Det är rätt att starta ockupation

Aldrig ska jag glömma vilken vanmakt jag kände den där novembernatten 1990. När jag inifrån det ockuperade huset Borgen, på Ringgatan vid Värnhemstorget i Malmö, betraktade hur containrarna med sin ovälkommna last av poliser långsamt men obevekligt lyftes upp mot fönstren på den våning där vi hade vårt ”vaktrum”. Inte förrän där och då insåg jag hur oerhört starka mina känslor för Huset var.

Borgen var del av en rörelse som kallades BZ (efter det tyska ordet för ockupation), som var relativt liten i norden (borträknat Danmark). På kontinenten däremot, speciellt i Tyskland, Holland och grannlandet Danmark, var rörelsen mycket stor och stridbar. Ockupanterna kunde ha flera hus i ett område och samarbetade kring praktiska vardagsproblem likväl som vid stormningar och andra dramatiska händelser. De mycket omfattande striderna kring dessa hus, både i samband med stormningar och på gatorna i exempelvis Köpenhamn och Berlin är idag en bortglömd historia för de flesta som inte direkt varit berörda. Men det är ett faktum att boende och självstyrelsefrågorna som dessa hus väckte hade en stor social sprängkraft. I sina tidigaste år var rörelsen av fredlig karaktär. När den trots detta möttes av demonisering och polisvåld påbörjades en långsam men stadig våldsspiral.

I Sverige kom den ekonomiska krisen senare än på många andra ställen och det är nog den materiella förklaringen till att den tidens BZ-rörelse var så liten i Sverige. I Norge fanns Blitz. I Göteborg fanns en livaktig ockupantrörelse som mestadels hade en fredlig framtoning. Där kallades ockupanterna i folkmun Husnallar, efter det göteborska ordet nalla (som betyder ta olovandes, sno, snatta). I det hus där jag bosatte mig i Malmö rådde en betydligt militantare stämning än i Göteborg. Alla var från början inställda på att vi skulle behöva försvara huset med våld, och detta hade vi också gått ut med offentligt för att få polisen att bli försiktigare. Att det var självklart för Borgenärerna, som vi kallades, att vi skulle bli tvungna att försvara huset med våld, berodde nog till stor del på närheten till Köpenhamn. Malmöborna var väl medvetna om händelseutvecklingen kring Ryesgade, Ungdomshuset och många andra ockuperade hus i grannhuvudstaden. Borgenockupanterna gick in i sitt projekt med andras lärdomar i bagaget.

Vilka var den tidens ockupanter? Många var naturligtvis bostadslösa, men inte alla. Till Malmö hade den sociala och ekonomiska krisen anlänt tidigare än till många andra städer. Många av oss hade uttalade vänsteråsikter, men inte alla. Ett ockuperat hus är så mycket mer än ett politiskt projekt. Det lockade också många av subkulturella orsaker, där inte minst punken var en stark influens. I ett hus kunde man göra det man ville. Bygga saker utan att be om lov, arrangera konserter, utställningar eller vad man kände för, man kunde anpassa lokalerna efter egen smak och behov. Själv var jag 16 vid min ankomst till Borgen. Om jag hade kunnat få lägenhet eller inte då, det vet jag inte. Jag ville ha just det frirum jag såg i huset. Ett ställe som möjliggjorde för en 16-åring att komma hemifrån, lämna skolan och allmänt vidgade förutsättningarna för vad som var möjligt då.

När Borgen stormades den hösten var det en del i en våg av brutala stormningar som svepte fram över Europa. Polismyndigheterna hade via sitt internationella europeiska organ TREVI (Terrorisme Radicalisme Extrémisme et Violence Internationale) beslutat att nu skulle det en gång för alla sättas punkt. Alla ockuperade hus skulle bort. Med rätta hade man noterat att husen skapade en motståndsmiljö, där ungdomar radikaliserades samtidigt som de lärde sig att göra saker själva. En massa saker beslutades, skapades och levdes i dessa hus, som myndigheterna inte hade någon insyn i. I det Nya Europa, präglat av övervakning, kontroll och disciplinering måste ett inslag som BZ-rörelsen städas bort.

Vi som varit autonoma aktivister under 90-talet etablerade en outtalad och självgod sanning. Det hade varit trevligt med husockupationer, men nu var de inte längre möjliga. Våldsupptrappningen och de hårdnande attityderna i samhället hade gjort att ett försök att ockupera hus säkerligen skulle leda till att någon blev skjuten. Och det skulle stillatigande noteras av en allt mer moralistisk opinion. Samtidigt som vår subjektiva inställning till ockupationen som politisk och social kampform blev allt mer negativ, blev de objektiva förutsättningarna för att sparka igång en ny BZ-våg egentligen allt mer uppenbara. Sedan 90-talets början har iden om en social bostadspolitik baserad på medborgarens rätt att bo någonstans i praktiken avförts från agendan. Hyresrätter nyproduceras i mycket ringa grad, och de hyresområden som finns, där hyresnivåerna ligger under smärtgränsen för låginkomsttagare, underhålls inte. Stora grupper fattiga, skuldsatta, med svagt fäste på arbetsmarknaden eller sociala problem släpps inte alls in av hyresvärdarna. Samtidigt har ungdomsverksamheten ute i landet halverats under de senaste 25 åren. Och det har blivit allt svårare att finna lokaler för oberoende kulturell verksamhet i takt med att hyresnivåerna för lokaler skjutit i höjden. Runt hörnet lurar nu också marknadshyror, som i kombination med allmänt stigande levnadsomkostnader och avgiftstryck hotar att skapa stora individuella problem och ett socialt mycket explosivt läge.

Under 2000-talet har en ny social ockupationsrörelse växt fram. Lite stillsamt och i medieskuggan har både ett och annat spirat.

I Stockholm har vi till exempel Kulturkampanjen. Sedan 2003 har de varit i farten med ett flertal genomtänkta och sociala ockupationer. Där man tagit sig an tomma hus, utarbetat planer för hur de skulle kunna användas och sökt dialog med ansvariga politiker kring sina ideer. SVT-huset, vänthallen i Hammarby och Albino smide har i tur och ordning varit föremål för Kampanjens aktiviteter. Slutligen lyckades man, trots stadsdelsförvaltningen i Vantörs uttryckliga ogillande, få bygglov för ett kulturhus i Högdalen. Detta hus är nu känt som Cyklopen och byggt med containrar som bas. En okonventionell byggmetod, vars grundtanke är att huset ska vara lätt att flytta om det tvingas bort från sin nuvarande plats. Cyklopen är idag en lokal för kulturell själverksamhet, dit den som vill är välkommen för att förverkliga sina ideer utan att det kostar pengar eller styrs uppifrån. Aktivitetsnivån är hög, med runt tusen besökare per månad.

I Göteborg har ett nätverk av ockupanter under namnet Göteborgspiraterna varit aktiva på senare tid. Man har med olika tillfälliga ockupationer, av bland annat en båt och ett stationshus i Agnesberg, visat på alternativa möjligheter att använda tomma lokaler som bara står och väntar på rivning.

Den här veckan har en betydligt mindre stad, Lund, dock varit de som på allvar visat upp för allmänheten att husockupationsrörelsen åter är tillbaka i Sverige. Där har striden blivit hårdare, och politikernas och polisens svar så tufft, eftersom aktionerna synliggör det de helst vill dölja. Här gäller konflikten nämligen rätten till bostad. Genom att tillfredställa sina egna omedelbara behov, och skaffa sig tak över huvudet, har ockupanterna av Smultronstället, Brjörnbärssnåret och Nyponbusken samtidigt riktat belysningen mot ett antal moraliska frågor som det är ytterst svårt för husägare och politiker att hitta ett bra svar på i nuläget. Har inte alla innevånare i staden också rätt till bostad där? Varför är i så fall inte åtgärder för att få bort bostadsbristen prioriterade? När man accepterar att hus får stå tomma, accepterar man då inte att fastighetsägarnas upptrissande av priser är viktigare än innevånarnas rätt att bo? Är det inte moraliskt förkastligt att låta ett hus stå tomt när folk är bostadslösa? Är det inte moraliskt rätt att göra något åt sin livssituation och använda de resurser som faktiskt finns, som ockupanterna? Eftersom makthavarna inte gärna vill svara på dessa besvärande frågor, avfärdas det hela som ett polisiärt problem som ska lösas med våld. Den absurda situationen inträffar att Lunds politiker accepterar rivningen av bobara hus för att slippa lösa problemet med bristen på hyresrätter för stadens befolkning.

2000-talets ockupanter är som sina systrar och bröder i andra generationer kreativa och sociala människor, som hellre gör än pratar. Och som husockupanter i alla tider älskar de husen de förvaltar, och har målsättningar när de ser sig omkring. En ockupant har alltid nästa hus för ögonen. Men idag ser man mindre av de problem som fanns i det sena 80-talets ockupationer. Drogkulturen och det subkulturella behovet att distansera sig från sitt grannskap är borta. Och man har, i alla fall än så länge, inte låtit sig dras in i någon våldsspiral. Genom att vara fredliga, tala med grannar, vara sociala och samtidigt offensiva, klär man effektivt av makten. För vem är det som står och viftar med en batong, medan den andre vill diskutera bostadslösheten och försöker göra något konkret?

Jag lyfter på hatten för alla 2000-talets stadspirater. Jag vågar samtidigt läsa in en hel del hopp i dessa händelser. För lågkonjunkturen fördjupar alla våra problem varje dag. Och vem ska träda in på den sociala scenen och lösa dem? Fasciströrelsen? De nykonservativa krafterna som tar över i en borgerligehet som inte längre kan försvara tokliberalismen? Sociala men statliga och auktoritära lösningar? Eller ska du och jag, som individer och som kollektiv, gå in och börja ta tag i våra egna problem?

Ockupationer är ett möjligt svar på bostadsbrist, liksom gemensamt satta tak för priserna kan vara ett socialt svar på dyrtiden, registermetoden en lösning på lönedumpningen, och att 6-timmarsdagen med bibehållen lön äntligen införs skulle kunna vara ett sätt att möta lågkonjunkturens ökande arbetslöshetsvarsel (och samtidigt frigöra social tid åt oss som idag arbetar alldeles för mycket). Framtiden ligger faktiskt i våra händer, och detta hjälper ockupanterna oss att få syn på.

Läs mer:
Guldfiske: Kidsen som gör allt rätt
Motkraft.net: Husockupation i Gamlestan