Dags för en fjärde våg?
I Dagens Nyheter så recenserade Nina Björk häromdagen en bok om ”feminismens superstjärnor” och tvingas besviket konstatera att den en gång så radikala teorin nu enbart tycks sysselsätta sig med diskursanalys, signifikanter, performativitet och individualism. Hon menar, mycket riktigt, att detta riskerar att reducera den feministiska kampen till något som handlar om att ställa om sitt eget tänkande, att definiera om sig själv – fjärran organisatoriska anspråk och massrörelser. ”Välkommen du sköna nya liberal” säger Nina Björk, och som ett brev på posten så har nyliberalernas husorgan NEO översatt marxisten och antikapitalisten Wendy Brown till det senaste numret. Vad hände?
Det är väl egentligen ingen överraskning att den antikapitalistiska vänsterns nederlag under den sista tredjedelen av 1900-talet också drabbat den antikapitalistiska feminismen. En progressiv rörelses teori är aldrig starkare än dess organisatoriska kapacitet, eller om man så vill – ingen revolutionär teori utan en revolutionär praktik.
Men då arbetarklassens nederlag är otvetydiga och går att mäta i ökade löneskillnader och minskad andel av totalproduktionen så är det mer oklart med andra vågens feminism – många av dess portalfrågor har faktiskt genomdrivits och är nu en etablerad del av det allmänna medvetandet.
I senaste numret av Häften för kritiska studier finns en artikel av Nancy Fraser där hon går igenom den andra vågens feminism och drar slutsatsen att den förlorat sin samhällskritiska själ och fött en dubbelgångare som går nyliberalismens ärenden. Dess kritik av ”statligt organiserad kapitalism” passade perfekt i den kapitalismens nya anda som kännetecknas av flexibilitet, rörlighet och individualism.
Hur kom det sig att den feminismens legitima kritik av välfärdsstatens biopolitiska kontrollmekanismer till slut blev ett vurmande för entreprenörskapet, mikrokrediter och modebloggande? Var det oundvikligt att kritiken av den ortodoxa marxismens, med dess fokus på den manlige lönearbetarens ekonomiska villkor, skulle leda till en kulturkritik som lämnade ekonomin därhän till förmån för krav på erkännande av mångfaldiga identiteter just i en tid när kapitalismen så väl behövde mer flexibla arbetare? Kritiken av fordismen och dess ”familjelön” införlivades i en projektkapitalism med horistontella nätverk.
Kritiken av nationsgränser och kärnfamiljer blev dubiösa segrar när ”den fria rörligheten” blev rätten att exploateras i många olika länder och underminerade många av de villkor arbetarklassen tillkämpat sig på nationsstatens grund. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden gav en brant ökning av arbetstiden för alla, med bibehållna eller t.om. minskade reallöner.
Kritiken mot välfärdsstatens sexistiska och paternalistiska socialsystem triangulerades effektivt av Thatchers bärsärkagång eller i Clintons projekt ”to end welfare as we know it”. Inte som en mer jämlik välfärdsstat, utan som ingen välfärd alls.
Situationsterna kallade detta för rekuperation, när progressiva idéer bekämpas – inte genom att de förhindras eller slås ned – utan genom att de införlivas i en kontext där de motverkar sitt ursprungliga syfte.
När välfärdstaten monterats ned så var utsikterna för omfördelande reformer små i västvärlden och många feminister valde då att engagera sig i internationell solidaritet. Men då kampanjerna till stor del fokuserade på kvinnors mänskliga rättigheter i frågor om våld och reproduktion så lämnades fattigdom och omfördelning ofta därhän. På detta sätt reproducerade man en uppdelning i mänskliga/politiska och sociala/ekonomiska rättigheter – vilket gav fältet fritt för ”professionella hjälparbetare” från väst och mikrokrediternas entreprenörskap snarare än en kritik av det ekonomiska systemet.
Jag vill bara påpeka att inget av det jag nu skriver ska ses som ett underkännande av den kamp som fördes av andra vågens feminister eller de progressiva framsteg som gjorts under den tid som varit. Vi måste gemensamt hitta ett sätt att bryta oss ur den tillflykt till akademisk kulturkritik som lämnar ekonomins fält fritt att uttolkas av tusentals Linda Skuggor och Blondinbellor. Inte heller kan vi kosta på oss att låta feminismens arena reduceras till mänskliga rättigheter i tredje världen, där kampen alltid står långt borta eller i Dilsa Demirbags islamofoba etiniferande av patriarkatet.
Vägen dit måste gå genom att bli medvetna om en historia, som vare sig underkänner feminismens anspråk eller ger den skulden för nyliberalismens framsteg, men som nyktert analyserar hur den använts och kan komma att användas till allt annat än progressiva syften.
Nancy Fraser avslutar genom att teckna bilden av en oklar framtid. Feminismen har blivit en beteckning som inte längre ägs av feministerna själva, snarare kan den användas för att ge en positiv klang åt nästan vadsomhelst – på samma sätt som t.ex. demokrati. Om feminismen rekuperats av nyliberalismen så har å andra sidan såväl nyliberalismen som högerfeminismen nu hamnat i djup kris. Här finns en chans att återvinna de knivskarpa verktyg som feminismen ger oss, och använda dem till att riva herrens hus. Om målet är verklig frigörelse så har vi heller inget val.
september 16th, 2009 at 19:56
Analytiskt tungt och angeläget.
september 17th, 2009 at 15:35
Men feminismens mål är ju inte primärt att angripa det ekonomiska, kapitalistiska, systemet, utan att angripa det patriarkala systemet – i alla dess aspekter; ekonomiskt, socialt, politiskt. Jag tycker därför att din kritik av internationellt feministiskt arbete inriktat på bekämpande av mäns våld mot kvinnor blir skev. Nej, sådana projekt kritiserar inte, primärt eller alls, det ekonomiska systemet – det är inte deras syfte. Jag tror inte att det hänger ihop med den generella backlash – som bland annat består i den ”postkolonialisering” av feminismen som du beskriver – som råder, utan det är snarare en del av det feministiska arbete som överlevt backlashen och som står starkt. Inte heller håller jag med om att feminismen idag blivit en slags överideologi, jämte demokrati, som används för att ge positiv klang åt vadsomhelst. Så var det i viss mån när feminismen senast stod som starkast, kring milennieskiftet, men i den tid av backlash vi nu är inne i, är det ju snarare så att alla drar sig för att kalla sig feminister. De partier som plikktroget bekände sig som feminister – av nödvändighet, eftersom feminismen stod så stark – för några år sedan, gör det alls inte idag. Inte ens jämställdhetsministern sätter epitetet feminist på sig själv. Vilket förstås är helt korrekt, eftersom hon inte är feminist, men ändå symtomatiskt för feminismens svaga ställning.
september 18th, 2009 at 10:46
Elisa; Jag och många andra, särskilt från andra vågens feminism, håller helt enkelt inte med om din utgångspunkt. Målsättningen är primärt att just överskrida kapitalismen, eller om man så vill – att befria alla människor. Dock innebär den feministiska analysen, helt korrekt, att det slutmålet blir onåbart om man inte först gör upp med de patriarkala strukturer som i nuläget omöjliggör att arbetarklassens kvinnor och män kan organisera sig tillsammans på ett framgångsrikt sätt.
Huvudförklaring till det, är att kapitalackumulationen behöver skillnader för att effektivt partikularisera (ursäkta akademiskan, kommer inte på något bättre ord just nu) konflikter – dvs. att motsättningen arbete/kapital tar sig formen av motsättning mellan enskilda arbetargrupper, mellan män och kvinnor på samma arbete, mellan olika nationers arbetarklass osv.
Bara för att föregripa viss kritik så går denna analys utmärkt ihop med det faktum att patriarkatet uppstått för kapitalismen, det är ändock så att de patriarkala strukturer vi har just nu är överbestämda av kapitalackumulationens mål, även de som överlevt ges nu sin funktion av deras plats i ackumulationen. Inte heller förnekar jag att produktionen av skillnader ibland aktivt drivs av de enskilda arbetargrupperna, t.ex. att (nästan uteslutande) män använder sin överordning gentemot kvinnor på en arbetsplats för att få högre relativlöner, men återigen så är det faktum att denna splittring uppstår en funktion av arbetsdelningen som den tar sig formen under kapitalismen.
Vad är då poängen med det jag skriver ovan? Helt enkelt att den sortens feminister som, med all information tillgänglig, ändå ser patriarkatet som slutmål är liberala/borgerliga och därför inte de jag primärt försöker adressera. Det finns säkert utrymme för kortsiktiga allianser och dyl, men det var inte vad jag försökte diskutera. Den typen av strategier som vill ha lika många män som kvinnor i sweatshops eller börsstyrelser utan att vilja göra sig av med både sweatshops och börsstyrelser helt och hållet – är felaktiga. Det är visserligen två extrema exempel, men samma sak gäller givetvis för lönearbetet.
Därmed håller jag inte alls med om att feminismen stod som starkast kring millenieskiftet, och att påstå det är tyvärr symptomatiskt för den linje jag tecknar ovan. Om man tittar på situationen i kvinnodominerade yrken, reallöner och arbetsvillkor, samt nedskärningar i offentlig sektor typ dagis (som i dagens situation slår långt hårdare mot kvinnor än mot män) efter 90talets kris så måste man nog säga att de arbetande kvinnornas situation i Sverige kring millenieskiftet var rätt dålig. Då spelar det mindre roll att vi då hade en minister som ville kalla sig feminist och nu har en som inte vill det.
(och slutligen, dåligt infogat i texten ovan men eftersom jag missade det; jag kritiserar absolut inte bekämpandet av mäns våld mot kvinnor i sig, snarare försöker jag förstå varför det tagit just den form som det tagit, och vilka strategiska slutsatser man kan dra)
september 26th, 2009 at 23:55
Ett litet tips: skriv vad du vill uppnå i stället för att klanka ner på dagens feminister som ändå åstadkommer vissa bra saker inom ramen för blandekonomin. För vi lever som du kanske vet i en blandekonomi, inte i ren kapitalism.
september 27th, 2009 at 9:13
Varför reducera feminismen till en sorts klasskamp? Feminismen är inte alltid en del av den och ska ses som en självständig enhet. även om det också är viktigare frågor. Sen tycker jag att det är en massa gnäll jämt. Vi unga feminster försöker skapa oss en feminism som passar dagens samhälle och någon 70-tals romantik hjälper inte oss.
september 27th, 2009 at 11:44
A: Jag tycker ändå att jag rätt tydligt påpekar att jag inte klagar på dagens feminister, däremot så är jag kritisk mot en del av de projekt som i nuläget påstås vara feministiska.
Vad gäller blandekonomin så är det väl mer en fråga om definitioner, men oavsett vilken begreppsapparat man vill använda så måste man nog enas om att vi lever i en tid då kapitalismen är det dominerande produktionssättet och därför överbestämmer ev. andra inslag i ekonomin.
Amanda: Nej, feminismen ska inte reduceras till klasskamp. Däremot är en feminism som inte inbegriper klasskamp, dvs en feminism som tillåter borgarkvinnor att exploatera arbetarklasskvinnor – en återvändsgränd. Det handlar inte om att reducera en logik till en annan, utan om att se hur kön och klass är intimt förknippade och, med ett något akademiskt ordval, överkodar varandra.
70talsromantik vore väl att säga att om allt bara blev mer som på 70talet så skulle allt vara väl, men min text ovan handlar ju om att visa hur de krav som restes på 70talet, och det sätt på vilket de restes, öppnade för en inte alltid så progressiv utveckling.
Jag vet inte exakt hur ”en feminism som passar dagens samhälle” ska tolkas.
Om du med det menar en feminism som kan utmana den sortens rekuperation som skett från liberalt håll så håller jag helt med. Om du däremot menar en feminism som ska kunna inkludera även nykonservatism, entreprenörsvurmande och individulalism så är jag, som du kan se ovan, skeptisk.
september 28th, 2009 at 10:27
Det problematiska är ju att vi har en så förenklad syn idag där den heterosexuella, vita medelklasskvinna är norm och där inga perspektiv är viktiga. Allt handlar om lön, blöjbyten och familj.
Men idag känns det som om det finns ett motstånd mot att bredda rörelsen för att man tror att det ska splittra den. Men hela den feminstiska rörelsen har allltid varit slittrad i grupper utifrån klass, sexualitet och etnincitet.
Jag håller med om att vi måste tala om klass för att borgarkvinnor förtrycker arbetarklasskvinnor och se till att förbättra för dessa istället för att hjälpa kvinnor in börsbolag. Men även andra perspektiv måste in som etnicitet och sexualitet för att det finns maktstrukturer överallt och för att människor lever olika och har olika behov.
Att feminism inkluderar nykonservatism och nyliberalism tror jag inte någon behöver vara orolig för. Vad har de någonsin gjort för feminismen?
Sen kan individualism vara olika saker. Det jag beskrivit ovan är en positiv sådan för att öka gruppers makt, liberalismen är en dålig sådan för att den inte tar hänsyn till maktstrukturer och handlar om en individs rätt på bekostnad av någon annans. Att den starke överlever.
Kollektivism är för mig ingen lösning utan en massiv maktstruktur och därför tror jag att något därimellan är bäst.
december 15th, 2009 at 2:09
MEN LÖN; FAMILJ OCH BLÖJBYTEN ÄR JU VERKLIGHET FÖR DE FLESTA KVINNOR!!!!
BARA ATT DE TJEJER SOM SKRIVER OFTA INTE HAR FÅTT BARN ÄN SÅ DE BRYR SIG INTE, OCH DE SOM HAR BARN HINNER INTE SKRIVA TEORIER OM INTERSEKTIONALITET!!!
mars 18th, 2010 at 12:57
Anti: Men sluta, varför skulle man inte hinna det för att man har barn? Bara för att det är verklighet att man byter blöjor under ett år och har en familj att förhålla sig till så betyder det inte att man inte har tid att använda sin hjärna för att försöka motverka det anti feministiska träsk du verkar tro att man automatiskt sugs in i. Nejtack, jag behöver inte dig som min försvarare.