vänster som kan sätta rimligare namn på ursprunget till samhällets kriser.